hörda. Seralimerlasarettet ar en oHlentlg Inrattning
af den största vigt för alla de olycklige, som behöfva
anlita dess hjelp; staten har dertill gifvit en betydlig
andel, och det är således maktpåliggande för det
allmänna att kunna tillse, det en sådan inrätt-
nings tillgångar blifva väl vårdade, hvilket upplyses
af sättet huru de förräntas. Men äfven en mängd
menniskoälskande enskilde personer hafva dertili
testamenterat stora summor. I hvar och en för-
nuftig menniskas ögon borde det väl då, för en
regering, som hyser någon verkliz omvårdnadom
god förvaltning och stränga kontroller, här synas
dubbelt angeläget, att förvaltningen blefve så of-
fentlig och underkastad en så noga granskning
som möjligt. Om de aflidne gifvarne ännu kun-
de lemna sin röst i denna frågas, så är det ingen
tvifvel, att de bäri skulle instämma, och det är
mycken fara värdtl, att det motsatta förfarandet
skall afskräcka från ytterligare donationer. Vid
sådant förhållande gränsar det snart sagdt till det
fabelaktiga, att man till stöd för afslaget använder
det skälet, att en del af gåfvorna bestå af enskil-
da donationer, och man skulle ännu vid läsnin-
gen at justitieministerns ezet svar vara böjd att
gnugga sig i ögonen och tvifla om man såge rätt,
i fall kalendern icke uppiyste, att ledamöterne i
lasarettsdirektionen, på hvars tillstyrkan afslaget
gifvits, äro deras excellenser, grefvarne Rosenblad
och Brahe, dess2 store män, hvilka vårt land har
att tacka för så mycset annat.
Det kan väl antagas att saken egentligen af De-
ras Excellenser drifves som en ambitionsfråga,
hufvudsakligen härledd från deras kända och in-
vetererade jalusi mot Ständerna och dessas kon-
trolleringsrättigheter; men de goda Herrarne haf-
va icke besinnat, att väl mycket kan förloras,
men intet vinnas genora deras trångsinta åsigt.
Den första förlusten är den, som redan inträffat, att
en del af allmänheten alldeles icke tror, att det
är blott och bart för principens skull — hvilken
för öfrigt redan i sig sjelf är bakvänd — som man
handlar på det viset, utan att det måtte vara
något sjukt eller svagt med en del af säkerhe-
terna; och om nu denna tro är obehörig, så är det
klart att vederbörande hafva att skylla sig sjelfva.
Den andra ha vi redan förut angifvit, att det af-
skräcker eller åtminstone ej uppmuntrar till fram-
tida donationer.
Den tredje och värsta är att det möjligen —I.
och med stort skäl —, kunde falla rikets Ständer.
in att vid nästa riksdag draga in statsanslaget,.
till dess behörig kontroll varder medgifven. De-!
ras Förträffligheter hade då på sitt samvete, att del,
genom sin ovilja mot offentligheten hade beröf-l.
vat en Darmbertighets-inrättning en del af dessj,
understöd.
Man undrar i alla fall ej stort på Excellenser-l1
na Rosenblad och Brahe, men desto mer på del
öfrige i Lasarettets styrelse deltagande personer,
som-i inrättningens eget intresse bordt handla
annorlunda, samt på regeringen, som aktat be-
mälde herrars argumenter högre än de för hvar
man. giltiga, hvilka ligga till grund för revisorer-
nes begäran. t
Skriftvexlingen lyder som följer:
Till Hans Exellens Hr Justitie-Statsministern. Ri-;
kets ständers nu församlade revisorer hafva, bland an-,
dre räkenskaper, fått i gransknings ändamål emottaga
Kongl. Lazaretts-Girektionens redogörelser för åren
4840 och 14844. Deraf inhämtas, att ett kapital af
omkrirg 274,000 R:r utgör fonden för Kongl. Serafi-
mer-lazarettet och att denna befinnes emot ränta ut-
Jånad till åtskillige personer; — och som, enligt In-
struktionen d. 47 April 4841, revisorerna skola gran-.
ska säkerhets-handluingarne för de revisionen före-,
lagde räkenskaper, samt någon tiliförlitlig kännedom j
om en Inrättnings-ställning, utan en inventering af lå-t.
neakterne ej kan erhållas; så och då ifrågavarande!
fond, ehuru till stor del uppkommen genom enskildes ;:
donationer, nu mera likväl utgör grunden för en l
fnrältning som blifvit af så stor. vigt för det all-
a my JA
gmänna, ait en rubbning derutinnan, genom en tänk-
bar och möjlig mindre säkerhet, skulle åstadkomma ,
för hela staten känbar förlust, samt härtill kommer, ,
att det äfven för gifvarne bör vara af vigt att säker j
j
heten tryggas genom all den noggranna granskning,
som efter statsförfattningen är möjlig, — hvarigenom :
eck förebyggas alla möjliga enledningar till misstan-
kar om förvaltningen, — bafva revisorerne med un-
derdånig tillförsigt hoppats, att Kongl. Maj:t icke skall j
vägra hådigt bifall till den begäran, jag, enligt revi-j.
sorernes beslut, nu får äran hos Hans Exellens fram-.
ställa, nemi. att Kongl. Lazaretts-direktionen må und-
få nådig befallning att, för inventering af Rikets stän-.
ders revisorer, hålla tillgänglige säkerhetshandlingar-
ne för alla Serafimer-lazarettets tillgångar. Stockholm
d. 21 Okt. 1843. H. Hamilton. M
A. v. Kock.n
Regeringen har härpå svarat:
Till Ordföranden hos Rikets ständers revisorer, Hr
kammarherren feiherre BH. Hamilton. I anledning af.
Hr friterrens och kammarherrens skrifvelse d. 21 sist-1
lidne Okt., med begäran att genom min åtgärd måttel
utverkas Kongl. Maj:ts nådiga befallning till direktio-l.
nen öfver Serafimer-lazarettet att, för inventerieg hål-
la revisorerne tillhanda säkerhets-handlingarne för alla
Serafimer-lazarettets tillgångar, har Kongl. Maj:t, vidj:
underdånig anmälan af detta ärende d. 4 i denna må-
nad, behagat i nåder förkiara, att då Serafimer-laza-
rettet af stats-medel åtnjuter endast ett ringa belopp,
som icke ens motsvarar inrättningens årliga utgifter,
och Lazarettets fordringar uppkommit genom frivil-
liga gåfvor, som ulgöra dess enskilda tillhörighet,
hvars förvältning icke, enligt revisorernes instruktion, :
är föremål för deras granskning, ansåg Kongl. Maj:t,
ess d. 30 Okt. 18414, uti
j öfverensstämmelse med d 5
enahanda fråga fattade nådiga beslut, Lazaretts-direk-
tionen icke kunna anbefallas de begärda säkerhets-
handiingarne för det uppgifna ändamålet utlemna;
hvarom jag bärmed får Hr friherren och kammarher-
AtAnAti I åa är AT... JO MA