tryckt, nästan döende. Denna kraftfulla natur
böjdes under förtviflans tyngd. Hon stred icke,
hon hade gifvit opp platsen.
— Nå väl, Victor, börjar ni förstå att vi äro
skiljda från hvarandra, att vi aldrig skola återse
hvarandra? Tror ni att ni lätt skall trösta er?
Skall ni kunna lefva utan mig?
— Tala icke så, Leopoldine, ni dödar mig
Under dessa dagar bar jag icke tänkt på någon-
ting annat. Jag känner att den befallande nöd
vändigheten förkrossar oss, jag vet att jag bör å
ert lugn uppoffra hvad ni offrat åt mitt, och lik:
väl kan jag ieke tänka derpå utan att darra i all:
mina lemmar: det är som slete man hjertat w
bröstet på mig. Endast i dag känner jag makter
af min kärlek.
— 0, ja! vi älskade hvarandra mycket; de
var paradiset på jorden. Vi hade endast samm:
tanka, endast samma hjerta, samma begär. Mi
måste vi bryta allt. Verlden vill så!
— Om ni tillåtit det, min älskade, om ni ick
återgifvit mig mitt ord, skulle vi afskakat os
detta förhatliga ok, vi skulle i dag vara i skyd
emot allt, förenade för alltid i någon enslig fri
stad långt härifrån. oe :
— Ja, jag vet det. Ni skalle öfverge ert land
er familj, vi skulle sänka förtviflan i deras bjer
tan som älska oss, och Vi skulle fly tillsamman:
Det var en skön dröm, Men Omöjlig att verklig
göra. Jag känner er, Victor: samvetsqvalen skull
dödat er; bilden af er tröstlösa maka, edra för
gråtna barn, eder af sorgens tyngd böjda fade
skulle för alltid förfölja er. Ni skulle väl ick
tala om det för mig, men jag skulle gissa det