— Jag! Nu är det icke fråga om mig, utan om er, om honom, om edra barn, om herr de Vilmorin. Endast min stackars mor, gode Gud! — Ja, fru fArmilly skall hålla er räkning för ert mod ... — Arma mor! — Hon älskar er så mycket! — Jag -begär af er åtta dagar, min fru; jag ber endast att ännu en gång få se Victor, och sedan skall allt vara slut. — Skulle jag kunna vägra er någonting, er, som skänker mig min mans lif, min unga familjs framtid? O, välsignelse öfver er! måtte himlen förlåta er, som jag gör det! Markisinnan de Vilmorin böjde sitt hufvud, för att dölja sina tårar. Eugenie satte sig bredvid henne och sökte med milda ord lugna hennes förtviflan. Hon betraktade henne, utan att höra henne. Hastigt afbröt hon: — Inte sant, min fru, ni skall ju icke tala illa om mig för honom, då jag icke längre finnes? — Bevare mig Gud derifrån! Jag vet hvad man är skyldig åt minnet, och åt ädla själar; var lugn, jag skall bevara åt er en vän. — OQO, hvad ni är lycklig, ni, som är en sådan engell — Ni skall göra ännu mer än jag gjort! — Farväl, min fru, far väl, troligtvis för alltid! Jag måste vända åter till mitt hem, jag måste dölja mina tårar, mina lidanden. Se der mitt största straff! . n — Och ... hvad skall jag säga Victor? — Allt hvad ni vill; bar ni icke hans hf och mitt i er makt?