— Jag! Nu är det icke fråga om mig, utan
om er, om honom, om edra barn, om herr de
Vilmorin. Endast min stackars mor, gode Gud!
— Ja, fru fArmilly skall hålla er räkning för
ert mod ...
— Arma mor!
— Hon älskar er så mycket!
— Jag -begär af er åtta dagar, min fru; jag ber
endast att ännu en gång få se Victor, och sedan
skall allt vara slut.
— Skulle jag kunna vägra er någonting, er,
som skänker mig min mans lif, min unga familjs
framtid? O, välsignelse öfver er! måtte himlen
förlåta er, som jag gör det!
Markisinnan de Vilmorin böjde sitt hufvud, för
att dölja sina tårar. Eugenie satte sig bredvid
henne och sökte med milda ord lugna hennes
förtviflan. Hon betraktade henne, utan att höra
henne. Hastigt afbröt hon:
— Inte sant, min fru, ni skall ju icke tala
illa om mig för honom, då jag icke längre finnes?
— Bevare mig Gud derifrån! Jag vet hvad
man är skyldig åt minnet, och åt ädla själar; var
lugn, jag skall bevara åt er en vän.
- — OQO, hvad ni är lycklig, ni, som är en sådan
engell
— Ni skall göra ännu mer än jag gjort!
— Farväl, min fru, far väl, troligtvis för all-
tid! Jag måste vända åter till mitt hem, jag
måste dölja mina tårar, mina lidanden. Se der
mitt största straff! . n
— Och ... hvad skall jag säga Victor?
— Allt hvad ni vill; bar ni icke hans hf och
mitt i er makt?