mig. För hans skull, för våra barn har jag förblifvit här, hos honom ... jag bar sett allt, utan att klaga -..-. Det blef ett ögonblicks tystnid. Leopoldine snyftade. Eugenie närmade sig bene, och fattade hennes hand. . — Mod, min fru; tänk på att ni gör er skyldighet. Tänk på, att ni uppoffrat er för er kärlek. Detta ger kraft och en ädel stolthet; jag vet hvad det vill säga; bed, och ni skall erhålla bistånd. Gud öfverger aldrig de Wdergifna, han belönar dem förr eller sednare.Han :vedergäller dem ofta genom dem sjelfva. — O min fru, jag skall aldrig kunna det! — Ni ska!l kunna, om ni har Mod att vilja det. — Ack, jag är icke nog ädelmodig för denna uppoffring. — Jag upprepar för eder: bed! Det blef en lång stunds tystnadzunder hvilken endast markisinnans konvulsiviska suckar hördes. — Ni har rätt, återtog hon ändtligen med en förtviflad ansträngning, i det: bon torkade sina ögon: detta måste sluta. Jag skall lyda er, min fru. — Lyda mig! Jag befaller intet; — Det är rättvisan: som befaller. . Jag vet hvad jag är skyldig er, både för. godhet, ty ni har alltid varit god och älskvärd ochför ert bistånd i dag. Den stund är kommen, då jag skall återgälda min skuld. Var lugn; ni skall bli befriad från mig, och jag skall ge er åter er man; jag skall icke se honom åter, och. alla skola. bli lyckliga. — Och äfven ni skall bli det, då ni tänker på resultatet af er uppoffring.