mig. För hans skull, för våra barn har jag för-
blifvit här, hos honom ... jag bar sett allt, utan
att klaga -..-.
Det blef ett ögonblicks tystnid. Leopoldine
snyftade. Eugenie närmade sig bene, och fattade
hennes hand. .
— Mod, min fru; tänk på att ni gör er skyl-
dighet. Tänk på, att ni uppoffrat er för er kär-
lek. Detta ger kraft och en ädel stolthet; jag
vet hvad det vill säga; bed, och ni skall erhålla
bistånd. Gud öfverger aldrig de Wdergifna, han
belönar dem förr eller sednare.- Han :vedergäller
dem ofta genom dem sjelfva.
— O min fru, jag skall aldrig kunna det!
— Ni ska!l kunna, om ni har Mod att vilja det.
— Ack, jag är icke nog ädelmodig för denna
uppoffring. -
— Jag upprepar för eder: bed!
Det blef en lång stunds tystnadzunder hvilken
endast markisinnans konvulsiviska suckar hördes.
— Ni har rätt, återtog hon ändtligen med en
förtviflad ansträngning, i det: bon torkade sina
ögon: detta måste sluta. Jag skall lyda er,
min fru.
— Lyda mig! Jag befaller intet;
— Det är rättvisan: som befaller. . Jag vet
hvad jag är skyldig er, både för. godhet, ty ni
har alltid varit god och älskvärd ochför ert bi-
stånd i dag. Den stund är kommen, då jag skall
återgälda min skuld. Var lugn; ni skall bli be-
friad från mig, och jag skall ge er åter er man;
jag skall icke se honom åter, och. alla skola. bli
lyckliga.
— Och äfven ni skall bli det, då ni tänker på
resultatet af er uppoffring.