Kn 7, nn nr nn
sjelf? Klart inse vi, att utan detta uppsökande
och utfinnande menniskorna aldrig skola kunna
sammanjemkas till någon fruktbärande förenad
verksamhet — sådant som t. ex. ett Samhälle
måste vara — de skola blott stå stolta, åtkiljda,
höga, absoluta, hvar och en på sin punkt. Det
behölves följaktligen här en vis motrix (drifkraft)
i sinne!laget, som förmår den enskilde att uppsö-
ka den allmängiltiga enhet, hvarigenom han kan
sammanbhänga med alla andra, utan att derföre
förlora hvad som rättmätigt tillhör hans egen
personliga karakter. Denna drifkraft, som skall
sätta personen i gång till möte af en annan
och slutligen till möte af alla, kan icke ligga en-
samt i den lilla yttre förnuftighet, hvarmed han
dagligen lefver och har sig; ty om denna håller
sig fast i tanken att utgöra förnuftet sjell — hvil-
ket den, efter hvad erfarenheten visar, på egen
(eller rättare: ensam) hand vanligen ganska ofta
gör — så finnes deri ej vidare det ringaste kraf
för personen, att vika ur sin ställning. Han går
i sina tänkesätt icke ett steg: han står stilla, o-
beroende, fast, en hjelte på sin post: och när
alla stå så, sker dem emellan ingen öfverens-
kommelse, åtminstone ingen så stor och fullkom-
lig sammangjutning, som behöfves för att sam-
hälle af hvad slag som helst (andeligt: kyrka;
verldsligt: stat), eller ens familj, skall vara. Detta
visar således bristen i hela detta slags system af
naken eller uteslutande rationalism, som man kan
datera ifrån Des Cartes. Den vis motrix, hvar-
om vi talat, den drift att vilja gå andra till
mötes genom uppsökande af ett gemensamt, större
förnuft, doldt under alles yttre små förnuftighet
— men till erkännande hvaraf denna, såsom så-
dan, icke på egen hand har skäl att skrida,
emedan den dermed skulle upphäfva och förne-
ka sig sjelf — denna kraft, som sätter menni-
skorna i rörelse till hvarandra, till förening, till
sammanzgjutning, är verkligen irrationell (förnuft-
lös), på det sättet fattadt, att man icke för någon
person kan bevisa skälet, hvarföre han skall gå
åstad härtill, om han icke redan känner sig fallen
härför, d. v. s. icke behöfver något skäl, utan går
ändå. En sådan vis motrix, en sådan drift till
förening, en sådan förnuftlös kraft (förnuftlös el-
ler irrationeil,, nemligen, icke i mening att vara
emot förnuftet, utan öfver eller utom detsamma),
är den högre menniskokänslan, som man kallar
Kärlek. Såsom sådan kan den följaktligen sjelf
aldrig bevisas, eller ens genom skäl fram-manas:
tvertom, när den finnes till, ler den åt alla be-
vis för, e!ler om sig. Men om denna högre men-
niskokänsla hade Cartesius icke talat i sin lära.
Derföre brister , också detta system på den drif-
kraft, menniskorna behöfva, för att rent gå till
hvarandras möte under diskussioner, och komma
till någon stor, verklig enhet i tänkesätt eller
handling. Cartesianismen verkar med säkerhet ned-
rifning (ofta en ganska nyttig och helsosam ned-
rifning), men icke uppbyggande, om den ej sättes
i förening med den känslans drifkraft, hvarom vi
talat. Detta var innersta grunden — icke till
fransyska revolutionens id i sund och ljus me-
ning, sådan hon fortfar att arbeta sig fram genom
tiderna — men till fransyska revolutionens natt-
sida, dess bilor, schavotter, brandfacklor.
Rousseav framstod i Frankrike såsom den
förste store representanten för den meningen, att
af den högre, varma menniskokänslan göres i
veriden behof, mera än af det blotta förståndet.
I bvilket sammanhang Rousseau härigenom står
till äldre författare, hvilka äfven förfäktat käns-
lans företräde eller högre rang (primaute), och
satt det Goda i värde öfver det Sanna, skulle
föra oss för långt att här visa. Men att, detta
förutsatt, Rousseau för öfrigt är en ganska stor
vän så väl af förståndet (la raison)), som af la
philosophie, så mycket han än kämpar emot dem,
när de blott bestå i naken Scholastik, det in-
tyga både hans egna skrifter (t. ex. le Contrat
Social), genomträngda af ett eget tankesystem och
al filosofi, så mycket som någon annans (ehuru l
naturligtvis af rousseauiskt skaplynne), och än
mer det nära förhållande, hvari han personligen
stod till Diderot, Eneyclopedisterne och hela den
cartesiskt tänkande skolan. Rousseau var tan-
kens man, så väl som de; men han var tillika,
och derutöfver, känslans man. Härigenom står
Rousseau, mera än Cartesius, i spetsen för de
ider, som innehålla fransyska revolutionens me-
ning, i sin helhet fattad, sund och ljus, och icke
blott för nattsidan, der Cartesius är banårföra-
ren. Såsom också, i denna ljusare och bättre
mening tagen, hela den hvälfning,. hvilken fått
sitt namn af fransyska revolutionen, är långt ifrån
slutad ännu, knappt mer än begynd, fortfar Rous-
seau:att hafva en betydelse äfven i vår tid, och
i de kommande. Han skall icke vederläggas;
men han behöfver fulländas. Vi skola med nå-
gra ori se, huru hans linie kommit att börja,
och hvarest Rousseau, för sin del, slutat henne.
(Forts. e. a. g.)
Man kan ännu knappt få någon pålitlig reda
på ställningen i Spanien, i anseende till den olika
färg hvari. allt framställes af berättare från de
olika partierna. Se här huru en korrespondens-
ALL. lan muvananda vracxarincane intracca hat.