tager, jag vet icke hvarför ni beröfvat mig er
närvaro; men hvad jag ej kan vara okunnig om
är det mål, mot hvilket ni vandrar. Årelystna-
den har vaknat hos er, ni törstar efter utmär-
kelser och rikedom, och ni vill ta första steget
genom det ni blir deputerad. Nåväl, min man,
för att uppnå detta mål behöfver ni allmän akt-
ning, för att blifva något måste ni sauvera appa-
rancerna och lefva som en allvarlig och tänkande
man. Om jag kunde återskänka er friheten, nu
då ni icke mera älskar mig, då skulle jag visst
icke tveka; men olyckligtvis förmår hvarken min
eller er vilja något idetta fall.- Vi hafva barn,
för hvilka vi måste lefva. Var utan oro, låt mig
bo hos er, ni skall vara lika fri som om jag ej
funnes här, jag skall för er blifva hvad ni sielf ön-
skar, er syster, er vän, allt utom er hustru. Ni
skall träffa mig så ofta ni har lust dertill; då ni
plågas af bekymmer skall jag trösta er, såvida
jag förmår det. Ni skall aflägga besök hvar ni
behagar, ni råder öfver er sjelf, öfver mig, öfver
allt-som- finnes här. Kanhända skall det bli er
angenämt att någon gång, till afbrott från era sys-
selsättningar, smeka era söner och er dotter! ty
de skola ju alltid bli er kära? Och för verldens
ögon har ni er fam 1j hos er; i ert hus skall ni
befrias från många små besvärliga omsorger; för
öfrigt är ni mig ingenting skyldig; jag begär in-
Benting, och var öfvertygad, att hur svår denna
roll än må blifva, så skall jag uppfylla den. Det
är ju en en lycka, att få lefva så nära er.
Allt efter som Eugenie talade, antog Vistors
ansigte en annan karakter; ban bugade sig för
henne som för ett öfverjordiskt väsende, fattade
hennes hand, kysste den vördnadsfullt och en tår
4öll derpå.
— Hejda din rörelse, min vän, vi behöfva allt
vårt mod, du för att fullända ditt värf och jag
för alt framhärda i mitt beslut. Jag är trött,