THEATERN.
Den fest, som i går firades på Kongl. Theatern,
har i sitt slag hittills icke haft någon föregångare.
Det rättvisa uppskattandet af utmärkta person-
ligheter hör till det vackraste i ett tidehvarf;
och sällan har väl också frågan rört en person,
om hvilken tankar och tycken varit så litet de-
lade. Lars Hjortsberg egde som dramatisk artist
endast älskare och beundrare. Märkvärdig ibland
oss var han dessutom också såsom det enda åter-
stående personliga minnet ifrån den lysande tid,
hvarom vi hädanefter endast hafva att läsa, men
af hvars verklighet nu ingen mera får se en
skymt.
Minnesesten var arrangerad i form af ett slags
scenisk epilog. På ett både elezant och imposant
sätt visade sig hela theatersalongen — detta
rum, hvilket mer än ett halft århundrade varit
vittne till Hjortsbergs otaliga triumfer — nu
som elt artikt tempel, deri sarmtlisa theaterperso-
nalen, i olika kostymer och ro!ler, stod samlad
kring den hädangångnes urna. Ena Skald (Hr
Almiöf) reciterade i sköna och rhytmiska vers
Lars Hjortsbergs karakteristik. Detta lilla dra-
matiska äreminne (författadt af Hr H. Sätherberg)
hade många intazsnde ställen. I synnerhet rörde
oss ett, der skalden, efter att hafva skildrat Hjorts-
bergs mångsidiga talang i andra riktningar, omta-
lar en, der han, oaktadt icke af naturen utrustad
med någon sånsröst, dock var så utmärkt, att
säkert hvar och en, som i den hört honom, skall
beklaga den oersättliga förlusten af att aldrig få
höra sådant mer. Vi anföra derom skaldens eg-
na ord:
Fastän på sångens mångbesökta tonhaf
Hans röst ej danad var att tjusning väcka,
Der fins ändock en fjärd, en underbar,
För mången okänd och af få befaren,
Der Hjortsberg med sin stämma konung var.
Till Sverse ensamt denna fjärden hörer,
Och verlden knappt den rikedom vet af,
Som sångens silfvervågor än förvara,
Der gyllne lyran hänger ner vid stranden
Bland tårepilarne — på Bellmans graf.
Blott få ha funnits, nu knappt någon finnes,
Som å!er väcka kan den lyrans strängar
Till siva underbara toners lek.
Men Ejortsberg, pär han slog på Bellmans lyra
Och sjöng om sorgens qval och glädjens yra,
Om desca bröder med törgiftadt bröst,
Som än i rusets domning söka tröst,
Och dansa kring med halft förbrunna bjertan
Vid jubelsånger — för att qväfva smärtan
Af kroppens tyngder och af andens sår,
O, det var snille, det var sång att höra!
Och kretsen, der han sjöng, ver endast öra
Och löjet häpnade och mången tår
Bar viltnesbörd om skaldens djupa mening
Och mästerskapet i att tolka den.
Hvad som förhöjde aftonens behag, var det till-
fälle som cgafs, att få återhöra ett antal sköna,
äldre musikaliska kompositioner af Vogler, Eraus,
Du Puy och J. Berwald, hvartill slutligen anslöt
sig det hevrrliiga Stabat Mater sf Rossini. Af de
nio sånggudirnorna, som grupperat sig kring sce-
ner, utförde Futerve (Mille Lind) den skönaste
minnessång i ett recitativ (musiken al J. Berwald).
Högst upp på en fotställning, som bar urnan,
såg man Thalia och Melpomene (fru Hjortsberg
och M:lle Höeqvist). Urnan bekransades med lager
och grenar af cypress nedlades vid dess fot. Slut-
ligen deltog himlen sjelf i firandet af festen. Ett
ansenligt moln gick utföre, och längst bort i him-
lahvalfvet visade sig derpå andegestalter, som
voro ingenting mindre än några Hjortsbergs mest
lyckade roller (t. ex. i Kapten Puff, Tillfållet gör
tjufven, 0. s. v.), framställda af skådespelare, kläd-
de i samma drägter, som Hjortsberg sjelf burit.
Af den Kongl. familjen hedrades tillfället ge-
nom Drottningens, Kronprinsens, Kronprinsessans
samt tvenne al Arffurstarnes närvaro. 73
— De sista dagarna bafva lemnat sorgliga bi-
drag till eländet i bufvudstaden bland de fattiga