THEATERN. Den fest, som i går firades på Kongl. Theatern, har i sitt slag hittills icke haft någon föregångare. Det rättvisa uppskattandet af utmärkta personligheter hör till det vackraste i ett tidehvarf; och sällan har väl också frågan rört en person, om hvilken tankar och tycken varit så litet delade. Lars Hjortsberg egde som dramatisk artist endast älskare och beundrare. Märkvärdig ibland oss var han dessutom också såsom det enda återstående personliga minnet ifrån den lysande tid, hvarom vi hädanefter endast hafva att läsa, men af hvars verklighet nu ingen mera får se en skymt. Minnesesten var arrangerad i form af ett slags scenisk epilog. På ett både elezant och imposant sätt visade sig hela theatersalongen — detta rum, hvilket mer än ett halft århundrade varit vittne till Hjortsbergs otaliga triumfer — nu som elt artikt tempel, deri sarmtlisa theaterpersonalen, i olika kostymer och ro!ler, stod samlad kring den hädangångnes urna. Ena Skald (Hr Almiöf) reciterade i sköna och rhytmiska vers Lars Hjortsbergs karakteristik. Detta lilla dramatiska äreminne (författadt af Hr H. Sätherberg) hade många intazsnde ställen. I synnerhet rörde oss ett, der skalden, efter att hafva skildrat Hjortsbergs mångsidiga talang i andra riktningar, omtalar en, der han, oaktadt icke af naturen utrustad med någon sånsröst, dock var så utmärkt, att säkert hvar och en, som i den hört honom, skall beklaga den oersättliga förlusten af att aldrig få höra sådant mer. Vi anföra derom skaldens egna ord: Fastän på sångens mångbesökta tonhaf Hans röst ej danad var att tjusning väcka, Der fins ändock en fjärd, en underbar, För mången okänd och af få befaren, Der Hjortsberg med sin stämma konung var. Till Sverse ensamt denna fjärden hörer, Och verlden knappt den rikedom vet af, Som sångens silfvervågor än förvara, Der gyllne lyran hänger ner vid stranden Bland tårepilarne — på Bellmans graf. Blott få ha funnits, nu knappt någon finnes, Som å!er väcka kan den lyrans strängar Till siva underbara toners lek. Men Ejortsberg, pär han slog på Bellmans lyra Och sjöng om sorgens qval och glädjens yra, Om desca bröder med törgiftadt bröst, Som än i rusets domning söka tröst, Och dansa kring med halft förbrunna bjertan Vid jubelsånger — för att qväfva smärtan Af kroppens tyngder och af andens sår, O, det var snille, det var sång att höra! Och kretsen, der han sjöng, ver endast öra Och löjet häpnade och mången tår Bar viltnesbörd om skaldens djupa mening Och mästerskapet i att tolka den. Hvad som förhöjde aftonens behag, var det tillfälle som cgafs, att få återhöra ett antal sköna, äldre musikaliska kompositioner af Vogler, Eraus, Du Puy och J. Berwald, hvartill slutligen anslöt sig det hevrrliiga Stabat Mater sf Rossini. Af de nio sånggudirnorna, som grupperat sig kring scener, utförde Futerve (Mille Lind) den skönaste minnessång i ett recitativ (musiken al J. Berwald). Högst upp på en fotställning, som bar urnan, såg man Thalia och Melpomene (fru Hjortsberg och M:lle Höeqvist). Urnan bekransades med lager och grenar af cypress nedlades vid dess fot. Slutligen deltog himlen sjelf i firandet af festen. Ett ansenligt moln gick utföre, och längst bort i himlahvalfvet visade sig derpå andegestalter, som voro ingenting mindre än några Hjortsbergs mest lyckade roller (t. ex. i Kapten Puff, Tillfållet gör tjufven, 0. s. v.), framställda af skådespelare, klädde i samma drägter, som Hjortsberg sjelf burit. Af den Kongl. familjen hedrades tillfället genom Drottningens, Kronprinsens, Kronprinsessans samt tvenne al Arffurstarnes närvaro. 73 — De sista dagarna bafva lemnat sorgliga bidrag till eländet i bufvudstaden bland de fattiga