AJ UM DUMT MAMAR 00 0 TT MAR FJ RR ARA got svår att få ur Servien. Hr Titow i Konstantinopel lofvar Porten alltjemt, ait han med allra första skall ställa kosan hemåt, men den gode baronen får det ena förhindret efter det andra. Hvad rår han väl för, att. han ej kan få resvagnen i ordning! Smeder, målare och andra handtverkare kunna, genom bristande ordhållighet, sätta folk i förlägenhet, i Servien så väl som annorstädes. För att imedlertid något förljufva sina dagar, har den Ryske baronen skrifvit efter sin baronessa, och det tros att det värda paret slår sig ned i Servien öfver vintern, prins Alexander naturligtvis till stor lättnad i den tun:a regementsbördan. Fransyske ministern i Konstantinopel hade gjort ganska allvarsamma förestä!lningar hos Porten för justitsmordet på den Armeniske renegaten, om hvilket förut varit nämndt i detta blad. Engelske ambassadören hade fått befallning, att likaledes förehålla divan sin grymhet, och man väntade att denna gemensamma choque af de båda diplomaterne skulle leda till konseljpresidenten Nafiz Paschas afsältning. En arg skymf hade vederfarits Österrikiska flaggan i Konstantinopel. Ett Österrikiskt bandelsfartyg lossade sin laddning vid en kaj. Turkär stodo och gapade på, och kastade under tiden hvarjebanda glåpord åt besättningen. En båtsman, stor och stark karl, skuffade då till en af hödljuddaste Turkarne. Nu bröt ovädret löst; pöbeln stormade skeppet, ref ner flaggan, släpade den i land, och skymfade den der på det råaste och vedervärdigaste sätt. Sultan hade en dag låtit kalla professorerne vid medicinska skolan upp i seraljen, och der skänkt hvardera af dem en vacker gulddosa, sedan han först i ett tal förklarat dem sin tillfredsställelse öfver derrs lärareverksamhet. Österrikiske amiralen, baron Bandiera hade med sin lilla eskader varit i Tunis, för att af Beyen fordra betalning af vissa fordringer, som Österrikiske undersåtare hade der i landet. Högheten gaf amiralen kort svar, och förklarade att han endast med Sultan ville afhandla saken. OSTINDIEN. De tragiska händelser, som egt rum i Lahore, och om hvilka i korthet nämndes i gårdagshladet, komma efter all sannolikhet, att hafva betydande följder för utvidgningen af Englands makt och berravälde i Indien. Det kan således vara skäl alt beröra dem något utförligare, än tiden i går medgaf. I den i Delhi på Engelska språket utkommsnde tidningen Gazette förekommer följande berättelse om dessa uppträden: Schere Singhs mord skedde d. 43 Sept., om morgonen, utanför norra stadsporten, omkring en och en half Engelsk mil från palatset. Sammansvärjningen utgick från Fakiren Aziz-udh-dihn och ministern Dhyan Singh, och utförandet anförtroddes åt Sirdar Adschit Singh. Dhyan Singh förberedde tillfället till utbrott på det sättet, att han föreslog Maharadscha (Schere Singh), att mönstra Adschit Singhs trupper, hvilket monarken äfven töfvade göra den följande dagen. I enlighet härmed togo de sammansvurne sina mått och -steg, och då maharadseha vid sin ankomst på mönstringsplatsen yttrade sitt missnöje med några ryttares utseende och hållning, hvilka med afsigt blifvit der uppställda, för att väcka hans harm, gal Adschit Singh honom ett ohöfligt svar, började en ordvexling och drog en pistol ur barmen, hvarmed han skjöt Schere Singh för pannan. General Ventura lät nu göra ett anfall på mördaren, men blef öfvermannad och tvungen att gripa tilk flykten. Adschit Singh sönderstyckade derefter maharadschans döda kropp, satte dess hufvud på ett spjut, och återvände till staden, der han stötte på prins Pertab Singh och hans svit. Genast anföll han och dödade äfven denne. Derpå ryckte han emot palatset, hvilket blef intaget, och der Schere Singhs och Pertab Singhs alla hustrur och barn mördades. Skattkammaren uppbröts och plundrades, och den innestående solden utbetaltes till trupperne. Härefter utropades Rundschit Singhs enda efterlefvande och yngste son, Dullihp Singb, ett 40 års barn, till konung. Trupper afskickades till alla gränspass, och hvar och en,som satte sig emot hvad som skett, togs till-fånga; Ventura ensam lyckades att komma undan. Efter dessa mordgerningar, begaf sig Adschit Singh till citadellet, der Dhyan Singh under tiden uppehållit sig. Han öfvertalade honom att återvända till staden; men knappt hade de hunnit utom citadellets portar, förrän Adschit Singh nedstötte honom med en dolk, hvarefter han skickade hans lik till dem mördades broder, Suhdschet Singh, och hans son, Hilira Singb. Dessa båda omringade nu staden med sina trupper, och hela den följande natten plundrade pöbeln den. Den 46 September om morgonen inträngde Mihra Singh i Lahore, tog till fånga Adschit Singh och flere af hans anhängare, dödade dem och lät uppsätta deras hufvuden utanför stadsportarne och skicka kropparna till bazarn, der de utställdes till all mänt åskådande. Dullihp Singh bief nu formligen proklamerad till maharadscha, och Hihra Singh gjordes till hans vizir. 600 menniskor skola under dessa gräsliga uppträden hafva omkommit. Den mördade Schere Singh var den tredje regenten i Lahore sedan Rundschit Singhs dö Denne sednare efterträddes först af sin son Murruck Singh; men denne dog redan d.-5 Nov. 1839. Hans son och efterträdare, Nao Nehal Singh, krossades på fadrens begrafningsdag af en bjelke, som föll ned från stadsporten, då han passerade senom den. Efter honom kom Schere Singh på thronen, son af en af Rundschit Singhs qvinnor, men adop