Jurist skulle nr D. 1 stallet naiva sagt til sina kolleger: förslagets uppsättande måste ännu uppskjutas, emedan vi misstänka Hr I. för irrlärighet och måste höra honom, för att utröna först huru dermed förhåller sig, Och sedan skulle han hafva reserverat sig eller nedlagt sitt votum, i fall kollegerne ej följt hans mening. Doktor Liljenwalldh inser och erkänner äfven olagligheten af hvad domkapitlet går att göra; men, enär han ser sig redan öfverröstad, följer han med strömmen hellre, än att stå ensam qvar på lagens sida. Detta är ock ett sätt. Om de öfrige H. H. ledamöter skola vi måhända i det följande meddela några små anmärkningar; men nöja oss i daz med att anföra dokumentet: Utdrag af protokollet, hållet hos Stockholms konsistorium den 34 Oktober 48453. S. D. Till den genom förre innehafvarens vunna transport lediga komministersbeställningen vid St. Catharina församling hade, intra fatalia, såsom sökande sig anmält: Sedan handlingarne bland konsistorii Hrr ledamöter cirkulerat, tillkännagaf Hr doktorn och ordföranden, att försloget till den ifrågavarande ledigheten nu kommer att uppsättas, och fästade konsistorium, till en början, sin uppmärksemhet dervid, att katechetev Ignell vid sina ansökningshandlingar underlåtit bifoga betyg öfver lära och lefverne från högv. domkapitlet i Linköping, för den tid, han under detsamma varit tjenstgörande; dock ville konsistorium, då af protokollerna inhemtades, att Ignell, vid dess antagande till predikant vid Hedv. Eleon. församlings fattighus, blifvit af direktionen vid sagda fattighus anmäld såsom varande väl vitsordad, härvid låta bero, och blefvo samtlige sökanderne, i afseende till de företedda handlingarne, för kompetente förklarade. Då konsistorium bärefter öfvergick till emröstning för upprättandet af det ifrågavarande förslaget, yttrade Hr kyrkoherden Ekdahl: att han af de fem sökande; hvilka anmält sig till den lediga komministersbeställningen vid St. Catharina församling, med godt samvete och såsom konsistorii ledamot ålagd, att efter bästa förmåga vaka öfver den rena evangeliskt-lutberska kyrkans lärodogmers bibehållande i sin ursprungliga, oförfalskade renhet, ej kunde underlåta att, i afseende på läran, underkänna den ene sökandens kompetens att komma på förslaget, nemligen katecheten vid Hedv. Eleon. församling. Nils Ignells, byilken genom sina i tryck utgifna skrifter, i synnerhet den sednaste: Granskning af den evangelisk-lutherska trosbekännelsens förnämsta lärostycken, sökt utsprida sådana läror, hvarigehom bela lärobyggnaden, sådan den af svenska församlingen är erkänd och antagen, hotas med upplösning och förstöring. Sålunda förnekar Tit. Ignell ej: blott. -de symboliska böckernas, på bibelordet sig grundande auktoritet, utan bestrider äfven färan om Christi justificatio vicaria, om Treenighetsdogmen (?!), om syndafallet, om det eviga lifvets (?!) och sytidens dom och straff efter döden (?!). Genom spridande af dessa och dylika irrläror kan ej annat än oro och förargelse inom församlingen : uppstå: och mångens själafrid derigenom störas, helst man kan antaga, att mängden af dem, som af nyfikenhet eller andra motiver läsa Ignells skrifter, ej ega förmåga att bedöma vigten eler värdet af de deri framkastade hugskotten, och Tit. Ignell dessutom dragit försorg derom, att desamma, genom hans skriftvexling inom tidningarna, kommit den större allmänheten till banda. Ått inom kyrkan befordra en prestman, som så lärer, ansåg Hr kyrkoherden, minst sagdt, för vådligt; ja, Hr kyrkoherden vore tveksam, om det ens vore med lagar och för-1 fattningar öfverevsttämmande, att han finge uti embetet qvarstå. Icke blott sin aflagda prestaed hade Tit. Ignell genom detta sitt beteende sålunda brutit, ! utan derigenom äfven gjort sig skyldig till öfverträdelse af hyad uti 4 och 2 8S kyrkolagen finnes stadgadt, och var det på grund häraf och med hänsigt till Kongl. resolutionen den 20, November 1786, 2, jemförd med Kongl. cirkulärbrefvet den 27 Degember 4799, Hr kyrkoherden ansåg sig förbunden att. med all aktning för Tit. Ignells grundliga lärdom och moraliska värde i öfrigt, utesluta honom ifrån förslaget: Hr kyrkoberden Bergvall anförde: att han ej kunde undgå förklara sin ledsnad deröfver, att konsistorium ej redan förut afejort frågan, angående katecheten Ignells irrlärighet och förr än förslaget till den ifrågavarande komministraturen, hvartill Ignell sig såsom: sökande anmält, skulle uppsättas; imedlertid, då förslagets uppsättande till den ifrågavarande ledighe ten ej längre kunde fördröjas och det sålunda vore Hr kyrkoherdens åliggande att yttra sig, ansåg sig Hr kyrkoherden, med fästadt afseende på de af den förre värde ledamoten citerade lagrum och författningar, ij likhet med honom, förpligtad, att, med underkännande af Tit. Ignells behörighet att komma på förslaget å detsamma uppföra: Hr doktor Fuchs yttrade: att, om ock någon be tänklighet, att utesluta katecheten Ignell från det af honom sökta förslaget, kunde synas böra uppstå, på grund af 4 kap. 2 S kyrkolagen. som bjuder, att den, som .utsprider irrläriga satser, först skall inför kapitlet inställas och varnas, och derefter, om hanl. ej låter rätta sig, bestraffas, en sådan betänklighet likväl förfaller, vid betraktande deraf, att uti ifrågavarande fall ej någon fråga är om bestraffning, utan endsst att tillse, att Ignell, hvilken genom sina skrifter ovedersägligen visat sig såsom heterodox, ej måtte prejudicera andre välförtjenta prestmän. som uti församlingen städse stilla och värdigt sig förbållit, hvarföre Hr doktorn, förenande sig med Hrr kyrkoherdar Ekdahl och Bergvall, å förslaget uppförde: Hr doktor Liljenwalldh förklarade sig, för sin del; ej kunna instämma uti den åsigt, som de Hrr ledamöter, hvilka sig förut yttrat, sökt göra gällande, att nemligen katecheten Ignell, till följe af sina utgifna skrifter, borde såsom inkompetent förklaras, då dessa äro att. anse såsom hörande till den vetenskapliga forskningen och således ej kunna vara tillgängliga för den större allmänheten; hvad man, i fråga om kompetensen, efter Hr doktorns åsigt, förnämligast borde fästa sig vid, Vore, huruvida i hans predikningar och läroföredrag någon irrlärighet visade sig, och, då Dågon anmärkning bärutionan icke vore gjord mot Ignell, ansåg sig Hr doktorn ej heller böra underkänna