—ALArss—
STOCKHOLMS STADS KONSISTORIUM OCH
Hr IGNELL.
KA
Quos Jupiter vult perdere, dementat.
Hvarje år har utaf försynen tydligen fått den
bestämmelsen, att i ljuset frambära sina egna
märkvärdigheter. Den allmänna bildningens ut-
veckling, mensklighetens stora sak: uppfostran,
vinnes genom hvarje skärf, äfven den minsta, som
den vise eller dåren lägger i tidens vågskål. De
arbeta gemensamt. Den sednare äro vi tack skyl-
dige för de ämnen, de uppslag, ofta af äfventyr-
lig, men nästan alltid af märkvärdig art, han gif-
ver tänkaren att bearbeta, och hvilka denne knappt
skulle vara i stånd att eosam hitta på eller anse
värdiga att ens nämna, derest ej den andres in-
fall oupphörligt föranledde och snart sagdt tvang
honom dertil. Men på det vi ej måtte missför-
stås eller misstänkas för en ohöflighet, som vi icke
kunna göra oss skyldige till, förklara vi, att här
med dåren alldeles icke menas någon enskild per-
son, utan en korporation. Det är en bekant sak,
en erfarenhet, som låter otrolig, Men ej sällan å-
terkommer, att män, hvilka, hvar för sig tagne,
både kunna tänka upplyst och handla klokt, när
de ex officio komma tillsammans för att tänka
kollektivt och handla som korporation, begå de
uppenbara sottiser. .
Vi meddela i dag det förut omtalade protokollet
öfver Stockholms Stads Konsistorii ledamöters om-
röstning, hvarigenom, Hr Katecheten Ignell blifvit
utesluten från förslaget till en komministratur i
S:t Cathariee församling. Säkert skall detta do-
kument läsas med allmänt deltagande. Efter hvad
ryktet förmäler, lärer Hr Ignell ämna i underdå-
nig besvärsväg anmäla sig hos Kongl. Maj:t till
vinnande af ändring i domkapitlets beslut. Hu-
rudant utslaget på högsta ort utfaller, kan natur-
ligtvis ingen veta, då man endast har lagarne att
rätta sin förmodan efter. Denna följaktligen så
osäkra utgång. gör visserligen tvifvelaktigt, huru
det kan aflöpa med Catbarinze komministersförslag.
Det - vissa är, deremot, alt ingen mMenniskas om-
döme, öfver religionens och sanningens stora frå-
gor, numera lider det ringaste intrång genom ett
konsistorii beslut, eller rättar sig efter domstols-
utslag. Detta rörande det andliga och egentliga
af saken. Hvad det formella och tent juridiska
beträffar, hvilket konsistorier likväl emellanåt
pläga förstå sig på, så förekommer någonting ij
målets behandling, hvarom vi ej kunna undan-
hålla vår öfvertygelse, att det står i uppenbar
strid med Kyrkolagens tydliga föreskrifter. En och
annan af ledamöterne, t. ex. Hrr Fuchs, Bergvall
och Liljenwalldh, hafva äfven, som man ser, i
förbigående fästat sig dervid. Men kyrkolagen är
väl ändock icke gjord för att förbigås, när man
vill, för att sedan desto skarpare tillämpas, när man
behagar. Kyrkolagens 4 Kap. 2 S bjuder, enligt
Dokt. Fuchs eget vidgående: alt den, som ut-
sprider irrläriga satser, först skall inför Domka-
pitlet inställas och varnas, och derefter, om han
ej låter rätta sig, bestraffasn. OM detta lagbud
kunde således domkapitlet väl ej gerna lefva i o-
kunnighet. Om det följaktligen ansig Hr Ignell
irrlärig, så skulle det, enligt citerade lagrum, hafva
förekallat honom, dymedelst gifvande honom till-
fälle att förklara sig: i fall det funnit honom i
sina svar ej vara rätt-trogen, varnat honom: och,
derest han icke plät rätta sig,, först derefter be-
straffat honom. Hela denna af lagen tydligen ut-
stakade rättighet har konsistorium betagit Hr Ig-
nell, enär det före förslagets uppsättande aldrig
i nämnde ändamål inkallat honom till sitt skrank.
Man måste väl begripa, att med ett Juridiskt forum
är det så, att man der skall gå juridiskt tillväga,
och ej handla efter förutsällningar, Vid tillfällen,
då lagen icke till latituder gifver domaren makt,
utan meddelar tydlig föreskrift, som Säger bestämdt
hvad han (domaren) har att göra, eller icke göra.
Hvad skulle hafva händt, om domkapitlet, så-
som kyrkolagen befaller det, hade kallat Hr Ignell
inför sig, för att fråga honom om hans irrlärighet?
Han skulle ju kunnat få det infallet, att stiga upp
till domkapitlet med sjelfva den Hel. Skrift och
Formula Concordie i handen, lägga dem på dom-
kapitlets bord och blad för blad inför Iedamöter-
nas ögon bevisa dem ur nämnde grundskrifter, att
han icke är irrlärig? Vi svara ej för, att han
icke hvad dag som helst kan göra det: man får
väl se. Men det vissa är åtminstone, att kyrko-
lagen gifver honom fullständig rättighet, att hafva
bevisat det, om han kunnat. Och denna onekliga
rättighet betog honöm domkapitlet.
Besynnerligast förekommer oss den förklaring,
doktor Fuchs meddelsr, då han kringgår författ-
ningen genom att säga domkapillets åtgärd — då