—ALArss— STOCKHOLMS STADS KONSISTORIUM OCH Hr IGNELL. KA Quos Jupiter vult perdere, dementat. Hvarje år har utaf försynen tydligen fått den bestämmelsen, att i ljuset frambära sina egna märkvärdigheter. Den allmänna bildningens utveckling, mensklighetens stora sak: uppfostran, vinnes genom hvarje skärf, äfven den minsta, som den vise eller dåren lägger i tidens vågskål. De arbeta gemensamt. Den sednare äro vi tack skyldige för de ämnen, de uppslag, ofta af äfventyrlig, men nästan alltid af märkvärdig art, han gifver tänkaren att bearbeta, och hvilka denne knappt skulle vara i stånd att eosam hitta på eller anse värdiga att ens nämna, derest ej den andres infall oupphörligt föranledde och snart sagdt tvang honom dertil. Men på det vi ej måtte missförstås eller misstänkas för en ohöflighet, som vi icke kunna göra oss skyldige till, förklara vi, att här med dåren alldeles icke menas någon enskild person, utan en korporation. Det är en bekant sak, en erfarenhet, som låter otrolig, Men ej sällan återkommer, att män, hvilka, hvar för sig tagne, både kunna tänka upplyst och handla klokt, när de ex officio komma tillsammans för att tänka kollektivt och handla som korporation, begå de uppenbara sottiser. . Vi meddela i dag det förut omtalade protokollet öfver Stockholms Stads Konsistorii ledamöters omröstning, hvarigenom, Hr Katecheten Ignell blifvit utesluten från förslaget till en komministratur i S:t Cathariee församling. Säkert skall detta dokument läsas med allmänt deltagande. Efter hvad ryktet förmäler, lärer Hr Ignell ämna i underdånig besvärsväg anmäla sig hos Kongl. Maj:t till vinnande af ändring i domkapitlets beslut. Hurudant utslaget på högsta ort utfaller, kan naturligtvis ingen veta, då man endast har lagarne att rätta sin förmodan efter. Denna följaktligen så osäkra utgång. gör visserligen tvifvelaktigt, huru det kan aflöpa med Catbarinze komministersförslag. Det vissa är, deremot, alt ingen mMenniskas omdöme, öfver religionens och sanningens stora frågor, numera lider det ringaste intrång genom ett konsistorii beslut, eller rättar sig efter domstolsutslag. Detta rörande det andliga och egentliga af saken. Hvad det formella och tent juridiska beträffar, hvilket konsistorier likväl emellanåt pläga förstå sig på, så förekommer någonting ij målets behandling, hvarom vi ej kunna undanhålla vår öfvertygelse, att det står i uppenbar strid med Kyrkolagens tydliga föreskrifter. En och annan af ledamöterne, t. ex. Hrr Fuchs, Bergvall och Liljenwalldh, hafva äfven, som man ser, i förbigående fästat sig dervid. Men kyrkolagen är väl ändock icke gjord för att förbigås, när man vill, för att sedan desto skarpare tillämpas, när man behagar. Kyrkolagens 4 Kap. 2 S bjuder, enligt Dokt. Fuchs eget vidgående: alt den, som utsprider irrläriga satser, först skall inför Domkapitlet inställas och varnas, och derefter, om han ej låter rätta sig, bestraffasn. OM detta lagbud kunde således domkapitlet väl ej gerna lefva i okunnighet. Om det följaktligen ansig Hr Ignell irrlärig, så skulle det, enligt citerade lagrum, hafva förekallat honom, dymedelst gifvande honom tillfälle att förklara sig: i fall det funnit honom i sina svar ej vara rätt-trogen, varnat honom: och, derest han icke plät rätta sig,, först derefter bestraffat honom. Hela denna af lagen tydligen utstakade rättighet har konsistorium betagit Hr Ignell, enär det före förslagets uppsättande aldrig i nämnde ändamål inkallat honom till sitt skrank. Man måste väl begripa, att med ett Juridiskt forum är det så, att man der skall gå juridiskt tillväga, och ej handla efter förutsällningar, Vid tillfällen, då lagen icke till latituder gifver domaren makt, utan meddelar tydlig föreskrift, som Säger bestämdt hvad han (domaren) har att göra, eller icke göra. Hvad skulle hafva händt, om domkapitlet, såsom kyrkolagen befaller det, hade kallat Hr Ignell inför sig, för att fråga honom om hans irrlärighet? Han skulle ju kunnat få det infallet, att stiga upp till domkapitlet med sjelfva den Hel. Skrift och Formula Concordie i handen, lägga dem på domkapitlets bord och blad för blad inför Iedamöternas ögon bevisa dem ur nämnde grundskrifter, att han icke är irrlärig? Vi svara ej för, att han icke hvad dag som helst kan göra det: man får väl se. Men det vissa är åtminstone, att kyrkolagen gifver honom fullständig rättighet, att hafva bevisat det, om han kunnat. Och denna onekliga rättighet betog honöm domkapitlet. Besynnerligast förekommer oss den förklaring, doktor Fuchs meddelsr, då han kringgår författningen genom att säga domkapillets åtgärd — då