lationerna, det vore serdeles godt, att derifrån kunna afvända uppmärksamheten. Ehuru afhandlingarnes behörighet visserligen blifvit genom bevakningen bekräftad, ligger dock-icke proklamans enda ech bu vudsakliga verkan deri, att samma afhandlingar, om de varit olagliga, kunnat medelst bevakningen förvandlas till lagliga. Men lagen bjuder, att en hvar, som eger något fordringsanspråk i en afliden mans bo, skall å utsatta inställelsedagen det anmäla, eller hafve han, som det i konkurslagen heter, sin rätt förlo rat. Ingen skillnad göres dervid på anspråkens grund, om de härleda sig från lagliga eller olagliga afhandlingar. Den säkerhet lagen velat genom årsstämningen förvara åt sterbhusdelegare emot okände borgenärer, betydde alls intet, om det berodde af hyem som helst att, oaktadt den försutna tiden, upplifva oanmälda kraf under förevändning, att han ej känt eller ej varit i tillfälle att bevaka sin rätt, elier att vid upprättande af det aftal, hvarifrån krafvet härledde sig, någon väsentlig omständighet brustit, eller någon olaglighet blifvit begången, som, om den vore i laga tid åtalad och bevist, kunnat föranleda aftalets återgånvg. En sådan återvinning af förlorade fatalier skulle då: bestämmas af större eller mindre djerfhet i uppgifter och anklagelser emot den aflidne personen. All den genom preskriptions-lagen åsyftade verkan försvunNe, och någon gräns för anspråk gåftes då ej mera, ty liksom det i förevarande mål grundas på klander af förhållanden, som emellan aflidne personer för 13 år tillbaka egt rum, kunde med lika skäl sterbhusdelägare angripas för sina förfäders åtgärder ifrån en ännu mera aflägsen tid af flera decennier. Vcderpartens uppgift, att prosten Dybeck verkställt bevakningen för Eriks räkning, äger mot nu anförde grundsatser. ingen tillämpning, då, ehvad den skett af Erik sjelf eller genom brodren, det i alla fall står ast, att de i denna rättegång yrkade fordringsan språken äro obevakade, men den gifver anledning till den serskilda anmärkning, att, derest Erik verkligen befunnits i belägeuhet att behöfva förmyndarevård, hvilken naturligtvis icke kunde af den äldre brodren, Christian, i de dem inbördes rörande transaktioner, atöfvas, så var den andre brodren, prosten Dybeck, såsom närmaste skyldeman, enligt 20 kap. 4 S Ärfdabalken, Eriks sjelfskrifne förmyndare, och då han icke allenast sjelf närvarande medverkat till de klandrade afhandlingarne, utan ock, enligt vederpartens förmälan, föranstaltat bevakning af Eriks derå grundade fordringsanspråk, vinna afhandlingarne, såsom af förmyndaren godkända, äfven från denna synpunkt laga giltighet. e 270. (Slutet följer.)