lationerna, det vore serdeles godt, att derifrån kun-
na afvända uppmärksamheten. Ehuru afhandlingarnes
behörighet visserligen blifvit genom bevakningen be-
kräftad, ligger dock-icke proklamans enda ech bu
vudsakliga verkan deri, att samma afhandlingar, om
de varit olagliga, kunnat medelst bevakningen förvand-
las till lagliga. Men lagen bjuder, att en hvar, som
eger något fordringsanspråk i en afliden mans bo,
skall å utsatta inställelsedagen det anmäla, eller haf-
ve han, som det i konkurslagen heter, sin rätt förlo
rat. Ingen skillnad göres dervid på anspråkens grund,
om de härleda sig från lagliga eller olagliga afhand-
lingar. Den säkerhet lagen velat genom årsstämningen
förvara åt sterbhusdelegare emot okände borgenärer,
betydde alls intet, om det berodde af hyem som helst
att, oaktadt den försutna tiden, upplifva oanmälda kraf
under förevändning, att han ej känt eller ej varit i
tillfälle att bevaka sin rätt, elier att vid upprättande
af det aftal, hvarifrån krafvet härledde sig, någon vä-
sentlig omständighet brustit, eller någon olaglighet
blifvit begången, som, om den vore i laga tid åtalad
och bevist, kunnat föranleda aftalets återgånvg. En
sådan återvinning af förlorade fatalier skulle då: be-
stämmas af större eller mindre djerfhet i uppgifter
och anklagelser emot den aflidne personen. All den
genom preskriptions-lagen åsyftade verkan försvun-
Ne, och någon gräns för anspråk gåftes då ej me-
ra, ty liksom det i förevarande mål grundas på klan-
der af förhållanden, som emellan aflidne personer för
13 år tillbaka egt rum, kunde med lika skäl sterb-
husdelägare angripas för sina förfäders åtgärder ifrån
en ännu mera aflägsen tid af flera decennier. Vc-
derpartens uppgift, att prosten Dybeck verkställt be-
vakningen för Eriks räkning, äger mot nu anförde
grundsatser. ingen tillämpning, då, ehvad den skett af
Erik sjelf eller genom brodren, det i alla fall står
ast, att de i denna rättegång yrkade fordringsan
språken äro obevakade, men den gifver anledning till
den serskilda anmärkning, att, derest Erik verkligen
befunnits i belägeuhet att behöfva förmyndarevård,
hvilken naturligtvis icke kunde af den äldre brodren,
Christian, i de dem inbördes rörande transaktioner,
atöfvas, så var den andre brodren, prosten Dy-
beck, såsom närmaste skyldeman, enligt 20 kap. 4
S Ärfdabalken, Eriks sjelfskrifne förmyndare, och då
han icke allenast sjelf närvarande medverkat till de
klandrade afhandlingarne, utan ock, enligt vederpar-
tens förmälan, föranstaltat bevakning af Eriks derå
grundade fordringsanspråk, vinna afhandlingarne, så-
som af förmyndaren godkända, äfven från denna syn-
punkt laga giltighet. e 270. (Slutet följer.)
