är vordet till en del vederlagdt, hvaraf slutas kan
huru mycket förtroende, som kunde fästas vid Lar
Abrahamssons attest och det sedermera utstyrda til
lägg. Dernäst klockaren Mellanders vittnesberättelse
som likaledes af mig förnekas, såsom i allt fullkomli
gen ogrundad, och slutligen Malmbergs uppgift, hvil
ken missvisar om tiden, då jag af. Husberg mottog
såsom hypothek kartor, äro de bevisningar, som ak
tor åberopar, för att ursäkta mitt inblandande i sa-
ken såsom part, och den straffoestämmelse, som har
ansett tillständig att påyrka.
Min ena uppgift, fästad med ediegenskap af vitt.
ne, att jag innehaft från Husberg kartor såsom hypo-
tbek för utlånta penningar, omkring 400 Rdr Banko
och hvaraf jag under tiden begagnade en del, som
på Husbergs skuldbelopp afdrogs och till återstoden
lemnades honom tillbaka vid slutliqviden, skulle jag
icke vilja tro, att åklagaren, med ringaste rättskänsla,
kunde begagna och använda såsom ett svepskäl för
de påståenden, han lemnat till domstolen, äfven om
efter så lång tid sedan händelsen ägde rum, mitt min-
ne såsom gammal man med många vidlyftiga affårer,
siffran och tiden, till någon del gått förlorad.
Gitter man icke annorlunda inför en brottmåls-
domstol eller inför lagen och demaren rättfärdiga ett
anstäldt ätal, än att åklagaren måste bita sig fast vid
den tilltalades uppenbara minnesslöhet, för att få
anledningar att göra honom förebråelser om felaktiga
uppgifter, eller begagna sig af från sitt rätta sam-
manhang slitne samtal och ordlekar, som på intet vis
vittnar om handling, då är det beklagligt. Husberg
har dock medgifvit det hufvudsakliga af händelsen;
den af honom inlösta, i hans förvar lyckligtvis ännu
behållna, skuldsedeln, som finnes i domstolens händer,
i hvad den obetydligen, till summan och tiden, än-
drar min uppgift, reder dock förhållandet, utan att
såra den grannlagenhet, hvarmed jag önskat kunna
biträda undersökningen vid denna domstol, och åkla-
garen, lika okunnig som jag om beskaffenheten af de
hypothiserade, till en del använda, kartorna, har icke
visat att dessa varit falska, eller att jag haft någon
kännedom om flärd dermed. Jag borde kunna, tryg-
gad vid mitt rena medvetande, räkna uppä, att do-
maren i ett åtal som detta, der den anklagades väl-
färd och medborgerliga anseende oskäligen och på
konstlade omvägar blifvit satt på spel inför lagen,
skulle finna Rättvisans Tempel oheigadt, och doma-
rens egen värdighet kränkt; men jag måste likväl
bekänna, att det ser mig tvetydigt ut — må derom
oväldige män imedlertid döma; mig åter må det vara
tillåtet och kunna ursäktas, om jag skulle misstänka
åklagarens redlighet ech egentliga syftemål, när jag i
minnet återkallar hvad som passerat i denna rätte-
gång vis å vis missaktade rättsformer c. åc., dem
han borde bevaka, och slutligen :hans hufvudsakliga
påståenden, att jag skulle dömas till vanhederligt
straff för utprångling af falska kartor m. m., fastän
bevisning alldeles: saknas, att jag innehaft falska kar-
tor, ellep ägt kännedom om sådana...
Med denna min tillfälliga förklaring, öfverlemnar
jag målet till hufvudsakligt afgörande, emedan jag nu
och till följd af domstolens beslut, i saknad af hand-
lingarne, icke har annat val öfrigt. Jag Yrkar be-
frielse från åtalet, ersättning och upprättelse för mitt
lidande, under det jag innerligen beklagar alla dem,
som användt eller utlemnat stämpladt papper, ifall
dessa förklaras såsom falska, och vederbörande tillta-
las för utprångling, utan att åtalet beledsagas af be-
visning derom, att de haft kännedom om flärd. Jag
nämner detta, icke derföre, att det skulle intressera
mig om ransakningen antoge en slik vidlyftighet, men
derföre, att åklagaren måtte besinna sina orimlighe-
ter med al!a deras följder. Ordet utprångling kan
icke användas annorlunda, än i förening med bevis-
ning derom, att den tilltalade afvetat att det utlem-
nade eller använda stämplade papperet varit falskt.
Här att förtiga det högst beklagliga uti, att i riket
finnes sådant stämpladt papper, som kan efterapas
och sättas i omlopp, utan att den enskilde medbor-
garen eller vederbörande förmår dem skilja från så-
dana karfor, som böra gälla. Jonas Andersson, i
Sunnansjö.
424:0 Häradshöfdingen Bergqvist: Till Kinnevalds
härads lof. tingsrätt! Då jag nu går att afgifva svar
på aktörs Stutpastående, ser jag mig föranlåten att i
förbigående erinfå, hurusom det ingalunda den tid
jag köpte stämpladt papper af Johannes Nilsson var
kändt eller ens misstänkt, att falska kartor funnos el-
er voro i omlopp. Hade sig så förbållit att jag lik-
väl af Honom köpt och användt kartor, och dessa be-
funnits fålska, medgifver jag att aktor kunde, ehuru
det icke är förbjudet för hvem som helst att köpa
och sälja stämpladt papper, hafva ägt anledning till
sitt stränga påstående. t
Ett af de vittnen, kanslisten Hammarstrand, hvars
utsago aktor åberopat såsom mig besvärande, har der-
emot yttrat, hurusom han var säker derpå, att jag
icke misstänkte kartorna. — Vidare vill aktor påbör-
da mig en tvetalan i afseende på uppgiften om det
köpta kartebeloppet, bestående deruti, att jag icke
skall omnämnt de 2:ne st. 100 Rdrs kartor, jag upp-
sändt till Stockholm att förvexlas. Om aktor, sin
pligt likmätigt, deraf gjort en riktig slutsats, är det
just denha omständighet, som visar att jag ingalun-
da misstänkt kartornas oriktiga beskaffenhet, ty jag
hade väl icke då uppvisat dem och begärt förvexling
ust hos det verk, hvars vårdnad det är att tillse,
let karte-sigillate-anstalten i riket lagligen tillgår.
Om jag förut haft någon misstanka om riktigheten af
le kartor, Johannes Nilsson afyttrat, som likväl icke
var fallet, skulle detta förhållande häft hvarje miss-
anka; och om jag vid något tillfälle afspisat nyfik-
a tingskamrater med underrättelse om erhållen ra-
att, så bör väl icke detta anses af den svåra beskaf-
enhet, hvartill det af aktör velat hänföras.
Men nog härom och närmare till sjelfva qvintes-
sencen. Aktor har nemligen antagit såsom fullkom-
ligen säkert och styrkt, att de kartor, jag köptafJo-
hannes Nilsson, varit falska — hvarifrån ban letat