0 UA OR re oo vill förstärka sin kassa, bar ingen anledning att göra det med ringaste uppoffring, och kan alltid göra det en sådan förutan. I hvilketdera predikament, Rikets Ständers Bank ock må vara, är åtgärden att sluta leveranskontrakt om silfver, med förskottsvis lemnad betalning, en högst oklok handling. I närvarande stund, då en vändning i konjunkturen synes hafva inträdt, enär på 3 å 4 månader obetydligt silfver och guld utförts; då flere anledningar finnas, att jernet till nästa år skall erhålla en förmånligare-afsältning, trävaruhandeln bibehålla sig i sin fördelaktiga :ställning, och en lönande sillfångst uppkomma vid rikets kuster — i denna stund borde Bankofullmäktige minst hafva frångålt det handlingssätt, de ganska riktigt hittills iakttagit, att låta förhållanderna utveckla sig sjelfva. Nästa år, om dessa blifva så gynnsamma, som de lofva, och kursen nedgår under pari, skulle, i stället för kontraherandet om stora poster i silfver med vissa individer, Banken postdagligen under skeppningstiden uppköpa vexlar till mindre eller större belopp efter sig företeende omständigheter, t. ex. 10,000 Rdr Hamb. Banko och successive indraga silfver derför. Denna summa är så ringa, att den icke skulle det minsta verka på köpmännens affärer och liqvider å utländsk ort, men Banken skulle derigenom kunna indraga en half million Rdr Specie under sommaren för en obetydlig kostnad i provision och frakt). Och denna tillökning i metalliska valutan, i förening med hvad af sig sjelft i Banken ingår, skulle sätta Banken i stånd att, utan känning, bjuda spetsen åt ännu en sådan run, som den nu sannolikt öfverståndna. Utom det okloka i afslutandet af leveranskontrakterna, hafva Fullmäktige dervid jemväl öfverskridit gränserna för deras lagliga myndighet. Den af Banko-reglementet, hvilken handlar om metalliska kassans förstärkande, medelst inköp af guld och silfver från främmande länder, har följande lydelse: 4142. . -eBanpkofullmäktige må, då de så tjenligt finna, förstärka bankens metalliska kassa medelst inköp från främmande länder af guld oh silfver, under iakttagande, dels att kostnaden för guld, vare sig dukater, kontrolleradt dukatoch arbetsgu!d eller annat omyntadt guld, i banken levereradt, icke öfverstiger det faststälda priset för utvexlingen af svenska och holländska dukater, dels ock att något köp af silfver för bankens räkning icke må ifrågakomma, när kursen håller sig öfver pari; samt att priset derå aldrig får öfverstiga vexlingszrunden, enligt myntbestämningslagen, med mer, än hvad som motsvarar transporten af silfver från uppköpsorten till banken, äfvensom att fullmäktige noggrannt tillse, det silfret verkligen från utländsk ort inkommer., Häiraf synes, att bankofullmäktige, under föreskriina ciakttaganden, äro berättigade att göra -inköp af guld och silfver, d. v. s. sluta sådant köp, som omedelbarligen efter aftalet derom går i fullbordan, och hvarvid betalningen erlägges, då det köpta emottages. Men att kontrahera leveranser al guld och silfver på 6 eller flere månar ders tid och mot förskottsvis lemnad betalning, vare siz med eller utan ränteersättning; dertill gifver ingen rättighet. Det må ej invändas, att det är tillåtet, emedan det ickeär förbudet; ty ett sådant förbud, eburu icke i uttryckliga ordalag uttaladt, existerar, då reglementet icke får antagas tillåta åtgärder, hvarigenom banken försättes i möjlighet och alltså i äfventyr att göra förluster, som lätteligen kunna öfverstiga bankens årliga räntevinst. Och att möjligheten förr eler sednare blir verklighet, om bankofullmäktige få opåtaldt fortgå på denna leveransbana, är ej litet att befara. Leverantörerne äro köpmän: deras kautionister för förskottssummorna sannolikt ide flesta fall äfvenså. Nå väll större förmögenheter. än något bandelshus i Sverige äger, hafva i den handlande verlden gått öfver ända på mindre tid än 6 månader, och otaliga exempel gifvas, att köpmän, som icke blott ansågos utan verkligen voro millionärer den ena dagen,sfunno sig ruinerade och utfattige den andra... Ins. hoppas, ja, än mer: han tror, att för de nu ifrågavarande leveranserna ingen sådan förlust skall äga rum; wieh här är ieke fråga om personer, utan om principer, och man måste alltså tänka sig att affären Ögckså kunde slå annorlunda ut. Ing påminner sig, alt i början af året en författare i Sv.Biet, hvilken kallade sig Julius och skref: mycket om landets financiella ställning, yttrade, att Sverige står på gränsen af en stor penningekris, hvaraf aförvärkarne, då kändes och hvarur den enskilde måhända skulle, lik den skeppsbrutne, endast lyckas att rädda lifvet med förlust: af all sin egendom. Om nu denna opinion icke: hvilar blott .på en mörk vision, utan äger en grund i verkligheten, och i den förebådade stormen äfven silfverleverantörerne och. deras kautionister olyckligtvis förliste, men banken till dem i förskott på leveransen, enligt kontraktet, utlemnat 34 af den betingade betalningen eller riksd:r 652,500 banko: hvad ersättning hade banken då att derföre påräkna af sina fullmäktige, om de än varit nog lycklige att på deras egna små farkoster berga sig från alt dela leverantörernes öde? Fullmäk) Svenske och: Norske Generalkonsuln i Hamburg skulle säkert, mot en i ett för allt betingad ganska måttlig summa, åtaga sig vexlarnes presenterande och inkassering samt-besörja silf-— om so oo aa