Uker. Dickens nar ut den arukeln ostridigt tral-
fat några svaga sidor i Bulwers författareskap,
såsom det stundom alltför högtrafvande sentimen-
tala i stilen, äfvensom det, om vi så få säga,
Kotzebuiska i bans moral, som någon gång svär
emot de rådande samhällsbegreppen mera, än med
moralens bestånd kan vara förenligt. Ett exem-
pel härpå lemmar t. ex. romanen Paul Ciifford.
Imedlertid har öfversättaren i Dagligt Allehanda,
som alldeles icke tycker om Bulwer, sträckt sitt
klander vida längre än Dickens och förnekar Bul-
wer nästan helt och hållet all natursanning. Så
finner man t. ex. följande omdöme:
Denna krystade inbillning, d. v. s. brist på all
inbillning, framlyser dock kanske icke så klari något
af B:s arbeten, som i hans Siste Vasall. Man tyc-
ker sig läsa Tåget öfver Bält, med dess artificiella,
af träd förfärdigade Gudar och Gudinnor och natur-
krafter och känslor. Så vid marken har väl aldrig
något s. k. snille verk släpat sig fram: så utan in-
billning har väl aldrig ett inbillnings-verk varit. Men
öfver hela Europa sprides det dock; ty han är ju ppå
modetn, denne Sawedwadgeorgeearllittnbulwiga (så-
som skalken Dickens låter den skerrande baronetten
uttala sitt eget namn)!
Till bevis på huru olika en och samma sak
kan bedömas, kan det, i anledning af detta strän-
ga yttrande, vara skäl att meddela Köpenhamns-
postens, tankar om samma arbete, hvilket, under
namn af Den sidste Lehnsherre,, utkommit :
dansk öfversättning af Frederik Schaldemose
Denrna roman,, heter det, vär en stor karakters-
målning ur Englands historia mot slutet af 43:de
århundradet, då stridigheterna mellan husen Lan-
caster och York hade störtat landet i ett botten-
löst elände, hvilket varade genom en hel men-
niskoålder. Ett förskräckligare borgerligt krig,
säger historieskrifvaren Rotteck, finnes icke upp-
tecknadt i något folks häfder. Öerhördt var slagt-
ningarnes raseri, gräsligt bödlarnes arbete; dråp
och lönnmord hörde till ordningen för dagen.
Icke mindre än 80 ättlingar af konungahuset af-
lifvades. För sådant kunde de dock anklaga sig
sjelfva; deras var striden som fördes. Också var
det få af dem, som ledo annat än hvad de sjelf-
ve tillfogat, eller velat tillfoga sina fränder. Men
för, och vid sidan af dessa, dogo ock tusental aj
folket;-- de ädlaste slägter omkommo ömkligen,
folkets kärna förstördes genom vapen Öch kri-
gens elände, landet ödelades, menniskornas håg
nedsänktes till djurisk vildhet genom den bestän-
diga åsynen af förbrytelser, genom passionernas
oupphörliga uppäggande, genom otaliga lidanden
och eländen; allt detta skedde för att afgöra om
ättlingarne af konung Edwards andre sens dotter
eller om hans tredje sons efterkommande skulle
sitta på Englands thron. Man sporde icke fol-
ket till af hvem det ville styras; blott för skens
skull, blott för att gifva sin vapenfärd ett lagen-
ligt utseende bad härföraren, hvarje gång, om
parlamentets medgifvande. Detta afslogs aldrig,
För: en författare sådan som Bulwer, hvilken mer
än någon annan äldre romanförfattare vördar
den :psychologiska sanningen och den konseqventa
utvecklingen af karaktererna, måste en sådan tid-
punkt äga något serdeles lockande, emedan den
var rik på enkla, framstående personligheter, hvil-
kas, i omständigheterna grundade speciella utveck-
ling, lemnar författaren ett önskadt tillfälle att
gifva fulländade karaktersskildringar, under det
att situationerna och det öfverraskande uti hän-
delserna samt den plastiska framställningen, hvil-
ken Bulwer, måhända mer än biiligt, underkän-
ner i sina romaner, här icke komma att göra sig
gällande i någon märklig grad. Den person, som
har gifvit romanen sitt namn, är earlen af War-
wick eller som han i historien kallas kungama-
karen,. Uti honom innetattas, in summa, allt
hvad som hörer till framställningen af de gamla
engelska barener, som på den tiden utöfvade ett
så väsendtligt inflytande på engelska statens sty-
relse, och mot hvilka nutidens aristokrati, som
ammas i hofvens glans, framträder i hela sin na-
kenhet och jemmerlighet. Under det att många
tusen dagligen gästade vid hans rika bord, och han
innehade furstliga besittningar öfverallt i lan-
det, kände han sjelf tillräckligt sin egen betyden-
het, för att icke med förakt afvisa sina vänners
förslag att sätta honom på engelska thronen.
Hvad, svarade ban, tror du att äregirigheten
nskränker - sig inom den trånga cirkeln af en krona? ;j
Högre, och mera enlig med våra mäktiga fäders anda,
ir den ställning, som innehafyes af män lika oss, ba-!
onerne, som till- och afsätta konungar. Hvilken af
ss skulle icke heldre vara såsom våra fäder vid Run-
rymede än såsom den fege monark, som dessa fäder
gade och kontrollerade? Vid himlen, inylords, Ri-
bard Nevile här en alltför stolt själ, för att vara en
onung! En konung — en prydd docka! En ko-l:
ung — en söndagsgrannlåt att visa folket, och hvar-
t det kan hurra eller hvissla, allt som det faller sig!
in konung — ett nationens nådehjon, som får kifvas :
red parlamentet för litet guld! Ena konuvg! — Ri-l!
hard den andre var ock en konung, och Lancaster
fsatte honom. J viljen förnedra mig till en Henrik j:
f Lancaster! Mort Dieu! jag tackar er. Borgrarne
ch lorderne upphöjde honom, det är sannot, — men!
ir hvad? för att behandla honom såsom ett ting,
varmed de egde att förlara efter godtycke; för att
landra honom, näpsa honom, blanda sig i hans hus-t
ga göromål och gräla med hans gemåls kammarher-
ar och kammarfruar. Hvad! kära Raoul de Fulke,lt
r din vän nu fallen så djupt, att han — earl afsSa-
sbury och Warwick, chef för den tredubbia ätten
fontagu, Monthermer och Nevile, herre till hundra-
e baronier, anförare för 60,000 underhafvande —
ske är större än Edward af March, som vi ännu,
ed eder tillåtelse, vilja låta behåla en konungs
amn och ståt ?
Häraf synes klart, att linsväsendet i England,
iNnracsentfaradt Af uikafa hapmnmuanan id dan 4åilan
to - -