Uker. Dickens nar ut den arukeln ostridigt tralfat några svaga sidor i Bulwers författareskap, såsom det stundom alltför högtrafvande sentimentala i stilen, äfvensom det, om vi så få säga, Kotzebuiska i bans moral, som någon gång svär emot de rådande samhällsbegreppen mera, än med moralens bestånd kan vara förenligt. Ett exempel härpå lemmar t. ex. romanen Paul Ciifford. Imedlertid har öfversättaren i Dagligt Allehanda, som alldeles icke tycker om Bulwer, sträckt sitt klander vida längre än Dickens och förnekar Bulwer nästan helt och hållet all natursanning. Så finner man t. ex. följande omdöme: Denna krystade inbillning, d. v. s. brist på all inbillning, framlyser dock kanske icke så klari något af B:s arbeten, som i hans Siste Vasall. Man tycker sig läsa Tåget öfver Bält, med dess artificiella, af träd förfärdigade Gudar och Gudinnor och naturkrafter och känslor. Så vid marken har väl aldrig något s. k. snille verk släpat sig fram: så utan inbillning har väl aldrig ett inbillnings-verk varit. Men öfver hela Europa sprides det dock; ty han är ju ppå modetn, denne Sawedwadgeorgeearllittnbulwiga (såsom skalken Dickens låter den skerrande baronetten uttala sitt eget namn)! Till bevis på huru olika en och samma sak kan bedömas, kan det, i anledning af detta stränga yttrande, vara skäl att meddela Köpenhamnspostens, tankar om samma arbete, hvilket, under namn af Den sidste Lehnsherre,, utkommit : dansk öfversättning af Frederik Schaldemose Denrna roman,, heter det, vär en stor karaktersmålning ur Englands historia mot slutet af 43:de århundradet, då stridigheterna mellan husen Lancaster och York hade störtat landet i ett bottenlöst elände, hvilket varade genom en hel menniskoålder. Ett förskräckligare borgerligt krig, säger historieskrifvaren Rotteck, finnes icke upptecknadt i något folks häfder. Öerhördt var slagtningarnes raseri, gräsligt bödlarnes arbete; dråp och lönnmord hörde till ordningen för dagen. Icke mindre än 80 ättlingar af konungahuset aflifvades. För sådant kunde de dock anklaga sig sjelfva; deras var striden som fördes. Också var det få af dem, som ledo annat än hvad de sjelfve tillfogat, eller velat tillfoga sina fränder. Men för, och vid sidan af dessa, dogo ock tusental aj folket;-de ädlaste slägter omkommo ömkligen, folkets kärna förstördes genom vapen Öch krigens elände, landet ödelades, menniskornas håg nedsänktes till djurisk vildhet genom den beständiga åsynen af förbrytelser, genom passionernas oupphörliga uppäggande, genom otaliga lidanden och eländen; allt detta skedde för att afgöra om ättlingarne af konung Edwards andre sens dotter eller om hans tredje sons efterkommande skulle sitta på Englands thron. Man sporde icke folket till af hvem det ville styras; blott för skens skull, blott för att gifva sin vapenfärd ett lagenligt utseende bad härföraren, hvarje gång, om parlamentets medgifvande. Detta afslogs aldrig, För: en författare sådan som Bulwer, hvilken mer än någon annan äldre romanförfattare vördar den :psychologiska sanningen och den konseqventa utvecklingen af karaktererna, måste en sådan tidpunkt äga något serdeles lockande, emedan den var rik på enkla, framstående personligheter, hvilkas, i omständigheterna grundade speciella utveckling, lemnar författaren ett önskadt tillfälle att gifva fulländade karaktersskildringar, under det att situationerna och det öfverraskande uti händelserna samt den plastiska framställningen, hvilken Bulwer, måhända mer än biiligt, underkänner i sina romaner, här icke komma att göra sig gällande i någon märklig grad. Den person, som har gifvit romanen sitt namn, är earlen af Warwick eller som han i historien kallas kungamakaren,. Uti honom innetattas, in summa, allt hvad som hörer till framställningen af de gamla engelska barener, som på den tiden utöfvade ett så väsendtligt inflytande på engelska statens styrelse, och mot hvilka nutidens aristokrati, som ammas i hofvens glans, framträder i hela sin nakenhet och jemmerlighet. Under det att många tusen dagligen gästade vid hans rika bord, och han innehade furstliga besittningar öfverallt i landet, kände han sjelf tillräckligt sin egen betydenhet, för att icke med förakt afvisa sina vänners förslag att sätta honom på engelska thronen. Hvad, svarade ban, tror du att äregirigheten nskränker sig inom den trånga cirkeln af en krona? ;j Högre, och mera enlig med våra mäktiga fäders anda, ir den ställning, som innehafyes af män lika oss, ba-! onerne, som tilloch afsätta konungar. Hvilken af ss skulle icke heldre vara såsom våra fäder vid Runrymede än såsom den fege monark, som dessa fäder gade och kontrollerade? Vid himlen, inylords, Ribard Nevile här en alltför stolt själ, för att vara en onung! En konung — en prydd docka! En ko-l: ung — en söndagsgrannlåt att visa folket, och hvart det kan hurra eller hvissla, allt som det faller sig! in konung — ett nationens nådehjon, som får kifvas : red parlamentet för litet guld! Ena konuvg! — Ri-l! hard den andre var ock en konung, och Lancaster fsatte honom. J viljen förnedra mig till en Henrik j: f Lancaster! Mort Dieu! jag tackar er. Borgrarne ch lorderne upphöjde honom, det är sannot, — men! ir hvad? för att behandla honom såsom ett ting, varmed de egde att förlara efter godtycke; för att landra honom, näpsa honom, blanda sig i hans hus-t ga göromål och gräla med hans gemåls kammarherar och kammarfruar. Hvad! kära Raoul de Fulke,lt r din vän nu fallen så djupt, att han — earl afsSasbury och Warwick, chef för den tredubbia ätten fontagu, Monthermer och Nevile, herre till hundrae baronier, anförare för 60,000 underhafvande — ske är större än Edward af March, som vi ännu, ed eder tillåtelse, vilja låta behåla en konungs amn och ståt ? Häraf synes klart, att linsväsendet i England, iNnracsentfaradt Af uikafa hapmnmuanan id dan 4åilan to