(Insändt.)
EN GAMMAL PRESTVALS-HISTORIA.
Paralell.
Stockholms stads konsistorii förfarande emo
katecheten Izenell, och dess ledamöters ådagalagd
nit emot irrlärighet, genom dennes uteslutand
från förslaget till den lediga komministraturen
Catbarina församling, föranleder till erinran on
en anekdot från Fredrik den stores tid, hvilke;
Nicolai åt oss förvarat bland sin anekdotsamling
rörande denne konung.
År 4773 dog pastorn Erdmann i Charlotten
burg, och den för sin upplysning och lärdom be
römde, dåvarande predikanten i Berlin, Job. Aug
Eberhard, blef af stadens magistrat, som i föjj
af ett kungligt privilegium ägde rätt att kalla pa
stor, vald till den aflidnes efterträdare. Dåvaran
de generallöjtnacten och krigsministern v. Wede
använde väl allt sitt inflytande såväl hos magi
straten som hos ecklesiastikdepartementet för e1
annan af honom gynnad kandidat, men pluralite
ten af magistraten, hvilken lärer utgjorts af män
som ej tillåtit de stora tumma sig, qvarstod en
vist vid sitt fattade beslut. Endast tvenne gaml
rådmän voro af skiljaktig mening mot sina kol
leger och röstade på herr ministerns klient. Des
sa rådmän hade genom sina municipalbefattnin
gar ett stort inflytande hos stadens borgerskap
Eberhard, som sedermera blef professor i Hall
och geheimeråd, hade nyligen utgifvit en för der
tidens ortodoxie förargelig skrift, kallad Neuq
Apologie des Socrates, (Berlin 2772), som gjorde
mycket uppseende, och vann insigtsfulia och äd-
Ja mäns bifall, såväl i Tyskland som i utlandet
men många funno det så anstötligt, att en prest-
man på sådant sätt philosopherade öfver religiösa
ämnen, att Eberhard icke vågade mer räkna på
någon presterlig befordran uti Berlin. Äfven uti
den lilla staden Charlottenburg låg hans skrift-
ställeri honom i vägen. De tvenne rådmännen;
understödde af en utlefvad, nu mera pensionerad
borgmästare, som under sin tjenstetid förstått
göra sig mycket afhållen af borgerskapet, fästa-
de den okunniga massans uppmärksamhet derpå,
att den prest, magistraten kallat till deras själa-
sörjare, var författare till en försvarsskrift för en
fördömd hedning; och hela borgerskapet, i be-
traktande af en så stor själavåda, protesterade
emot magistratens i deras tanka alltför obetänk-
samma val. De framställde först sina betänklig-
heter inför sjelfva magistraten, och då denna der-
vid ej ville fästa något afseende, vände de sig
med sitt klagomål direkte till konungen, och af-
sände en deputation till Potsdam med underdånig,
begäran, att de måtte slippa att få en sådan hed-
navän som Eberhard till prest, - Härpå skall ko-
nungen hafva svarat: Min vilja är, att Socrates
skall vara salig, och att Eberhard skall vara eder
prest.n
Vid jemförelse emellan denna sjuttio års gamla
kättarehistoria och det bidrag till Svenska kyrko-
historien, Stockholms stads konsistorium nyss
lemnat, företer sig en märklig likhet uti de båda
förmenta kättarnes öden, men en lika märkelig,
vårt land och vår tid föga hedrande olikhet uti
motståndet och det håll, hvarifrån detta i båda
fallen härledde sig. Den slutledning man häraf
kan göra är, att dimman och töcknet i de högre
regionerna är hos oss ojemförligt tätare än i den
store Fredriks tid. Sålunda se vi uti den gamla
kättarehistorien den obildade massan visa sig fi-
endtlig emot upplysning och tolerans; i våra da-
gar är det deremot Consistoriales, som å kyr-
kans vägnar visat fruktan för en i det allmänna
för grundlig theologisk forskning och lärdom vär-
derad religionslärare. Äfven här finna vi tvenne
män, hvaraf den ene senior bland Consistoriales,
och hos hvilken man minst hade rätt att fordra
någon motståndskraft, skiljaktige från sina kolle-
ger, ehuru i fullkomligt motsatt anda mot de
båda rådmansgubparne i Charlottenburg. Huru-
vida jemförelsen må kuana fortsättas med lika
skarpa kontraster äfven i afseende på slutet af del