(Insändt.) EN GAMMAL PRESTVALS-HISTORIA. Paralell. Stockholms stads konsistorii förfarande emo katecheten Izenell, och dess ledamöters ådagalagd nit emot irrlärighet, genom dennes uteslutand från förslaget till den lediga komministraturen Catbarina församling, föranleder till erinran on en anekdot från Fredrik den stores tid, hvilke; Nicolai åt oss förvarat bland sin anekdotsamling rörande denne konung. År 4773 dog pastorn Erdmann i Charlotten burg, och den för sin upplysning och lärdom be römde, dåvarande predikanten i Berlin, Job. Aug Eberhard, blef af stadens magistrat, som i föjj af ett kungligt privilegium ägde rätt att kalla pa stor, vald till den aflidnes efterträdare. Dåvaran de generallöjtnacten och krigsministern v. Wede använde väl allt sitt inflytande såväl hos magi straten som hos ecklesiastikdepartementet för e1 annan af honom gynnad kandidat, men pluralite ten af magistraten, hvilken lärer utgjorts af män som ej tillåtit de stora tumma sig, qvarstod en vist vid sitt fattade beslut. Endast tvenne gaml rådmän voro af skiljaktig mening mot sina kol leger och röstade på herr ministerns klient. Des sa rådmän hade genom sina municipalbefattnin gar ett stort inflytande hos stadens borgerskap Eberhard, som sedermera blef professor i Hall och geheimeråd, hade nyligen utgifvit en för der tidens ortodoxie förargelig skrift, kallad Neuq Apologie des Socrates, (Berlin 2772), som gjorde mycket uppseende, och vann insigtsfulia och ädJa mäns bifall, såväl i Tyskland som i utlandet men många funno det så anstötligt, att en prestman på sådant sätt philosopherade öfver religiösa ämnen, att Eberhard icke vågade mer räkna på någon presterlig befordran uti Berlin. Äfven uti den lilla staden Charlottenburg låg hans skriftställeri honom i vägen. De tvenne rådmännen; understödde af en utlefvad, nu mera pensionerad borgmästare, som under sin tjenstetid förstått göra sig mycket afhållen af borgerskapet, fästade den okunniga massans uppmärksamhet derpå, att den prest, magistraten kallat till deras själasörjare, var författare till en försvarsskrift för en fördömd hedning; och hela borgerskapet, i betraktande af en så stor själavåda, protesterade emot magistratens i deras tanka alltför obetänksamma val. De framställde först sina betänkligheter inför sjelfva magistraten, och då denna dervid ej ville fästa något afseende, vände de sig med sitt klagomål direkte till konungen, och afsände en deputation till Potsdam med underdånig, begäran, att de måtte slippa att få en sådan hednavän som Eberhard till prest, Härpå skall konungen hafva svarat: Min vilja är, att Socrates skall vara salig, och att Eberhard skall vara eder prest.n Vid jemförelse emellan denna sjuttio års gamla kättarehistoria och det bidrag till Svenska kyrkohistorien, Stockholms stads konsistorium nyss lemnat, företer sig en märklig likhet uti de båda förmenta kättarnes öden, men en lika märkelig, vårt land och vår tid föga hedrande olikhet uti motståndet och det håll, hvarifrån detta i båda fallen härledde sig. Den slutledning man häraf kan göra är, att dimman och töcknet i de högre regionerna är hos oss ojemförligt tätare än i den store Fredriks tid. Sålunda se vi uti den gamla kättarehistorien den obildade massan visa sig fiendtlig emot upplysning och tolerans; i våra dagar är det deremot Consistoriales, som å kyrkans vägnar visat fruktan för en i det allmänna för grundlig theologisk forskning och lärdom värderad religionslärare. Äfven här finna vi tvenne män, hvaraf den ene senior bland Consistoriales, och hos hvilken man minst hade rätt att fordra någon motståndskraft, skiljaktige från sina kolleger, ehuru i fullkomligt motsatt anda mot de båda rådmansgubparne i Charlottenburg. Huruvida jemförelsen må kuana fortsättas med lika skarpa kontraster äfven i afseende på slutet af del