är jag färdig att edligen bestyrka. Gefle och Hofors i April 1842. T. Petrå. Det är att märka, att, enligt Tings-rättens protokoll, åklagaren och polisuppsyningsmannen Löfgren, såsom orden föllo, erkände riktigheten af de ingifne vittnesintygen, utan deras beedigande. Såsom anmärkningsvärdt vid behandlingen af hela denna sak förekommer först att Poliskammaren, som, i anseende till hr Ekholms egenskap af riksdagsman, för tillfället ej ägt att sysselsätta sig med annat, än polistjenstemännens beteende härutinnan, icke synes dermed hafva haft något verkligt allvar, då, ehuru så många anledningar förekommit, att den gripne brottslingen, sedan han omkullfallit och varit öfvermannad, blifvit svårt misshandlad, någon besigtning å hans kropp icke vetterligen blifvit hållen för att utröna hans lidande, utan polisbetjeningens egna uppgifter härom fått göra tillfyllest. Vidare och hvad hr Ekholms förfarande häruti angår, så i händelse Domsto!en icke godkände de skriftliga bevisen med mindre än att de edeligen befästades, borde väl Domstolen hafva meddelat särskildt utlåtande härutinnan, då det borde vara Rätten lika angeläget, att allt som lände till den åtalades fredande erhölle giltighet, som det hvilket lades honom till last. I stället att så utröna, huruvida hr Ekholm vid det åtalade tillfället öfverskridit den af menskligheten förestafvade pligt att afvärja en onödig misshandling, som icke torde på annat sätt kunna ske än den anfallandes undanförande ifrån föremålet för sin förtrytelse, har Domstolen, med antagande såsom det synes att denna mellankomst å hr Ekholms sida vore olaglig, i synnerhet fästat sig vid den anfailandes tjenstemannaegenskap och huruvida denna varit hr Ekholm vid denna mellankomst bekant eller icke. Detta såsom ett helt och hållet subjektivt intryck har hr Ekholm ålagts edeligen förklara och äfven efterkommit Domstolens föreskrift härutinnan. Men sjelfva hufvudfrågan qvarstår ännu obesvarad, och det skall onekligen blifva intressant att erfara, om vid så beskaffadt förhållande Domstolen skall auktorisera polisbetjeningens förfarande härvid, samt underkasta hr Ekholm något ansvar för en lagöfverträdelse, som i sjelfva verket icke ägt rum. Det är så mycket angelägnare att rikta uppmärksamheten härå, som ett godtyckligt förfarande af rättvisans handtlangare emot dels förvunne, dels icke förvunne eller till och med oskyldiga fångar, uti icke ringa mån bidrager att öka den vildhet och det våldsamma motstånd, som råder vid häkten och straffanstalter.