föga angenämt beroende, att icke rent af säga för mynderskap under clerus comitialis, biskoparn och konsistorium, som ofta går till det obillig och odrägliga, samt undan hvilket en emancipa tion icke kan vara de förra annat än önskelif Representationsreformens fiender frukta alltid fram dragandet af exempel från Norge, och i detta fal hafva de äfven allt skäl dertill, ty Storthingen erfarenhet visar, att ett betydligt antal prester förhållande till det hela blifvit valde till Stor tingsmän genom folkets förtroende och att dett för flera af dem öppnat vägen till högre platse inom kyrkan, genom de talanger och det nit fö det allmänna bästa, som de fått ådagalägga i riks församlingen. Det finnes också ingen anlednin; att detta skulle mindre blifva förhållandet i Sverge Lättast af allt bör det blifva att oemotståndlig bevisa (om det ens skulle behöfva bevisas), grund lösheten af de skräckbilder, som reformens fiende; söka att framhålla för städernas borgerskap, nä stan på samma sätt och i samma ton som er torramma skrämmer barnen för busen när de icke vilja vara snälla. Man kan också i sjelfva verkel knappast föreställa sig något oförskämdare af re. formens motståndare, än att, för det städerna efter det nya förslaget icke skulle få rättighet att tillsätta lika många representanter som landet, söka inbilla dem att de komme i en ofördelaktigare ställning än nu, då för det första hela borgareståndet icke har mer än en fjerdedel i representationen; för det andra mer än en tiondedel inom ståndet icke utgöres af städernas innevånare, och för det tredje, många städer, i följd af sin klena ekonomiska belägenhet, nu äro nödsakade att välja på borgmästare, bland hvilka åter mer än hälften, enligt hvad hittills visat sig, så snart de komma till riksdagen, egentligen hafva en domsaga för sig sjelfva och icke städernas intresse till det förnämsta ögnamärket, samt merändels lemna hofvet ett antal villiga verktyg inom borgarståndet. Lika lätt bör det äfven vara att skingra skrämskotten angående det intrång, som reformen skulle medföra på städernas materiella välstånd. Författaren får här tillfälle att, genom en enkel jemförelse, framhålla den märkliga erfarenheten, att just städerna i Norge gått betydligt framåt under det nuvarande representationsoch valsättet derstädes, medan våra svenska städer, med undantag af några få, under den nuvarande ståndsförfattningen förblifvit stillastående på samma punkt af vanmakt och obetydenhet. Det är också icke svårt att inse, att om landet erhåller en representation, som bidrager att sätta de moraliska och materiella krafterna af det hela i lifligare verksamhet än hittills, och en gång kan förskaffa oss en ordnad kreditoch närings-lagstiftning, så blir det här, likasom i andra länder, alltid städerna, hvilka i främsta rummet få godt af den lifligare rörelsen. Hvad beskattningen angår, så är den väl äfven för närvarande icke just sä utomordentligt lindrig. Erfarenheten bar åtminstone visat, att det hittills lyckats Regeringen att vid hvarje riksdag öka statsutgifterna och att bland de inkomsttitlar, hvilka under samma tid tilltagit i största proportion, stå tullafsifterna främst af alla, hvilka städernas handlande i första rummet måste vidkännas. Såsom en följd af representationsreformen, bör väl ör öfrigt kunna påräknas en förenkling af en mängd nu kaotiska och invecklade organisationer, och i följd deraf en lindring i skatterna, der de! iro tungt tryckande, men icke nya bördor. Allt letta utgör vigtiga momenter i diskussionen om epresentationsfrågan, hvilka vi rekommendera till vidare behandling af den gamle Bekantesp talangulla penna. Vi skole, det första tillfället medifver, äfven yttra oss om en annan punkt i afeende på hans föreslagna riksdagsplan; men denia artikel har måhända redan blifvit för vidlyftig tt längre kunna fortsätta densamma utan att rötta läsaren. LITTERATUR. SJäfflands-sånner Hf Pan: Tund tevekt hac Pom. I