gifva sina alhandlingar en större fullständighet oci omfång, än utrymmet för en tidningsartikel med gifver, utan att behöfva skingra läsarens uppmärk samhet och intresse genom flera afbrott och fort sättningar. Han eger derjemte, mer än någor annan, denna framställningssältets lyckliga gålva som förbjuder läsaren att tröttas, äfven vid et allvarsammare ämnes behandling. Han bör der före, om han vill, som icke är att betvifla, kunn: såsom en förkämpe kraftigt bidraga till saken slutliga seger, hvarunder vi likväl icke vilje haf va förnekat den öfriga pressens skyldighet at deråt egna sina möjligaste bemödanden och vi in stämme full-komligt med författaren deri, att saker nu står på den punkt, att det hvilande represen tationsförslaget vid nästa riksdag blir den lösen som kommer att skilja nationens parti och des: motståndares. Att nu genast omständligt söka visa, huru er sådan utredning i detalj bör företagas, kan icke blifva förmålet för denna artikel. Likväl anse v för en skyldighet att åtminstone antyda huru vi uppfattat hufvudpunkterna. Arlighet och öppenhet bör äga rum i allt och således bör man först göra sig reda för, hvarifrån det svåraste motståndet är att vänta, väl skilja emellan dem, som hafva en verklig, och dem som hafva endast en inbillad anledning att motstå reformen, för att se de förra rätt i ansigtet såsom bestämda fiender och motståndare, och upplysa de sednare så, att deras försigtighet och samvetsgrannhet, utan tvifvel alltid berömlig och framför allt i maktpåliggande ärender, finna sina farhågor skingrade. Till de förra kunna först och främst räknas, men böra också nästan ensamt räknas de, som vänta personliga fördelar af de tillfällen, ståndsrepresentationen lemnar dem till bemärkthet och inflytelse, men som i sig sjellve äro så obetydande, att de under en ny representation svårligen kunde få förtroende af valmännen, och icke heller hafva noz patriotism för att afsäga sig en personlig lycksökareutsigt för det allmännas bästa; samt vidare sådane, hvilka anse befordran och höga embeten såsom ett slags fideikommissrätt, i följd af börd och mäktiga slägtrelationer, utan behof af utmärkelse i kunskaper eller personlig förtjenst, och tillika äro nog kortsynte att icke varseblifva, att de der genvägarne hädanefter i alla fall icke torde vara alldeles så lätta att hålla öppna, som tillförene. Härtill kommer ett litet antal exalterade ultra-royalister och politiskt förskräckta, som antingen af ett slags religiös hängifvenhet för den rena monarkismen eller under blind tro på möjligheten att ännu kunna uppställa och bibehålla Adelns anseende såsom politiskt element emot det förfall, hvarmed tidens härjande tand redan hemsökt den, i sjelfva verket hysa ett Znstinkilikt hat till allt verkligt konstitutionelt samhällsskick bär eller annorstädes och derföre äfven se med fasa de reformer, som syfta till mera rättsenlighet i representationssättet; inbillande sig då genast, att monarkien, hvarmed de egentligen förstå det af dem älskade allenastyrandet, ,strålen af Osedde Herrskarens glans, m. m., löper fara, och att anarkien står för dörren. På dessa, likasom på all favoritism, är det icke värdt att slösa skäl och bevisning, vore den än så solklar. De böra få lefva och dö salige i sin tro. De öfrige utgöras deremot af alla dem, som ännu kunna, såsom ofvan är nämndt, vara intagna af farhågor eller förut fattade meningar, men likväl icke hafva något emot att utvexla verkliga skäl och emottaga en på sådana grundad öfvertygelse, om den kan bjudas dem. De bestå af en icke obetydlig del bland den öfriga adeln, många bland presterskapet, åtskillige civile embetsmän och några bland städernas invånare. Delta är ett icke ringa antal, som alla i sin mån utöfva inflytelse på allmänna tänkesättet; och likväl tro vi, att en grundlig och genomförd undersökning kan ådagalägga, alt ingen af dessa klasser skulle lida det ringaste, utan alla tvertom, med samhället i dess helhet, vinna på förändringen. Hvad den stora mängden af adeln nemligen, och isynnerhet den jordägande:; delen deraf beträffar, så är det redan en gammal erfarenhet, att denna klass mer än någon annan visat, att den anser den nuvarande representationsformen utlefvad, derigenom att den icke begagnar sin rätt att bivista riksdagarne, och man behöfver derföre icke ens tillägga det skälet, att adeln vid förra riksdagen formligen beslutade, att dess representationsrätt skall upphöra. Inom denna del af Adeln finnes för öfrigt så mycken patriotism, att den, en gång öfvertygad om rättvisan af reformen, visst icke skall tveka att på fosterlandets altare offra den imaginära förmånen, att hvart sjette år kunna på egen bekostnad resa till riksdagen, helst då i utbyte kan vinnas den vida större hedern att väljas af medborgares förtroende. Hvad den stora pluraliteten af den militära likasom den civila embetsmannaklassen beträffar, så faller det af sig sjelf, att hvar och en deribland, som vill att den sanna dugligheten skall utan behof af tillfälliga fördelar bana vägen till fortkomst ända till de högsta platser i samhället, ifven måste önska representationsreformens framsång såsom medel dertill, och serskildt alla sålana embetsmän, som stå närmast folket, och ofta MAJ aan aAha AAda bunckanarn aAnFkK LA f T FT,