gifva sina alhandlingar en större fullständighet oci
omfång, än utrymmet för en tidningsartikel med
gifver, utan att behöfva skingra läsarens uppmärk
samhet och intresse genom flera afbrott och fort
sättningar. Han eger derjemte, mer än någor
annan, denna framställningssältets lyckliga gålva
som förbjuder läsaren att tröttas, äfven vid et
allvarsammare ämnes behandling. Han bör der
före, om han vill, som icke är att betvifla, kunn:
såsom en förkämpe kraftigt bidraga till saken
slutliga seger, hvarunder vi likväl icke vilje haf
va förnekat den öfriga pressens skyldighet at
deråt egna sina möjligaste bemödanden och vi in
stämme full-komligt med författaren deri, att saker
nu står på den punkt, att det hvilande represen
tationsförslaget vid nästa riksdag blir den lösen
som kommer att skilja nationens parti och des:
motståndares.
Att nu genast omständligt söka visa, huru er
sådan utredning i detalj bör företagas, kan icke
blifva förmålet för denna artikel. Likväl anse v
för en skyldighet att åtminstone antyda huru vi
uppfattat hufvudpunkterna. Arlighet och öppen-
het bör äga rum i allt och således bör man först
göra sig reda för, hvarifrån det svåraste motstån-
det är att vänta, väl skilja emellan dem, som
hafva en verklig, och dem som hafva endast en
inbillad anledning att motstå reformen, för att se
de förra rätt i ansigtet såsom bestämda fiender
och motståndare, och upplysa de sednare så, att
deras försigtighet och samvetsgrannhet, utan tvif-
vel alltid berömlig och framför allt i maktpålig-
gande ärender, finna sina farhågor skingrade.
Till de förra kunna först och främst räknas,
men böra också nästan ensamt räknas de, som
vänta personliga fördelar af de tillfällen, stånds-
representationen lemnar dem till bemärkthet och
inflytelse, men som i sig sjellve äro så obety-
dande, att de under en ny representation svårli-
gen kunde få förtroende af valmännen, och icke
heller hafva noz patriotism för att afsäga sig en
personlig lycksökareutsigt för det allmännas bä-
sta; samt vidare sådane, hvilka anse befordran
och höga embeten såsom ett slags fideikommiss-
rätt, i följd af börd och mäktiga slägtrelatio-
ner, utan behof af utmärkelse i kunskaper el-
ler personlig förtjenst, och tillika äro nog kort-
synte att icke varseblifva, att de der genvägarne
hädanefter i alla fall icke torde vara alldeles så
lätta att hålla öppna, som tillförene. Härtill kom-
mer ett litet antal exalterade ultra-royalister och
politiskt förskräckta, som antingen af ett slags
religiös hängifvenhet för den rena monarkismen
eller under blind tro på möjligheten att ännu kun-
na uppställa och bibehålla Adelns anseende så-
som politiskt element emot det förfall, hvarmed
tidens härjande tand redan hemsökt den, i sjelfva
verket hysa ett Znstinkilikt hat till allt verkligt
konstitutionelt samhällsskick bär eller annorstä-
des och derföre äfven se med fasa de reformer,
som syfta till mera rättsenlighet i representations-
sättet; inbillande sig då genast, att monarkien,
hvarmed de egentligen förstå det af dem älskade
allenastyrandet, ,strålen af Osedde Herrskarens
glans, m. m., löper fara, och att anarkien står
för dörren. På dessa, likasom på all favoritism,
är det icke värdt att slösa skäl och bevisning,
vore den än så solklar. De böra få lefva och dö
salige i sin tro. De öfrige utgöras deremot af
alla dem, som ännu kunna, såsom ofvan är
nämndt, vara intagna af farhågor eller förut fat-
tade meningar, men likväl icke hafva något emot
att utvexla verkliga skäl och emottaga en på så-
dana grundad öfvertygelse, om den kan bjudas
dem. De bestå af en icke obetydlig del bland
den öfriga adeln, många bland presterskapet, åt-
skillige civile embetsmän och några bland städer-
nas invånare. Delta är ett icke ringa antal, som
alla i sin mån utöfva inflytelse på allmänna tän-
kesättet; och likväl tro vi, att en grundlig och
genomförd undersökning kan ådagalägga, alt in-
gen af dessa klasser skulle lida det ringaste, utan
alla tvertom, med samhället i dess helhet, vinna
på förändringen. Hvad den stora mängden af
adeln nemligen, och isynnerhet den jordägande:;
delen deraf beträffar, så är det redan en gammal
erfarenhet, att denna klass mer än någon annan
visat, att den anser den nuvarande representa-
tionsformen utlefvad, derigenom att den icke be-
gagnar sin rätt att bivista riksdagarne, och man
behöfver derföre icke ens tillägga det skälet, att
adeln vid förra riksdagen formligen beslutade, att
dess representationsrätt skall upphöra. Inom denna
del af Adeln finnes för öfrigt så mycken patriotism,
att den, en gång öfvertygad om rättvisan af re-
formen, visst icke skall tveka att på fosterlandets
altare offra den imaginära förmånen, att hvart
sjette år kunna på egen bekostnad resa till riks-
dagen, helst då i utbyte kan vinnas den vida
större hedern att väljas af medborgares för-
troende.
Hvad den stora pluraliteten af den militära li-
kasom den civila embetsmannaklassen beträffar,
så faller det af sig sjelf, att hvar och en deri-
bland, som vill att den sanna dugligheten skall
utan behof af tillfälliga fördelar bana vägen till
fortkomst ända till de högsta platser i samhället,
ifven måste önska representationsreformens fram-
sång såsom medel dertill, och serskildt alla så-
lana embetsmän, som stå närmast folket, och ofta
MAJ aan aAha AAda bunckanarn aAnFkK LA f T FT,