BEULJSCEHNUINAWET TEUS PIL UTI E tect AUENOYUWUSNUELUT EL 3 på lika sätt, som med allmänna bevillningen äger rum, förekom bhärefter till ompröfning, hvarvid Hr Berg begärde att hans serskilda anförande måtte uti protokollet inflyta. Det lyder: Den framställning jag gjort derom, att Rikets Ständers Revisorer borde uti sin afgifvande berättelse fästa uppmärksamheten å det oformliga i redovisningssättet för statens inkomster och nödvändigheten af en förenkling derutinnan, utbeder jag mig att nu, till närmare begrundande, få något fullständigare utveckla; och jag vill hoppas, det min framställning må finnas förenlig med instruktionen för revisorerne, som icke blott medgifver, utan äfven ålägger dem, att sträcka sine forskningar utöfver zifferberäkningar och kontroller. Det är omöjligt att med någon besinning af vigten utaf och ändamålet med sitt uppdrag, deltaga uti en revision af statsverkets räkenskaper och förvaltning, utan att öfvertygas om den stora svårigheten, om icke fullkomliga ogörligheten, att inom föreskrifven tid binna intränga uti — samt öfverse och granska — statsförvaltningen i dess helhet och detaljvis, äfvensom det omöjligen kan undfalla någons uppmärksamhet, att en bland svårigheterne härvid, och otvifvelaktigt den största, ligger i den omständighet, att statens väsendtligaste inkomster ingå till — och redovisas af — tvenne särskilda verk, nemligen statskontoret, som lyder endast Konungens bud, och riksgälds! kontoret, som uteslutande sorterar under Rikets Ständer. Enligt vår statsförfattning, utgå dessa inkomster genom ordinarieeller grundskatt och genom extra ordinarie skatt eller bevil:ning. Bevillningen består hufvudsakligen i tullagifter, inkomst af postverket, karta sigillataoch bränvinstillverkningsafegift, som lefvereras till statskontoret. samt a hvad Rikets Ständer dessutom vid hvarje riksdag såsom bevillning sig åtaga och som ingår till riksgäldskontoret, hvartill jemväl lefvereras bevillning af kortoch tidningsstämpling. Då man under revisionen stöter emot det implicerade i uppbörden af — och redovisningen för — dessa statens inkomster, hvilka alla hafva enahanda bestämmelse, nermligen statsmachineriets vederbörliga underhållande, så kan man icke undgå att göra sig den fråga, hvarföre kan icke åtminstone all bevillning. som till sin natur är enahanda, ingå och redovisas på samma ställe, för att till sina bestämda ändamål användas, och hvilken önskvärd lätthet att öfverskåda det heia skulle icke derigenom unpstå? Något hinder härför ligger bestämdt icke i statsförfattningen, och att det ej kan uppstå vid verkställigheten, torde den ringaste eftertanke gifva vid handen. Om nu svenska folket äger att sig sjelf beskatta, det vill med andra ord (om man ock åt grundlagsbudet tifver den inskränktaste tolkning) säga, att åtaga sig cller icke åtaga sig bevillning, ty det är icke något positivt nödvändiet, att tull-, karta sigillataoch bränvinsafgift skola finnas, så måtte väl ock, enligt en naturlig tankeledning, samma folk kunna äga att bestämma, huru det beviljade extra tillskottet, eller bevillningen, må uppbäras, redovisas och för bestämda ändamål förvaltas. Man invänder häremot, om nemligen allt, som kommer under benämning af hbevillning, skulle ingå till det under Rikets Ständer sorteranade riksgäldskontoret, att den kaonstitutioneila jemnvigten emellan begge statsmakterne skulle rubbas, i ty att Regeringen gjordes för mycket beroende af Ständernes godtfinnande och att all regering kunde göras omöjlig, ja, man drager icke i botänkande att förespegla frihetstidens vedervärdigheter, såsom följder af en så beskaffad reform. Tager man dessa argumenter närmare under ögonen, så skall man dock snart öfvertygas om deras haltlösbet, och jag heder att bestämdt få förklara, att jag för ingen del hörer till dem, som genom orimliga restrietioner åsyfta att förlama Regeringens verksamhet. Något sådant har ännu icke inträffat och kan aldrig komma att inträSn, emedan det strider för mycket emot folkets eget intresse, och sjelfva den med allt skäl hatade frihetstidens skaplynne var af en helt annan art. Man har visserligen exempel från andra länder, och äfven bos oss, att folken, som bäst känna tyngden af skattebidragen, kunna erinra om nödig sparsamhet och vägra anslag helt och hållet, eller till viss del, men sådant kan ju ske och har skett äfven under närvarande organisation af statsförvaltningen och kan utur intet skäl förutsättas ske i större skala derföre, att en aunan uppbördsoch redovisningsmetod införes. Nekas kan väl icke, att om all bevillning komme att ingå till Riksgäldskontoret, för att derifrån till bestämda ändamål utbetalas, Regeringen sattes ur tillfälle, att en längre tid röra sig med öfverskotten för främmande ändamål; men utom det att häruti icke kommer att ligga något ondt för Regeringen sjelf, kunde ju, för att icke sätta Regeringen i förlägenhet vid möjligen inträffande verkliga behof; en suplementarfond vid hvarje Riksdag ställas -till-Regeringens disposition, emot behörig redovisning.-Jag tror säledes att någon verklig olägenhet icke skall af den ifrågasatta förändringen uppstå, men deremot tror jag mig med temlig visshet kunna förutse stora fördelar deraf, såsom enkelhet och redighet i statsförvaltningen och dess räkenskaper, samt deraf härflytande lätthet och säkerhet i revisionsarbetet och, hvad som . är oändligt mycket vigtigare, än allt detta, ett verksamt -medel att återställa och för framtiden betrygga förtroendet emellan Regering och Folk. På dessa skäl grundar jag mitt vördsamma förslag. att herrar Revisorer måtte såsom grundsatts gilla och derefter till Rikets Ständer, hvilkas uppmärksamhet vid sistförflutne riksdagar omfattat detta ämne; framställa nyttan och nödvändigheten utaf att all statens inkomst, under benämning af bevillning, må i banken för riksgäldskontorets räkning insättas och derifrån hållas kongl. statskontoret för bestämda ändamål tillhanda. en sa AA Herr Malmborg ansåg den föreslagna opinionsyttringen angående ätskilliga medels öfverflyttning från statstill riksgäldskontoret vara utom gränsen af det område instruktionen för Rikets Ständer utstakar. Han fann 6 i berörde instruktion ej innefatta ett ord om något sådant och trodde, att revisorerna på samma grund kunde till pröfning hos Ständerna framställa andra ogillade förslag. Han ville alltså icke biträda ifrågaställde förord. Tu: snetämde prosten Berlin. Prosten Klintnerg