BEULJSCEHNUINAWET TEUS PIL UTI E tect AUENOYUWUSNUELUT EL 3
på lika sätt, som med allmänna bevillningen äger rum,
förekom bhärefter till ompröfning, hvarvid Hr Berg
begärde att hans serskilda anförande måtte uti proto-
kollet inflyta. Det lyder:
Den framställning jag gjort derom, att Rikets Stän-
ders Revisorer borde uti sin afgifvande berättelse fä-
sta uppmärksamheten å det oformliga i redovisnings-
sättet för statens inkomster och nödvändigheten af en
förenkling derutinnan, utbeder jag mig att nu, till
närmare begrundande, få något fullständigare utveckla;
och jag vill hoppas, det min framställning må finnas
förenlig med instruktionen för revisorerne, som icke
blott medgifver, utan äfven ålägger dem, att sträcka
sine forskningar utöfver zifferberäkningar och kon-
troller.
Det är omöjligt att med någon besinning af vigten
utaf och ändamålet med sitt uppdrag, deltaga uti en
revision af statsverkets räkenskaper och förvaltning,
utan att öfvertygas om den stora svårigheten, om icke
fullkomliga ogörligheten, att inom föreskrifven tid
binna intränga uti — samt öfverse och granska —
statsförvaltningen i dess helhet och detaljvis, äfven-
som det omöjligen kan undfalla någons uppmärksam-
het, att en bland svårigheterne härvid, och otvifvelak-
tigt den största, ligger i den omständighet, att sta-
tens väsendtligaste inkomster ingå till — och redo-
visas af — tvenne särskilda verk, nemligen statskon-
toret, som lyder endast Konungens bud, och riksgälds- !
kontoret, som uteslutande sorterar under Rikets Stän-
der. Enligt vår statsförfattning, utgå dessa inkomster
genom ordinarie- eller grundskatt och genom extra
ordinarie skatt eller bevil:ning.
Bevillningen består hufvudsakligen i tullagifter, in-
komst af postverket, karta sigillata- och bränvinstill-
verkningsafegift, som lefvereras till statskontoret. samt
a hvad Rikets Ständer dessutom vid hvarje riksdag
såsom bevillning sig åtaga och som ingår till riksgälds-
kontoret, hvartill jemväl lefvereras bevillning af kort-
och tidningsstämpling.
Då man under revisionen stöter emot det implice-
rade i uppbörden af — och redovisningen för — des-
sa statens inkomster, hvilka alla hafva enahanda be-
stämmelse, nermligen statsmachineriets vederbörliga un-
derhållande, så kan man icke undgå att göra sig den
fråga, hvarföre kan icke åtminstone all bevillning.
som till sin natur är enahanda, ingå och redovisas på
samma ställe, för att till sina bestämda ändamål an-
vändas, och hvilken önskvärd lätthet att öfverskåda
det heia skulle icke derigenom unpstå? Något hin-
der härför ligger bestämdt icke i statsförfattningen,
och att det ej kan uppstå vid verkställigheten, torde
den ringaste eftertanke gifva vid handen.
Om nu svenska folket äger att sig sjelf beskatta,
det vill med andra ord (om man ock åt grundlags-
budet tifver den inskränktaste tolkning) säga, att åta-
ga sig cller icke åtaga sig bevillning, ty det är icke
något positivt nödvändiet, att tull-, karta sigillata-
och bränvinsafgift skola finnas, så måtte väl ock, en-
ligt en naturlig tankeledning, samma folk kunna äga
att bestämma, huru det beviljade extra tillskottet, el-
ler bevillningen, må uppbäras, redovisas och för be-
stämda ändamål förvaltas.
Man invänder häremot, om nemligen allt, som kom-
mer under benämning af hbevillning, skulle ingå till
det under Rikets Ständer sorteranade riksgäldskontoret,
att den kaonstitutioneila jemnvigten emellan begge
statsmakterne skulle rubbas, i ty att Regeringen gjor-
des för mycket beroende af Ständernes godtfinnande
och att all regering kunde göras omöjlig, ja, man
drager icke i botänkande att förespegla frihetstidens
vedervärdigheter, såsom följder af en så beskaffad
reform.
Tager man dessa argumenter närmare under ögo-
nen, så skall man dock snart öfvertygas om deras
haltlösbet, och jag heder att bestämdt få förklara, att
jag för ingen del hörer till dem, som genom orimliga
restrietioner åsyfta att förlama Regeringens verksam-
het. Något sådant har ännu icke inträffat och kan
aldrig komma att inträSn, emedan det strider för
mycket emot folkets eget intresse, och sjelfva den med
allt skäl hatade frihetstidens skaplynne var af en helt
annan art. Man har visserligen exempel från andra
länder, och äfven bos oss, att folken, som bäst känna
tyngden af skattebidragen, kunna erinra om nödig
sparsamhet och vägra anslag helt och hållet, eller till
viss del, men sådant kan ju ske och har skett äfven
under närvarande organisation af statsförvaltningen
och kan utur intet skäl förutsättas ske i större skala
derföre, att en aunan uppbörds- och redovisnings-
metod införes.
Nekas kan väl icke, att om all bevillning komme
att ingå till Riksgäldskontoret, för att derifrån till
bestämda ändamål utbetalas, Regeringen sattes ur
tillfälle, att en längre tid röra sig med öfverskotten
för främmande ändamål; men utom det att häruti icke
kommer att ligga något ondt för Regeringen sjelf,
kunde ju, för att icke sätta Regeringen i förlägenhet
vid möjligen inträffande verkliga behof; en suplemen-
tarfond vid hvarje Riksdag ställas -till-Regeringens
disposition, emot behörig redovisning.-Jag tror säle-
des att någon verklig olägenhet icke skall af den ifrå-
gasatta förändringen uppstå, men deremot tror jag
mig med temlig visshet kunna förutse stora fördelar
deraf, såsom enkelhet och redighet i statsförvaltnin-
gen och dess räkenskaper, samt deraf härflytande
lätthet och säkerhet i revisionsarbetet och, hvad som
. är oändligt mycket vigtigare, än allt detta, ett verk-
samt -medel att återställa och för framtiden betrygga
förtroendet emellan Regering och Folk.
På dessa skäl grundar jag mitt vördsamma förslag.
att herrar Revisorer måtte såsom grundsatts gilla och
derefter till Rikets Ständer, hvilkas uppmärksamhet
vid sistförflutne riksdagar omfattat detta ämne; fram-
ställa nyttan och nödvändigheten utaf att all statens
inkomst, under benämning af bevillning, må i banken
för riksgäldskontorets räkning insättas och derifrån
hållas kongl. statskontoret för bestämda ändamål till-
handa.
en sa AA
Herr Malmborg ansåg den föreslagna opinionsytt-
ringen angående ätskilliga medels öfverflyttning från
stats- till riksgäldskontoret vara utom gränsen af det
område instruktionen för Rikets Ständer utstakar. Han
fann 6 i berörde instruktion ej innefatta ett ord
om något sådant och trodde, att revisorerna på sam-
ma grund kunde till pröfning hos Ständerna framstäl-
la andra ogillade förslag. Han ville alltså icke bi-
träda ifrågaställde förord.
Tu: snetämde prosten Berlin. Prosten Klintnerg