innan kort vara försvunnen! Jag beklagar edra
föräldrar! — men er, uskng! er utmanar jag!
Möt mig i morgon, då detta framkommit; j:g
väntar er då i parken vid . . . med pisto!er, u-
tan sekundant. Är ni nog feg alt neka, så var
intet ögonblick säker för hämnden från min för-
förda systers broder J. G. F. Bernbard.
Samma dag sutto föräldrarna på altanen till
sitt landthus. De fingo på afstånd se några Per-
soner, som det tycktes, framförande en börda.
Man nedgick: föräldrarne igenkände sin son, Van-
mäktig buren af hopen, jemte en annan död ung
mansperson. En tiggare, som medföljde hade ati
meddela: att han i parken vid vägen under för-
bigående hört ett skott, och kort derpå ett nöd-
rop. Hån hade skyndat till stället. Då han fram-
kommit, aflossede en person emot en annan, beg.
ge för honom okände, elt skott, — mannen föl
död till jorden och personen, som aflossat dette
sednere skott, neddignade kort derpå sjelf unde
smärtan af ett erhåliet sår i högra sidan. —
Gubben hade sedan gått att hemta hjelp.
Föräldrarnes förskräckelse och sorg vid dett:
uppträde var gränslös Vid sonens sjuksäng vi-
sade de sista profven på sin svaghet och öm-
het för honom. Han afled slutligen till följe a
gin biessyr. Hans förstånd hade dessförinnan vak-
nat: ban hann blifva missnöjd med sig sjelf och
sin uppfostran. Modren, som lade denna sorg för
mycket på sinnet, följde honom snart,
På vi oisluta vår historin, få Vv
gdorf blef Sitt med fr
kenne på nyli, stl dönpa buries Id
en, men systerns exempel underiattade hans be