innan kort vara försvunnen! Jag beklagar edra föräldrar! — men er, uskng! er utmanar jag! Möt mig i morgon, då detta framkommit; j:g väntar er då i parken vid . . . med pisto!er, utan sekundant. Är ni nog feg alt neka, så var intet ögonblick säker för hämnden från min förförda systers broder J. G. F. Bernbard. Samma dag sutto föräldrarna på altanen till sitt landthus. De fingo på afstånd se några Personer, som det tycktes, framförande en börda. Man nedgick: föräldrarne igenkände sin son, Vanmäktig buren af hopen, jemte en annan död ung mansperson. En tiggare, som medföljde hade ati meddela: att han i parken vid vägen under förbigående hört ett skott, och kort derpå ett nödrop. Hån hade skyndat till stället. Då han framkommit, aflossede en person emot en annan, beg. ge för honom okände, elt skott, — mannen föl död till jorden och personen, som aflossat dette sednere skott, neddignade kort derpå sjelf unde smärtan af ett erhåliet sår i högra sidan. — Gubben hade sedan gått att hemta hjelp. Föräldrarnes förskräckelse och sorg vid dett: uppträde var gränslös Vid sonens sjuksäng visade de sista profven på sin svaghet och ömhet för honom. Han afled slutligen till följe a gin biessyr. Hans förstånd hade dessförinnan vaknat: ban hann blifva missnöjd med sig sjelf och sin uppfostran. Modren, som lade denna sorg för mycket på sinnet, följde honom snart, På vi oisluta vår historin, få Vv gdorf blef Sitt med fr kenne på nyli, stl dönpa buries Id en, men systerns exempel underiattade hans be