i huset medfört en son, Fredrik (herr Natt oc Dag), hvilken blir förlofvad med Odenströms do ter, Leonora (fru Gille). Under det att Leonor tillbragte någon tid i en flickpension, borta i e aflägsen stad, hade grefve Liljensköld der fått sy på henne, och börjat sin vanliga flickjagt. Ha blir härigenom rival med sin egen son, Fredril hvilken han icke känner. I och med denna in veckling bildas dramens hufvudsakliga knut. Hu ru den löses, vilja vi icke omtala, för att ej min ska åskådares nöje vid styckets förnyade repre sentationer. Det må vara tillräckligt att sägs det den elaka grefven omsider återvänder till de goda; och slutscenen är otvifvelaktigt rörande. Pu bliken yttrade sitt bifall såväl till den, som synnerhet till kyrkoherdens monolog om sitt brott en af mellanakterna. Den deklameras ypperlig af herr Torsslow. Styckets onde demon utgör, vår tanke, den minst lyckade karakteren. Det ä en viss Slinger (herr Hyckert), hvilken oupphör ligt åtföljer grefve Liljensköld, för att, efter hvac denne tror, vara hans rolighetsminister, men e gentligen med afsigt att leda honom ifrån brot till brott och slutligen till afgrunden. Han gå vid hans sida, såsom Mefistofeles vid Fausts Men skillnaden är, att Slinger icke, såsom Mefi stofeles, i botten befinner sig vara en djefvul, u tan tvertom utgör ett slags fullkomligt god, känslofull och . hederlig karl, men hvilken anslagi! hela sitt lifs verksamhet för grefve Liljensköld: förderfvande — af hämnd. Förhållandet är nemligen, att den förförda Amalia, Fredriks mor, val Slingers syster. I Italien eller Spanien vore en sådan broder tänkbar. Turu bärmed kan förhålla sig uppe i Norden, blir en annan sak. Dramen erbjuder imedlertid flere rätt intressanta scener; och Leonora löser problemet, att visa sig som en ganska älskvärd flicka, utan all tillhjelp af poesi. — Efter Prestgården gafs, äfven för första gången, Supplikanten, en bekant enakts-monolog-vådevill af Heiberg, spelad af herr Sevelin.