i huset medfört en son, Fredrik (herr Natt oc
Dag), hvilken blir förlofvad med Odenströms do
ter, Leonora (fru Gille). Under det att Leonor
tillbragte någon tid i en flickpension, borta i e
aflägsen stad, hade grefve Liljensköld der fått sy
på henne, och börjat sin vanliga flickjagt. Ha
blir härigenom rival med sin egen son, Fredril
hvilken han icke känner. I och med denna in
veckling bildas dramens hufvudsakliga knut. Hu
ru den löses, vilja vi icke omtala, för att ej min
ska åskådares nöje vid styckets förnyade repre
sentationer. Det må vara tillräckligt att sägs
det den elaka grefven omsider återvänder till de
goda; och slutscenen är otvifvelaktigt rörande. Pu
bliken yttrade sitt bifall såväl till den, som
synnerhet till kyrkoherdens monolog om sitt brott
en af mellanakterna. Den deklameras ypperlig
af herr Torsslow. Styckets onde demon utgör,
vår tanke, den minst lyckade karakteren. Det ä
en viss Slinger (herr Hyckert), hvilken oupphör
ligt åtföljer grefve Liljensköld, för att, efter hvac
denne tror, vara hans rolighetsminister, men e
gentligen med afsigt att leda honom ifrån brot
till brott och slutligen till afgrunden. Han gå
vid hans sida, såsom Mefistofeles vid Fausts
Men skillnaden är, att Slinger icke, såsom Mefi
stofeles, i botten befinner sig vara en djefvul, u
tan tvertom utgör ett slags fullkomligt god, kän-
slofull och . hederlig karl, men hvilken anslagi!
hela sitt lifs verksamhet för grefve Liljensköld:
förderfvande — af hämnd. Förhållandet är nem-
ligen, att den förförda Amalia, Fredriks mor, val
Slingers syster. I Italien eller Spanien vore en
sådan broder tänkbar. Turu bärmed kan förhålla
sig uppe i Norden, blir en annan sak. Dra-
men erbjuder imedlertid flere rätt intressanta
scener; och Leonora löser problemet, att visa sig
som en ganska älskvärd flicka, utan all tillhjelp
af poesi. — Efter Prestgården gafs, äfven för för-
sta gången, Supplikanten, en bekant enakts-mono-
log-vådevill af Heiberg, spelad af herr Sevelin.