med förhållandet, kommo till trädet. Man kunde för dess täthets skull ej urskilja hvilket stort djur der var; man tog det för en björn; och gjorde sig färdiga att skjuta, då till all lycka Hr F. tappade sin mössa osh derigenom upptäckte sin menskliga natur. Man skrattade åt berättelserna för berättarnes skull. Slutligen underrättades man att middagen var serverad. Vid: bordet saknades Wilhelm. Charlotte kom, med tåriga ögon; hennes klädsel behagade henne icke; den hade icke lyckats fullkomligt. Löjtnant R. sade spetsfundigt till henne: Jag tror, min nådiga, att betraktelserna öfver dagens evangelium aftvungit er några tårar; är det icke så ? Nej, visst icke., Ni har kanske haft någon motgång ? Min bästa hr löjtnant, lemna mig i fred! Jag ber tusende gånger om förlåtelse; — er fred skall jag ej störa — Derefter vände han sig till fröken Rosa, (han satt emellan begge systrarne). pTritves ni väl på landet, fröken Rosa? Nej, det är odrägligt tråkigt här. Ni förvånar mig! jag har föreställt mig, ati landet skulle erbjuda de flesta nöjena — och dessutom har ju er hr far ofta besök af bekanta? Ja, det händer ej så sällan; men ändock är här aldrig roligt. Jag längtar till staden., Brukspatron bor ju i staden om vintren?p Ja, och då är det roligt. Jag tycker mycket om spektaler och baler, — derförutan kan jag ej lefva.n