med förhållandet, kommo till trädet. Man kunde
för dess täthets skull ej urskilja hvilket stort
djur der var; man tog det för en björn; och gjor-
de sig färdiga att skjuta, då till all lycka Hr F.
tappade sin mössa osh derigenom upptäckte sin
menskliga natur.
Man skrattade åt berättelserna för berättarnes
skull. Slutligen underrättades man att middagen
var serverad.
Vid: bordet saknades Wilhelm.
Charlotte kom, med tåriga ögon; hennes kläd-
sel behagade henne icke; den hade icke lyckats
fullkomligt.
Löjtnant R. sade spetsfundigt till henne: Jag
tror, min nådiga, att betraktelserna öfver da-
gens evangelium aftvungit er några tårar; är det
icke så ?
Nej, visst icke.,
Ni har kanske haft någon motgång ?
Min bästa hr löjtnant, lemna mig i fred!
Jag ber tusende gånger om förlåtelse; — er
fred skall jag ej störa — Derefter vände han
sig till fröken Rosa, (han satt emellan begge sy-
strarne).
pTritves ni väl på landet, fröken Rosa?
Nej, det är odrägligt tråkigt här.
Ni förvånar mig! jag har föreställt mig, ati
landet skulle erbjuda de flesta nöjena — och dess-
utom har ju er hr far ofta besök af bekanta?
Ja, det händer ej så sällan; men ändock är
här aldrig roligt. Jag längtar till staden.,
Brukspatron bor ju i staden om vintren?p
Ja, och då är det roligt. Jag tycker mycket
om spektaler och baler, — derförutan kan jag ej
lefva.n