— PV — — AA
Ni har låtit kalla mig, min far.
Blotta anblicken af den älskade sonen hade af-
väpnat fadren; han sade:
Hör du, Wilhelm, jag nämnde för dig i morse,
att jag erhållit ett bref ifrån en okänd man, vid
namn Bernhard. Han skrifver strängt om dig,
och det sårar mig; ty, ser du, jag är ännu mån
om din beder, fast du aldrig upphör att skaffa
mig sorger. — Nu skall jag läsa upp detta bref
för dig. Brukspatron läste som följer:
,Välborne herr: brukspatron!
Ni är olycklig nog att äga en-son, som gör sig
genom sina nedrigheter afskydd af dem han lyc-
kats förblinda. Då jag sjelf är fader, vet jag hvad
en sårad faderskänsla innebär; men jag kan ej
skona eder, då er son ej tvekat att tillintetgöra
mig. — Denna er son, herr brukspatron! har för-
fört min dotter, sedan han innästlat sig i mitt
hus och vunnit mig, blinde man! genom sin list
och förställning. Han har lärt mig att jag ej
bort vänta mig samvetsqval i ett så helvetiskt
bröst som hans! — Jag vet ej hvad jag sSkrifver!
jag kan ej samla mina tankar. Ack! min älska
de dotter! min dotter! — nedrigt sviken; min
stolthet, min sällhet, min ålderdomströst! — Ve
öfver förföraren! måtte himlens vrede träffa ho
nom! — men, nej; jag måste hafva upprättelse
— Om er son har någon mensklig känsla, OM
han kan älska er, framför andra: tvinga honon
att äkta min arma dotter! Skänk mig denn
tröst, herr brukspatron; 129 besvär er, vid e
heder, vid ert adelsskap, vid ert anssonde hes e
son — jag bönfaller, eder tjenare,
J. W. Bernhard.n