— PV — — AA Ni har låtit kalla mig, min far. Blotta anblicken af den älskade sonen hade afväpnat fadren; han sade: Hör du, Wilhelm, jag nämnde för dig i morse, att jag erhållit ett bref ifrån en okänd man, vid namn Bernhard. Han skrifver strängt om dig, och det sårar mig; ty, ser du, jag är ännu mån om din beder, fast du aldrig upphör att skaffa mig sorger. — Nu skall jag läsa upp detta bref för dig. Brukspatron läste som följer: ,Välborne herr: brukspatron! Ni är olycklig nog att äga en-son, som gör sig genom sina nedrigheter afskydd af dem han lyckats förblinda. Då jag sjelf är fader, vet jag hvad en sårad faderskänsla innebär; men jag kan ej skona eder, då er son ej tvekat att tillintetgöra mig. — Denna er son, herr brukspatron! har förfört min dotter, sedan han innästlat sig i mitt hus och vunnit mig, blinde man! genom sin list och förställning. Han har lärt mig att jag ej bort vänta mig samvetsqval i ett så helvetiskt bröst som hans! — Jag vet ej hvad jag sSkrifver! jag kan ej samla mina tankar. Ack! min älska de dotter! min dotter! — nedrigt sviken; min stolthet, min sällhet, min ålderdomströst! — Ve öfver förföraren! måtte himlens vrede träffa ho nom! — men, nej; jag måste hafva upprättelse — Om er son har någon mensklig känsla, OM han kan älska er, framför andra: tvinga honon att äkta min arma dotter! Skänk mig denn tröst, herr brukspatron; 129 besvär er, vid e heder, vid ert adelsskap, vid ert anssonde hes e son — jag bönfaller, eder tjenare, J. W. Bernhard.n