FAMILJEN V. HEDEN.
Sommarens ljusa, njutningsrika dagar hade gil-
vit rum för realiteternas allvarsammare, ty hö-
stens vindar hade redan börjat från träden ned-
sopa sommarens gulblifna drägt. Skapelsens vex-
lingstid var inne, och menniskan började tänka,
bortom öfvergångsdagarne, på vintrens hvita sce-
ner. De afmejade sädesfålten vittnade om hen-
nes omtanka för denna tid; men de erbjödo äf-
ven betraktaren en tanke på förgängligheten. Om
ej motsatta, likväl olika, och kanske högre kän-
slor ingåfvo Norrby månbelysta, tysta sjöstränder
vid denna årstid. Dem skulle skalden valt till
vistelseort; der skulle den sköna, sublima natu-
ren ej underlåtit att inspirera honom. Också
hade månskenet denna afton utlockat sällskapet
på stället, som blifvit tillökt med några herrar,
hvilka ämnade deltaga i höstjagten, samt med nå-
gra fruntimmer från de omsgifvande ställena. Utå!
den långa lindallgen vandrade i spetsen för dett3
parti ställets ägare, brukspatron V. Heden, föran-
de sin fru vid armen. Af slägten innehöll säll-
skapet dessutom sonen Wilhelm och döttrarne
Charlotte och Rosa; den sednare den yngsta
Wilhelm, ledsagande mamsell F., slutade tåget
Den sistnämnde sade till sin dam:
pHvarföre hvilar ni ej mer på min arm, mir
söta mamsell F.? jag skulle känna mig myckei
lycklig, om jag kunde lemna er något stöd.n
Jag tackar er, herr v. Heden, jag fruktar blot
att genera er.
Nej, älskvärda mamsell F., var öfvertygad n
är mig ej till börda, utan tvertom. Han upp
lyfte hennes arm. och kysste handen.