ena sorgen räcker den andra handen... än spe-
lar han bort vår förmögenhet, än förför han an-
dras döttrar; — men hvad vill jag göra?
Fru v. Heden: Ja, min kära man, vi äro myc-
ket. olyckliga med våra barn. Fredrik måste ju
resa till Amerika för duellen — Gud vet om,
och hvar han nu lefver! (hon suckade djupt,) —
kanske förestår en dylik affår Wilhelm. Char-
lotte är obeständig, och gör mig för hvar dag
ledsen genom sina kapriser. Hon har fått ett så-
dant välde öfver mig! Rosa är väl något bättre,
men de ligga alltid i strid med hvarann, tillbrin-
ga tiden vid toiletten och vilja ej göra gagn;
och tvinga dem, det kan jag icke. Vet du, jag
börjar tro att vi sjelfva äro skulden till deras o-
lyckor. Vi borde kanske ej hafva sett genom
finger med dem; hetdre hållit dem till arbetsam-
bet, än befordrat blott deras nöjen och kapriser.
— Det smärtar mig så mycket; jag har ingen
frid då jag tänker derpå.n
Brukspatron: Tala ej derom! Hvad som är
gjordt kan ej återgöras. — Jag undrar just hvad
det hjelper att gå och gråta? Tänkom ej mer
derpå, utan låtom oss försöka att muntra säll-
skapet.n
Man hade nu anländt till en stor kastloge,
hvarest gårdsfolket, vid ljudet af några gnälliga
fioler, och med ölångor i hjernan, muntrade sig
med dans, på samma råa och kraftfulla sätt,
hvarpå det förrättade sina vanliga göromål. Säll-
skapet, i början åskådare, blef slutligen äfven in-
veckladt i nöjet, och de gamla glömde vid
åsynen af de ungas dansar sina bekymmer och
äfven midnattstimman, som hunnit förlyta innan
man slutligen uppbröt.