;Hr v. Heden, ni får ej vara obeskedlig.n
Förlåt mig! — men en så skön hand är ska-
pad för kyssar.
Jag är ej af er tanke; det vore ett bra onyt-
tigt ändamål.,
Kan det vara ert allvar?,
Ni förolämpar mig, herr v. Hedenl
Jag ber tusen gånger om förlåtelse; det va
ångt ifrån min afsigt,, — och dermed tog har
innu en kyss; men denne gång gällde det munnen
Jag fruktar ni vill blifva af med mig, så upp:
för ni er.
Nej, för Guds skull! det vore att afsäga mis
en för stor sällhet.n
Nå, så var då beskedlig; — har ni inga ny-
heter att förtälja? — er herr far ser så sorgsen
ut i afton; hvad kan vara orsaken dertill?,
Förlägen, svarade Wilhelm: Jag vet ej hvad
som går åt honom.
Ni förskräcker mig! — men ni måste vet:
det — ack! stilla min orol
Med lika bryderi svarade Wilhelm: pjag ve
intet -— och dermed var det slut på tlädtighe-
ten de begge emellan.
Det näst det sista paret bestod af fröken Ross
v. Heden och hennes ledsagare, konduktör Lang-
dorff. Deras samtal var ej mycket animeradt:
de tycktes snarare utbyta känslor i tysthet.
Hvad fröken Charlotte v. Heden beträffar, Var
emellan henne och hennes ledsagare uppkommen
tvist.
Emellan brukspatron Vv. Heden och hans fru
föreföll följande samtal:
Brukspatron: Jo! vår son har burit sig vac
kert åt; jag är i ett verkligt bekymmer — det