genom 41649 års skol-ordving inrättades apologistklassen.) I en tid då latinet var de lärdes och statsmännens lefvande språk, samt teologien var, hvad politiken ir nu, dagens stridsämne, hvilket statsmännen i alla lider ofta begagnat mera som medel än som ändamål, var det klart, att dessa båda läro-ämnen blefvo skolans förnämsta. Men latinet är nu mera elt dödt språk, och har sitt stora värde, icke som europeiska kullurcns, utan som Romarnes tungomål; teologien kan nu mera icke vara en lika saliggörande vetenskap, sedan kritikens analys återgifvit åt religionen och filosofien, menskliga kulturens hjerta och hufvud, hvad hvardera tillhörer, och som förut var oredigt sammanblandadt. Liksom läroämnena, bestämdes också skolformen af tidens skick. En lärare för hvarje klass, lärjungarnes samtidiga åtföljande, flyttning hvarje år, erbjöd en skenbar enkelhet. Läroböcker funnos icke: läraren höll derföre föredrag; han var ett slags utläggare för åhörare. Man kom icke uti skolan så mycket för att der läsa och sjelf arbeta, som för att höra, hvad som icke annars stod att få veta, samt för att förhöras. — Våra förfäder antogo således det bästa dem erbjöds, för att afhkjelpa sin tids trängande behof. Väl vore, om vi gjorde så med! Utmärkte män hafva gått i sin tids skolor; det är sannt; — med undantag af dem, hvilka blefvo bildade genom enskild undervisning i föräldrahuset, hvilka troligen voro de fleste — men desse män gingo äfven sin tids mycket annat, utan att sådant kan bevisa samma sakers förträfflighet för alla tider. Hade de månne icke egt sina stora egenskaper, om de ej gått i dessa skolor? Utan att sådant göres sannolikt, kan man icke afgjordt från männens utmärkthet sluta till skolornas. Från utmärkte mäns värde kan omöjligen dragas en slutsats om de förhållandens förträfflighet, under hvilka de bildats; ty om stora egenskaper också taga intryck af omgifvande förhållanden, äro de dock icke produkter af dem, och höja sig ofta fullkomligt öfver dem. Ingen tid har saknat utmärkte män. Skulle vördnaden för dem hindra förbät riagar, så hade i bokstaflig mening ingenting nytt skett under solen. Hvad skulle Oxenstjerna, Skytte och Rudbeck, desse kraftfulle framstegs män, hvilka så mödosamt genomdrefvo sin tids skol-reform, — hvad skulle de hafva svarat, om man hade förehållit dem deras förmätenhet, att vilja förändra skolor, hvilka likväl bildat Birger Jarl, Engelbrecht och Sturarne, — ati vilja reformera förhållanden, under hvilka Gustaf Wasa, Gustaf Adolf och de sjelfve bildats? Ett sådant inkast mot Gustaf Adolfs skol reform är alldel:s af samma art, som då man, med sednare tiders stora personligheter, vill försvara vår a skolor. Samme Oxenstjerna, Skytte och Rudbeck, hvilka sannolikt af mången, som ännu fastböll vid katolska åsigter, ansågos fara med nyhetskram, de prisas nu högt af vårt gamla skolväsendes anhängare, och med nära nog helig vördnad vill man lemna desse rörelsemäns verk orubbade. Men så är verldens gång! När Rudbeck ankom till Liffland, och der beifrade de förfärliga oredorna i kyrkoväsendet och uppfostran, sade man honom, att allt vore ? godt skick och att ingenting tarfvade förbättring. Vidare talar man om tvänne seklers erfarenhet, som det gamla skolväsendet har, och att det nya är obepröfvadt. Alldeles obepröfvadt är nu mera icke det nya undervisningssättet, då skolor, efter dess plan anlagda, hafva till universitetet afsändt lärjungar, med serdeles väl vitsordade kunskaper och, hvad som är att lika mycket värdera, hafva ådagalagt det nya undervisningssätteis fördelaktiga inflytelse på skoltukten, under det dennas förfall uti de gamla skolorna af dessas egna anhängare öfverklagas. Men gifvet är, att hvarje ny sak måste hafva mindre erfarenhet för sig, än hvad som är gammalt. Huru kan man förebrå det nya att det icke är gammalt och göra detta till skäl för dess förkastande? Skulle man aldrig i veriden hafva antagit något nytt, förr än det kunde uppträda med en lång erfarenhet, så stode vi ännu vid Adams kultur. Ganska riktigt yttrar derföre en reservant vid 4832 års skolrevisions berättelse dessa gyldene ord: behofvet af en reformation bör mera bedömas efter kännedomen om del gamlas brister, än erfarenheten om det nyas före. trädens. Då kristendomen infördes, var den alldeles obepröfvad, hedendomen deremot hade seklers erfarenhet för sig. Gustaf Wasa vågade införa reformationen, utan annan erfarenhet än den om katolicismens brister. Då Gustaf Adolf inrättade våra gym nasier, voro de obepröfvade i vårt land: de äldre skolorna hade då seklers erfarenhet. Då brister blifvö uppenbara, måste förståndig bot vågas! All försöka bota brister är ett mycket mindre vådligt experi ment, än att låta erkända missbruk få i godar ro fortfara.n Vi kunna ej lemna Hr MHazelii arbete, utar att, i allmänhet taladt, uttrycka den tacksamhet, hvari vi anse hvarje sann vän af den svenske skolan hos honom stadna för utgifvandet af et! slags kompendium, deruti man finner samladt, kor wF ERE dw de mgaå lÄdeE AK o-7 FE Aa oe