andra systemet (det äldre, med den s. k. stutna klassflyttningen) nödvändigt har det onda med sig, att somliga gossar komma i högre klass förr, än de till följe af sina kunskapsmått borde, och andre senare. Det enda, som man emot det nya eller fria flyttningssystemet kan anföra, är — eller rättare var — fruktan för svårigheten, att sätta det i verket; enär lärare i högre klass dymedelst kan erhålla nya elever hvar vecka, i stället för att bekomma dem i massa någon viss tid af året; hvarmed ock följer nödvändigheten, att bibringa hvarje lärjunge undervisning på den punkt, der han i sina stycken befinner sig, i stället för att få gifva bela mängden samma lektion, de må kunna följa med deruti, eller ej, eller tilläfventyrs vara öfver den saken. Att fri flyttning, i förening med ämnesläsning, imedlertid ganska väl låter sig utföras, har Nya Elementarskolan praktiskt bevisat. För öfrigt hänvisa vi läsaren, att om detta ämne, som inför hvarje tänsande kan anses utfäktadt, läsa sjelfva boken. ) 8. Olämpligt användande af skolans lärotimmar. I lärdomsskolorna användas lärotimmarne vanligast blott till förhör; öfverläsning sker hemma, på de egentliga fritiderna. Igymnasium sker å lärotimmarne dels allmänna förhör, dels halfakademiska föredrag, under hvilka lärjungarne till förbör uppropas: den egentliga öfverläsningen sker äfven här hemma. Vid båda läroverken äro således lärjungarne i allmänhet cch till större delen under lärotimmarne passiva mottag af lärarens meddelade upplysning, eller åhörare af hans förhör, hvarvid sällen någon kunskap kan pröfvas grundligt, i anseende till den stora mängd, som skall förhöras på samma timme. Tiden uti skoJan, eller under lärarens ögon, användes således icke till en allvarlig och sträng sysselsättning eller till sjelfverksamhet, utan till en halfverksamhet; hvilken, så ofta den kan, just derföre gerna öfvergår till en slö och likgiltig overksamhet; inbjudande till alia odygdens upptåg. Tiden utom skolan, deremot, hvilken borde vara ledig, för att få användas till hvila för kropp och själ, eller blott till fri läsning uti det, hvari lärjungen sjelf vill göra framsteg, denna tid tages företrädesvis i anspråk till studier, eller till allvarlig läsning; men då, när lärjungen hade mesta behof af sin lärares biträde, då sitter han hemma, utan tillgång till läraren. I skolan, när läraren är till hands, då arbetar icke lärjungen; hemma skall han arbeta, men utan läraren. På dessa och än flere anförda grunder ogillar herr H. det äldre skoloch gymnasialsystemet, i och för det sätt, hvarpå lärotimmarne användas. 9. Brist på Vexelundervisning. Denna punkt afbandlar i korthet nyttan af den så mycket omtalade och omskrifna methoden, att låta äldre och mera försigkomne lärjungar, under lärarens inseende och efter hans bestämda föreskrift, meddela yngre kamrater undervisning i sådane ämnen eller delar af ämnen, der det af honom lämpligen kan verkställas. När detta, som äfven fått namn af Monitörsystemet, väl utföres, så medför det onekligen det dubbla, väsendtliga gagnet, 4:o att läraren bör kunna hinna tili för flere, emedan ban, för att så säga, är mångfaldigad genom sina biträdare; och 2:o att dessa biträdare (monitörer), som också äro skolgossar, få genom sjelfva den undervisning, de åt yngre meddela, tidt och ofta repetera sin egen kunskap, sig sjelfvom till all den nytta, som innefattas i det välkända, gyldne, och dessutom latinska, ordspråket: docendo discimus. 40. Undervisningens bestridande uti lärdomsskolorna af en lärare för hvarje klass, i stället för en lärare uti särskilda ämnen. Rör den allmänt bekanta frågan om ÄAmnesläsningen, eller det system, der lärarne anställas för hvar silt ämne, i stället för hvar sin klass; och hvilket ock, af vissa mindre egentliga skäl, fått namn al den Ambulatoriska läsordningen. Skolorna sakna en sådan. Hr H. utvecklar Amnesläsningssystemets fördelar, men fäster tillika uppmärksamhe: ten på det obestridliga faktum, att detta ensamt, eller utan samband med den fria flyttningen (se ofvan under p. 5—7), föga uträttar; hvilket praktiskt bevisas genom förhållandet med våra gymnasier, der det finnes så. 41. Skoltuktens försummande; 49. Uraktlåten bildning till medborgerlighet; och 43. Bristande bestämdhet uti skolstadgarne och deras tillämpning, samt felande Öfverstyrelse aj läroverken. Dessa trenne vigtiga punkter vidröra, sammanträngdt och likasom i resumåe, hvad i dessa ämnen på flere ställen förut i boken blifvit yttradt. De ord herr H. omsider anför, rörande de förnämsta stöd, hvarmed man vill försvara det gamle läroverket, finna vi så väl sagda, att vi önska å. tergifva dom till grundligt bebjertande af alla vår: läsare: Innan jag slutar denna lilla skrift, ville jag gran ska några hufvudstöd, på hvilka man ofta bygge! försvaret för vårt gamla skolväsende. De äro: att Våra skolors inrättning är ell af våra förfäder utlänkt system, som de grundat på en djup åsigt a! samhällets behof och som således har värde äfven för våra tider; att skolor, hvilka bildat så månge utmärkte män, så väl under Sverges lysande tidehvar som sedermera, derigenom vitsordat sin duglighet, all framgent; samt att tvänne seklers erfarenhet talar fö dem, då deremot det nya skolsystemet icke har nå gon sådan att äberopa. Jag svarar härpå: Då man läser om, huru våra skolor stiftades, Se man tydligen, att våre förfåder icke utgingo från nå got uttänkt system, utan gjorde hvad de kunde, fö! att afhit . LE nelig ckalnöd. Da aiarda hund Ae