klagar, att dessa dock derigenom sakna sin rikedom och stadga? MHvadan denna vidskepelse för främmande bildning, denna vantro på främmande gudar, jemte otro på vår egen andes skapelse? Förtjenar det icke något förtroende och ömhet detta fattiga Sverge, som af sina lärde så föraktas att dessa lefva sina gladaste stunder i Grekland och Rom, lem nande land och folk derhän? Vända de sina blickar till oss och här se något utmärkt, genast föreställa de sig, att allt sådant är hemskickadt från dem. Så äro vi förskjutne af dem oss leda skulle! Men förfalla vi till ytlighet, till onationalitet, till dyrkan af fraser; glömma vi de första begreppen i både allmän och svensk sam: hällslära och hyfsning, då är det desse våre uppfostrare, som förebrå oss våra tel, och i synnerhet att vi icke äro svenske. Men huru gjorde Greker och Romare för att blifva nationelle? Jo, deras bildning satt icke med deras käraste tankar och känslor vänd åt Egypten och Indies, utan var vänd åt eget land och eget folk, ehuru denna bildning var lika mycket ett arf från dessa länder, som vår är från Grekland och Rom. Besynnerligt! Vi skola vända oss bort från oss sjelfve företrädesvis bygga vår bild ning på Grekers och Romares, börja med deras språk i vår skola, m. m.: men de — våra mönster — gingo så föga grundligt tillväga, att de rätt och slätt begynte med modersmålet, utan att uti sina skolor inandas kraft, ljus och värme, från hieroglyferna och sanskrit! I synnerhet voro Grekerne vanlottade, som icke lärde sig latin. Plato och Alexander hade troligen aldrig hört omtalas detta språk.n I50