dagen, mot Lördagen, på hvilken eljest intet spektakel gifves, och hvartill fanns så mycket mindre anledning, som nya teatern på denna dag erbjöd en farlig täflan. Hr Danrnström, som lofvat medverka vid Hr Gänthers konsert, togs af kongl. teaterdirektionen i anspråk för samma afton till en hors doeuvre — en duett ur Den Stumma, hvarföre den terzett ur Skapelsen, till hvilken Hr Dannström af konsertgifvaren blifvit påräknad, måste uteslutas, och Hr Gänther stadnar i stor förbindelse hos kongl. teaterdirektionen, för att den ej tillika enleverade M:ll Fundin och Hr Julius Gänther. Hr Gänther är en konstnär, som med en ovanlig skicklighet på sitt instrument, orgeln, förenar djupa theoretiska insigter, och tillika betraktar sin konst från en högre, rationell synpunkt, som ej tillåter honom att för timlig fördels skull ens ett ögonblick åsidosätta dess intresse, eller tveka om att uppfylla dess högre fordringar — hvilket, i förbigående sagdt, är det, som utgör skillnaden mellan musikanten, vore han än så öfvad tekniker, och den äkta konstnären. Programmet till denna konsert var ock ett ibland de intressantaste, som på längre tid förekommit. Den öppnades med en af konsertgifvaren improviserad fantasi för orgel öfver texten: Kyrie eleison. Denna musik, hållen i en strängt kyrklig styl, skildrade på ett uttrycksfullt sätt ömsom oskuldens tysta bön, ömsom tusendes rop upp till Allfadren, och efter omvexlingar af hopp, tvilvel, glädje, smärta, slutade den med uttrycket af frid och försoning. — Uti sin sista improvisation, utförd i en friare styl, framställde konsertgifvaren mera fantastiska bilder, hastigt vexlande, än flyende, än sökande hvarandra, än åter recitativartadt uttalande en bestämdare känsla, och slutligen äfven här förenande sig till harmoniska välljud. I dessa improvisationer uppenbarade konsertgifvaren så väl sin grundliga harmoniska och kontrapunktiska kunskap, som ock en stor praktisk kännedom om registraturen och de effekter, hvilka stämmornas välberäknade sammanställning kunna åstadkomma, hvarigenom han gaf sina taflor ett rikt och lifligt färgspel. Imedlertid gifva vi, bland dessa båda nummer, den förra ett afgjordt företräde: denna var långt mera helgjuten än den sednare, i hvilken tankarne stundom icke voro rätt homogena, hvilket ej var att undra på, då konsertgifvaren vid denna — den sista — nummer troligen var uttröttad af det ansträngande orgelspelet. Den förträffliga Larghetton ur Beethovens an-J dra simfoni är utan tvifvel en bland denne mäistares skönaste skapelser. Denna simfoni står på gränsen mellan Beethovens mozartska period och hans sednare mera sjelfständiga, och i denna larghetto sammansmälta de ljufva toner, som han tycks hafva ärft af Mozart, med de gigantiska tonmassor, hvilka så praktfullt höja sig redan i den 5:e simfonien (eroican); det hela är genomväfdt med de skönaste melodier, och bestråladt af den underbaraste romantik. — Hr Gust. Mankell och konsertgifvaren utförde denna komposition ganska förtjenstfullt, då man afräknar ett par momenter, der ensemblen var något störd. Den cherubiniska tenorarian: Ecce panis är författad i den ädlaste kyrkostil, omgifven af en helig, öfversinnlig skönhet, endast prydd med några få enkla, men betydelsefulla melismer. Och likväl är denna aria ganska svår, en probersten på den äkta sångkonsten, som för många sångare torde vara högst vådlig. Hr Julius Gänther, som J , I J vi sällan hafva hört i den egentliga kyrkostilen,4 återgaf denna komposition i den renaste anda, med en enkel storhet i uttrycket, som ej lemnade något öfrigt att önska. En redbar njutning skänkte den herrliga duetten ur Årstiderna af Josef Haydn, utförd af m:ll Fundin och hr Jul. Gänther på ett högst förtjenstfullt sätt. Serskildt förtjenar m:ll Fundin, som, efter hvad vi förmoda, hittills varit mindre van vid denna genre, allt erkännande så väl af sitt utmärkt musikaliska föredrag, som för sin rena intonation. . Denna unga sångerska tycks verkligen lofva en talang af mera än vanlig betydenhet: det är ej i bravursången, som oftast blott utgöres af tanklösa och illa tillskurna solfeggier, det är i föredraget af de gamla klassikerna, som anlagen för den högre sången uppenbara eller förneka sig. Den ypperliga cavatinan ur samma oratorium föredrogs af en amatör. Såsom sådan anse vihonom ej sortera under den offentliga kritiken, tro oss dock kunna nämna, att han eger en vacker och stark organ och sjöng cavatinan med mycket sostenuto i föredraget. En ganska vacker och väl arbetad trestämmig manskör af konsertgifvaren, med en af honom improviserad inledning, föregick slutnummern. Den utfördes med förtjenst; och den brist på samhällighet med orgelackompanjemanget, som i afseende på temperaturen stundom hos kören var märkbar, härrörde från det afstånd, hvarpå kören, till följe af lokala förhållanden, befann sig från orgeln, ocb hvarigenom båda partierna ej kunde höra hvarandra. Vi tveka ej om att nämna den mozartska fantasien i f moll såsom konsertens glanspunkt, och omtala den derföre sist, oaktadt den i nummerföljden ej var den sista, hvilket den dock rätteligen hade bordt vara, såsom det värdigaste minne af denna njutningsrika afton. Efter en majestätisk inledning, full af tragisk pathos, inträder fugan, i sina mystiska, kontrapunktiska kombinaHanar gmavnnamföärande samma karalktar 4il1l dacc mm hö jag