dagen, mot Lördagen, på hvilken eljest intet spek-
takel gifves, och hvartill fanns så mycket mindre
anledning, som nya teatern på denna dag erbjöd
en farlig täflan. Hr Danrnström, som lofvat med-
verka vid Hr Gänthers konsert, togs af kongl.
teaterdirektionen i anspråk för samma afton till
en hors doeuvre — en duett ur Den Stumma,
hvarföre den terzett ur Skapelsen, till hvilken
Hr Dannström af konsertgifvaren blifvit påräk-
nad, måste uteslutas, och Hr Gänther stadnar i
stor förbindelse hos kongl. teaterdirektionen, för
att den ej tillika enleverade M:ll Fundin och Hr
Julius Gänther.
Hr Gänther är en konstnär, som med en ovan-
lig skicklighet på sitt instrument, orgeln, förenar
djupa theoretiska insigter, och tillika betraktar sin
konst från en högre, rationell synpunkt, som ej
tillåter honom att för timlig fördels skull ens ett
ögonblick åsidosätta dess intresse, eller tveka om
att uppfylla dess högre fordringar — hvilket, i
förbigående sagdt, är det, som utgör skillnaden
mellan musikanten, vore han än så öfvad tekni-
ker, och den äkta konstnären.
Programmet till denna konsert var ock ett
ibland de intressantaste, som på längre tid före-
kommit. Den öppnades med en af konsertgifva-
ren improviserad fantasi för orgel öfver texten:
Kyrie eleison. Denna musik, hållen i en strängt
kyrklig styl, skildrade på ett uttrycksfullt sätt
ömsom oskuldens tysta bön, ömsom tusendes rop
upp till Allfadren, och efter omvexlingar af hopp,
tvilvel, glädje, smärta, slutade den med uttrycket
af frid och försoning. — Uti sin sista improvisa-
tion, utförd i en friare styl, framställde konsert-
gifvaren mera fantastiska bilder, hastigt vexlande,
än flyende, än sökande hvarandra, än åter reci-
tativartadt uttalande en bestämdare känsla, och
slutligen äfven här förenande sig till harmoniska
välljud. I dessa improvisationer uppenbarade kon-
sertgifvaren så väl sin grundliga harmoniska och
kontrapunktiska kunskap, som ock en stor prak-
tisk kännedom om registraturen och de effekter,
hvilka stämmornas välberäknade sammanställning
kunna åstadkomma, hvarigenom han gaf sina taf-
lor ett rikt och lifligt färgspel. Imedlertid gifva
vi, bland dessa båda nummer, den förra ett af-
gjordt företräde: denna var långt mera helgjuten
än den sednare, i hvilken tankarne stundom icke
voro rätt homogena, hvilket ej var att undra på,
då konsertgifvaren vid denna — den sista —
nummer troligen var uttröttad af det ansträngande
orgelspelet.
Den förträffliga Larghetton ur Beethovens an-J
dra simfoni är utan tvifvel en bland denne mäi-
stares skönaste skapelser. Denna simfoni står på
gränsen mellan Beethovens mozartska period och
hans sednare mera sjelfständiga, och i denna lar-
ghetto sammansmälta de ljufva toner, som han tycks
hafva ärft af Mozart, med de gigantiska tonmas-
sor, hvilka så praktfullt höja sig redan i den 5:e
simfonien (eroican); det hela är genomväfdt med
de skönaste melodier, och bestråladt af den un-
derbaraste romantik. — Hr Gust. Mankell och
konsertgifvaren utförde denna komposition ganska
förtjenstfullt, då man afräknar ett par momenter,
der ensemblen var något störd.
Den cherubiniska tenorarian: Ecce panis är
författad i den ädlaste kyrkostil, omgifven af en
helig, öfversinnlig skönhet, endast prydd med någ-
ra få enkla, men betydelsefulla melismer. Och
likväl är denna aria ganska svår, en probersten
på den äkta sångkonsten, som för många sångare
torde vara högst vådlig. Hr Julius Gänther, som
J
,
I
J
vi sällan hafva hört i den egentliga kyrkostilen,4
återgaf denna komposition i den renaste anda,
med en enkel storhet i uttrycket, som ej lemna-
de något öfrigt att önska.
En redbar njutning skänkte den herrliga duet-
ten ur Årstiderna af Josef Haydn, utförd af m:ll
Fundin och hr Jul. Gänther på ett högst för-
tjenstfullt sätt. Serskildt förtjenar m:ll Fundin,
som, efter hvad vi förmoda, hittills varit mindre
van vid denna genre, allt erkännande så väl af
sitt utmärkt musikaliska föredrag, som för sin re-
na intonation. . Denna unga sångerska tycks verk-
ligen lofva en talang af mera än vanlig betyden-
het: det är ej i bravursången, som oftast blott utgö-
res af tanklösa och illa tillskurna solfeggier, det är i
föredraget af de gamla klassikerna, som anlagen
för den högre sången uppenbara eller förneka sig.
Den ypperliga cavatinan ur samma oratorium
föredrogs af en amatör. Såsom sådan anse viho-
nom ej sortera under den offentliga kritiken, tro
oss dock kunna nämna, att han eger en vacker
och stark organ och sjöng cavatinan med mycket
sostenuto i föredraget.
En ganska vacker och väl arbetad trestämmig
manskör af konsertgifvaren, med en af honom im-
proviserad inledning, föregick slutnummern. Den
utfördes med förtjenst; och den brist på samhällig-
het med orgelackompanjemanget, som i afseende
på temperaturen stundom hos kören var märkbar,
härrörde från det afstånd, hvarpå kören, till följe
af lokala förhållanden, befann sig från orgeln, ocb
hvarigenom båda partierna ej kunde höra hvar-
andra.
Vi tveka ej om att nämna den mozartska fan-
tasien i f moll såsom konsertens glanspunkt, och
omtala den derföre sist, oaktadt den i nummer-
följden ej var den sista, hvilket den dock rätte-
ligen hade bordt vara, såsom det värdigaste min-
ne af denna njutningsrika afton. Efter en maje-
stätisk inledning, full af tragisk pathos, inträder
fugan, i sina mystiska, kontrapunktiska kombina-
Hanar gmavnnamföärande samma karalktar 4il1l dacc
mm
hö jag