hela en estetisk hållning, förutan hvilken all tek
nik endast förmår att gifva exekutionen ett un
derordnadt värde. En liflig kolorit och värm:
finner man i hög grad uti Hr G:s spel, äfven be.
tvifla vi ej, att han förmår gifva det denna este
tiska hållning, ehuru vi icke våga att bestämdi
yttra oss häröfver, då han, med undantag uta
en pjes af Paganini, endast föredrog sina egna,
vårt tycke ej serde!es betydande kompositioner.
hvilka gåfvo honom föga tillfälle att utveckla
denna egenskap. Vi hafva dock hört Spohrs A-
molls-konsert af Pott, en konsert af Rode (vi
minnas ej hvilken) utaf Prume, och enligt tyska
tidningar har sjelfve Ernst ej ansett under sin
värdighet att uppträda med en konsert af Beetho-
ven, och sålunda hade Hr Ghys bland 4 num-
mer åtminstone kunnat gifva en af högre värde.
— Hr G:s teknik befinner sig på en sällsynt grad
af fulländning: tonens alla nyanser har han full-
komligt i sin makt, jemte imponerande energi,
en nästan obegränsad färdighet och en renhet, som
knappt lemnar rum för någon anmärkning.
Konserten börjades med Beethovens herrliga
symfoni i C moll, för hvars väljande säkerligen
hvarje bildad åhörare stadnar i förb ndelse hos
konsertgifvaren, helst då han, afvikande från den
vanliga vandalismen, gaf aen fullständig. Symfo-
nien utfördes, några få momenter afräknade, med
utmärkt förtjenst, med ensemble och energi; åt-
minstone föreföll det oss så, så vidt den lifliga
konversation, som underhölls i närheten, tillät
ref. att förnimma något af musiken; vi tröstade
oss imedlertid dermed, att ett dyligt förfarande
måste höra till tonen (ehuru många toner deri-
genom ej hördes), då det ägde rum på en bland
de fashionablare platserna.
Efter symfonien (hvaraf blott första allegrot
gals framför konsertens första afdelning) uppträd-
de Hr Ghys med en konsertpjes af eget arbete,
hvilken var väl beräknad på att ställa de egen-
skaper, vi i det föregående antydt, i en fördel-
aktig dager, oaktadt kompositionen hvarken till
form eller innehåll höjde sig öfver det vanliga.
Härvid böra vi dock undantaga den medlersta
satsen, adagiot, hvilket, ehuru ej alldeles fritt
från manr, dock röjde poesi. Denna nummer,
utförd med lif, värma och en otrolig precision,
väckte välförtjenta, entusiastiska applåder.
Hr Ghys andra nummer var e mouvement
perpetuel,, capriccio öfver ett ryskt mnational-
thema. Detta sednare var ganska gratiöst, dess
behandling deremot temligen andefattiz; utföran-
det af denna ganska svåra pjes var fulländadt, i
synnerhet briljerade Hr G. här genom högst ef-
fektfulla arpeggio-figurer.
Mellan dessa båda numror utförde Fru Gelhaar
och Hr Strandberg den ypperliga duetten ur Jes-
sonda på ett ganska berömvärdt sätt. Båda ar-
tisterna voro serdeles vid röst, och måhända bör
man isynnerhet hålla Fru Gelhaar räkning för det
hon så väl uppfattade en komposition, hvars ka-
rakter egentligen är främmande för hennes skola.
I konsertens andra afdelning utförde herr G.,
efter slutet af den Beethowenska symfonien, en
tvåstämmigt behandlad violinpjes, kallad La prie-
re,. Ref. förmådde ej upptäcka någon synnerlig
esprit i detta arbete; exekutionen deremot ut-
märkte sig genom rexhet, och sostenuto i före-
draget.
Fru Gelhaar föredrog nu en italiensk aria; att
bon, såsom här varande i sitt element, återgaf
den förträffligt, behöfver väl knappt sägas, ehuru
de ansträngande passagerna stundom tycktes öf-
verväldiga hennes kraft.
Såsom en introduktion till stutnummern utör-
de herr G. en adagio af egen komposition, hvar-
vid man i synnerhet hade tillfälle att bzundra
hans förträffliga spel på g-strängen. Derefter följ-
de slutnummern, le Carneval de Venise, af Pa-
ganini: en harlekinad af den mest brokiga be-
skaffenhet, och med en instrumentation, en har-
monisk struktur, som man endast håller till godo
af en Paganini, eller af — ett landsklockarämne;
mellan dessa båda ytterligheter finner man svår-
ligen ett motstycke härtill. De bocksprång af
alla slag, hvarpå detta märkliga opus öfverflödar,
och hvilka taga en utomordentlig teknisk förmå-
ga i anspråk, besegrade herr G. med en den mest
lysande bravur, och allarmerade derigenom hela
auditoriet så, att ett riktigt furore strepitoso upp-
stod, och herr G. måste bestuta sig till ett da
capo, hvilket utföll lika ståtligt som första gån-
gen. Så mycket är visst: Paganini kände grund-
ligen sitt instrument, men menniskosinnet ännu
grundligare, det bevisar le Carneval de Venise.
Himlen vare lof, att han ej medtog denna dyr-
bara klenod i sin grafl —U—
eran
— På Nya teatern lärer komma att firas en