hela en estetisk hållning, förutan hvilken all tek nik endast förmår att gifva exekutionen ett un derordnadt värde. En liflig kolorit och värm: finner man i hög grad uti Hr G:s spel, äfven be. tvifla vi ej, att han förmår gifva det denna este tiska hållning, ehuru vi icke våga att bestämdi yttra oss häröfver, då han, med undantag uta en pjes af Paganini, endast föredrog sina egna, vårt tycke ej serde!es betydande kompositioner. hvilka gåfvo honom föga tillfälle att utveckla denna egenskap. Vi hafva dock hört Spohrs Amolls-konsert af Pott, en konsert af Rode (vi minnas ej hvilken) utaf Prume, och enligt tyska tidningar har sjelfve Ernst ej ansett under sin värdighet att uppträda med en konsert af Beethoven, och sålunda hade Hr Ghys bland 4 nummer åtminstone kunnat gifva en af högre värde. — Hr G:s teknik befinner sig på en sällsynt grad af fulländning: tonens alla nyanser har han fullkomligt i sin makt, jemte imponerande energi, en nästan obegränsad färdighet och en renhet, som knappt lemnar rum för någon anmärkning. Konserten börjades med Beethovens herrliga symfoni i C moll, för hvars väljande säkerligen hvarje bildad åhörare stadnar i förb ndelse hos konsertgifvaren, helst då han, afvikande från den vanliga vandalismen, gaf aen fullständig. Symfonien utfördes, några få momenter afräknade, med utmärkt förtjenst, med ensemble och energi; åtminstone föreföll det oss så, så vidt den lifliga konversation, som underhölls i närheten, tillät ref. att förnimma något af musiken; vi tröstade oss imedlertid dermed, att ett dyligt förfarande måste höra till tonen (ehuru många toner derigenom ej hördes), då det ägde rum på en bland de fashionablare platserna. Efter symfonien (hvaraf blott första allegrot gals framför konsertens första afdelning) uppträdde Hr Ghys med en konsertpjes af eget arbete, hvilken var väl beräknad på att ställa de egenskaper, vi i det föregående antydt, i en fördelaktig dager, oaktadt kompositionen hvarken till form eller innehåll höjde sig öfver det vanliga. Härvid böra vi dock undantaga den medlersta satsen, adagiot, hvilket, ehuru ej alldeles fritt från manr, dock röjde poesi. Denna nummer, utförd med lif, värma och en otrolig precision, väckte välförtjenta, entusiastiska applåder. Hr Ghys andra nummer var e mouvement perpetuel,, capriccio öfver ett ryskt mnationalthema. Detta sednare var ganska gratiöst, dess behandling deremot temligen andefattiz; utförandet af denna ganska svåra pjes var fulländadt, i synnerhet briljerade Hr G. här genom högst effektfulla arpeggio-figurer. Mellan dessa båda numror utförde Fru Gelhaar och Hr Strandberg den ypperliga duetten ur Jessonda på ett ganska berömvärdt sätt. Båda artisterna voro serdeles vid röst, och måhända bör man isynnerhet hålla Fru Gelhaar räkning för det hon så väl uppfattade en komposition, hvars karakter egentligen är främmande för hennes skola. I konsertens andra afdelning utförde herr G., efter slutet af den Beethowenska symfonien, en tvåstämmigt behandlad violinpjes, kallad La priere,. Ref. förmådde ej upptäcka någon synnerlig esprit i detta arbete; exekutionen deremot utmärkte sig genom rexhet, och sostenuto i föredraget. Fru Gelhaar föredrog nu en italiensk aria; att bon, såsom här varande i sitt element, återgaf den förträffligt, behöfver väl knappt sägas, ehuru de ansträngande passagerna stundom tycktes öfverväldiga hennes kraft. Såsom en introduktion till stutnummern utörde herr G. en adagio af egen komposition, hvarvid man i synnerhet hade tillfälle att bzundra hans förträffliga spel på g-strängen. Derefter följde slutnummern, le Carneval de Venise, af Paganini: en harlekinad af den mest brokiga beskaffenhet, och med en instrumentation, en harmonisk struktur, som man endast håller till godo af en Paganini, eller af — ett landsklockarämne; mellan dessa båda ytterligheter finner man svårligen ett motstycke härtill. De bocksprång af alla slag, hvarpå detta märkliga opus öfverflödar, och hvilka taga en utomordentlig teknisk förmåga i anspråk, besegrade herr G. med en den mest lysande bravur, och allarmerade derigenom hela auditoriet så, att ett riktigt furore strepitoso uppstod, och herr G. måste bestuta sig till ett da capo, hvilket utföll lika ståtligt som första gången. Så mycket är visst: Paganini kände grundligen sitt instrument, men menniskosinnet ännu grundligare, det bevisar le Carneval de Venise. Himlen vare lof, att han ej medtog denna dyrbara klenod i sin grafl —U— eran — På Nya teatern lärer komma att firas en