sådan, att 5. med all beder kunde åtaga sig den-
sammas utredande, hvilket lyckades, alldeles efter
önskan.
Efter den tiden började utsigterna att ljusns
för herr Schönberg, och sedan han på så ärofullt
sätt genomgått de hårda profven, har lyckan all-
tid visat honom ett leende ansigte.
Vi återvända til Felix.
Som en god son egnar och anstår, lydde ban
sin fars råd, och försökte att komma i någon lära
Det lyckades. Felix blef lärpojke, och som här
var en Qvick och läraktig gosse, så bef bans mä-
stare ganska nöjd med bonom. Felix, å sin sida.
var också ganska nöjd med sin ställning, och
tänkte icke mera på auditör Schönberg, hos hvil-
ken han, de få minuter han varit der, könt sig
så beklämd och förlägen. i
Några månader hade förgått vår hjelte — en
hbjelte med förskinn och syl! — satt på sin tre-
benta pall och gjorde skopinnar, gnolande: Ack,
hur hastigt flyger ej rminuten, då ett bud kom
ifrån hans mor, helsade och bad att ban för all
del ville komma hem till henne, nu genast, ty
den arma qvinnan låg på sitt yttersta, och hade
icke många timmar qvar att lefva.
Lätt som vinden ilade Felix hem, till sin mors
dödsbädd.
Der låg nu, utsträckt på sitt eländisa läger,
blek och döende, den enda varelse som haft Fe-
lix kär, hon, som värmt honom vid sitt hjerta,
som vyssat honom i sömn med sköna visor, som
förtäljt honom de tusen underbara sagorna om
jättar och elfvor, förtrollade prinsessor, om slott
af diamanter och frukter af guld, hon, som i han:
själ inplartat de första fröna af kärlek till Gud
och dygden, hon som matt och daz arbetat för
honom, som för hans skull ofia tagit brödet mn
sin egen mun, och som för hans väl sändt så
mången brinnande bön till himlen,
— Nej, min mor, dö inte ifrån mig! Lef än-
nu några år!... Jag skall vara så flitig, så upp-