sådan, att 5. med all beder kunde åtaga sig densammas utredande, hvilket lyckades, alldeles efter önskan. Efter den tiden började utsigterna att ljusns för herr Schönberg, och sedan han på så ärofullt sätt genomgått de hårda profven, har lyckan alltid visat honom ett leende ansigte. Vi återvända til Felix. Som en god son egnar och anstår, lydde ban sin fars råd, och försökte att komma i någon lära Det lyckades. Felix blef lärpojke, och som här var en Qvick och läraktig gosse, så bef bans mästare ganska nöjd med bonom. Felix, å sin sida. var också ganska nöjd med sin ställning, och tänkte icke mera på auditör Schönberg, hos hvilken han, de få minuter han varit der, könt sig så beklämd och förlägen. i Några månader hade förgått vår hjelte — en hbjelte med förskinn och syl! — satt på sin trebenta pall och gjorde skopinnar, gnolande: Ack, hur hastigt flyger ej rminuten, då ett bud kom ifrån hans mor, helsade och bad att ban för all del ville komma hem till henne, nu genast, ty den arma qvinnan låg på sitt yttersta, och hade icke många timmar qvar att lefva. Lätt som vinden ilade Felix hem, till sin mors dödsbädd. Der låg nu, utsträckt på sitt eländisa läger, blek och döende, den enda varelse som haft Felix kär, hon, som värmt honom vid sitt hjerta, som vyssat honom i sömn med sköna visor, som förtäljt honom de tusen underbara sagorna om jättar och elfvor, förtrollade prinsessor, om slott af diamanter och frukter af guld, hon, som i han: själ inplartat de första fröna af kärlek till Gud och dygden, hon som matt och daz arbetat för honom, som för hans skull ofia tagit brödet mn sin egen mun, och som för hans väl sändt så mången brinnande bön till himlen, — Nej, min mor, dö inte ifrån mig! Lef ännu några år!... Jag skall vara så flitig, så upp