FAR OCH SÖN.
AF HARALD CECIL.
Insvept i en dyrbar nattrock, låg konunngens
trotjenare, herr auditören Schönberg, i det inner-
sta af de tre höga, ljusa och väl möblerade rum,
som utgjorde hans ungkarlsvåning, vårdslöst ut-
sträckt på en präktig damastklädd mahognysoffa.
Hans herrlighet var, som det syntes, endast sys-
selsatt med det behagliga far niente, så vida det
icke får anses som ett göromål, att han rökte en
cigarr.
Det klappade på dörren.
— Stig in! ropade br Schönberg med thordö-
nets stämma, ty han anade icke hura kär för
hans hjerta den p-rson måste vara, som nu inträdde.
Det var en gosse af omkring fjorton års ålder,
temligen lång till vexten, med ljust hår, röda
händer, skäligen stora fötter, och utan minsta tec-
ken till hållning; för öfrigt var han hygglig nog,
ban såg så beskedlig och lidande ut, och, besyn-
nerligt nog, var det några drag i hans ansigte,
serdeles öfver ögonen, som utvisade ett förunder-
ligt slägttycke emellan denna unga Lazarus —
ban såg ut alt vara ganska fallig — och den ri-
ke mannen, som hvilade på den elastiska divanen.
— Hvad vill du? hvem är du? frågade kberr
Schönberg.
— Jag heter Felix, svarade gossen, och tillade:
min mor har skickat mig hit, och Sagt, att jag
skulle lemna det här brefvet.
Auditören öppnade brefvet, som han fick, ge-
nomögnade det hastigt, och lät det derefter falla
på golfvet,
— Ja så, sade han, efter en liten tystnad, är
du den ifrågavarande Felix?.... Hm! hvad far
har Ju här att göra?
— Ia, inte vet Jag.
— Inte jag heller.
Dermed afstonnade samtalet, Hr Schönberg för-
blef liggande som förut, och Felix qQvarstadnade
vid dörren.
Under den halftimmas tystnad, som nu uppstod.
roåde den sednare sig med att betrakta de ho-
nom omgifvande föremålen: de smakfulla franska
tapeterna, de granna målningarne, de prydliga möb-