FAR OCH SÖN. AF HARALD CECIL. Insvept i en dyrbar nattrock, låg konunngens trotjenare, herr auditören Schönberg, i det innersta af de tre höga, ljusa och väl möblerade rum, som utgjorde hans ungkarlsvåning, vårdslöst utsträckt på en präktig damastklädd mahognysoffa. Hans herrlighet var, som det syntes, endast sysselsatt med det behagliga far niente, så vida det icke får anses som ett göromål, att han rökte en cigarr. Det klappade på dörren. — Stig in! ropade br Schönberg med thordönets stämma, ty han anade icke hura kär för hans hjerta den p-rson måste vara, som nu inträdde. Det var en gosse af omkring fjorton års ålder, temligen lång till vexten, med ljust hår, röda händer, skäligen stora fötter, och utan minsta tecken till hållning; för öfrigt var han hygglig nog, ban såg så beskedlig och lidande ut, och, besynnerligt nog, var det några drag i hans ansigte, serdeles öfver ögonen, som utvisade ett förunderligt slägttycke emellan denna unga Lazarus — ban såg ut alt vara ganska fallig — och den rike mannen, som hvilade på den elastiska divanen. — Hvad vill du? hvem är du? frågade kberr Schönberg. — Jag heter Felix, svarade gossen, och tillade: min mor har skickat mig hit, och Sagt, att jag skulle lemna det här brefvet. Auditören öppnade brefvet, som han fick, genomögnade det hastigt, och lät det derefter falla på golfvet, — Ja så, sade han, efter en liten tystnad, är du den ifrågavarande Felix?.... Hm! hvad far har Ju här att göra? — Ia, inte vet Jag. — Inte jag heller. Dermed afstonnade samtalet, Hr Schönberg förblef liggande som förut, och Felix qQvarstadnade vid dörren. Under den halftimmas tystnad, som nu uppstod. roåde den sednare sig med att betrakta de honom omgifvande föremålen: de smakfulla franska tapeterna, de granna målningarne, de prydliga möb