varande för hans minne och sysselsatte höriom
oupphörligt.
Dag och natt tänkte han på ingenting annat är
att uppfinna ett medel, hvarigenom han skull
kunna måla en rätt själfull och lefvande bild
och under dessa grubblerier försummade och för
glömde han helt och hållet det sköna, älskvärd
originalet.
Han lät åter kaika väggen helt hvit och bör
jade sitt arbete å Nyo, ehuru nu blott ur minnet
ty Ernestine satt icke mer för honom, hon va
sängliggande sjuk. Fennes föräldrar ledo obe
skrifligt af att se sitt älskade barn dag från da:
tyna bort och bli allt mattare och blekare. Mer
Antonio märkte det knappt Försjunken i tan
ken på sin målning gälde hans konst för honon
vida mer än hans älskarinna, och högst sälla
hade han tid att egna några ögonblick åt henne
En dag stod han åter och målade på bilden
då såg det ut som om dess läppar hade öppna
sig och dess ögon strålat af en öfverjordisk glan:
I samma ögonblick imstörtade herr Grosser, rO
pande: Kom med mig genast, ty min dotte
håller på att dö!
Alindetti följde honom. Blek; liknande el
skugga sträckte Ernestine leende sin hand mo
den besynnerlige älskaren och — dog:
Med ett skärande skri störtade målaren nec
vid hennes säng. En förskräcklig hämnderöst ro
pade i bans inre, att han för fåfängans, för ryk
tets fantom hade mördat den älskvärdaste varelse
genomborrat ett bjerta, som så odeladt tillhörd
honom. Efter några ögonblick rusade han ut u
rummet, lemnade Grossers hus och lät aldrig me
se sig der. .
Den sköna Ernestine blef med mycken prak