ll Ven a Vd SIIvs RAM VTULCI lands. UC55Sd Ifacta och siffror äro likväl hufvudsaken och äro Ide som konstituera systemets sedan år 4840 biIstoria. Utgifvarens enskilda omdömen och tankar derom äro hans egna, och det beror af hvar och en att antaga dem eller bilda sig andra efter hvars och ens begrepp och sinnesstämning. Att Timedlertid åtminstone ganska litet jemväl af dessa Ikan bestridas, det har närvarande skrifts författare dragit försorg om att tydligen bevisa, och ÅAterblicken utgör den förträffligaste kommentarie till I Bidragen, deras utgifvare någonsin kunnat önska; ty nu kan hvar och en, som läser denna sistnämnda bok, vara öfvertygad om dess sanning. ISystemet har efter fyra års förlopp ändtligen framträdt, för att sjelft medgilva det. Men då vi nu visat huru svag och haltande skriften är i fråga om facta, kan det likväl vara möjligt att den, i anseende till stil och behandlingssätt, röjer en moderation, en foglighet och humanitet, som försonar med dess öfriga svaghet, och gör att man åtminstone deri izenkänner denna goda ton, som de ministerielle gerna vwilja åberopa såsom sin tillhörighet, och som egentligen skiljer dem ifrån denna populace, till hvilken de gerna vilja klassificera all opposition. Det borde för Aterbl. ha varit så mycket angelägnare, som han rustat sig till systemets kämpe, par excellence uppträdt att försvara det in totum et tantum, och när han ej kunde göra det bättre i sak, än vi redan ådagalagt, han åtminstone bordt lemna ingenting att tadla i sättet. Nåväl, låtom oss då se, huru mycket han i detta fall skiljer sig från sina föregångare på samma bana. Det har ej varit möjligt för honom mer, än för andra författare af hans skola, att lugnt och enkelt hålla sig till ämnet. Han har, liksom af en oemotståndlig naturnödvändighet, hakat sig fast vid personen, och se här huru han i detta fall sköter sitt åtagna värf: Han beskyller Bidragens författare för den blindaste ilska; han säger honom vara så förblindad i sin ilska, att han icke sett, att det som han anfört till bevis för så låga beskyllningar, just bevisat motsatsen. Der talas om ett Babels torn af låga anfall; författaren säges röja en själafrändskap med gesällen Berger; han blundar med flit för dagen, som öfverailt sticker på hans gulsjuka ögon; han vill göra mörkt, och märker ej att mörker ej finnes för andra, än honom sjelf och hans själsfränder. Hans skrift är tydligen stämplad af en ända till blindhet drifven ensidighet, och derigenom uppfylld af motsägelser, uppenbart trottsande sanning och tillbörlighet; han säges sorgfälligt hålla vakt om sina osanningar och sin ensidighet. Han förmår ,vid representationens slut ej längre återhålla sin skadeglädje, han samlar i sitt hämdfulla bröst all den luft det kan rymma för att stegra och i en brännpunkt af ovilja mot munarken och hans styrelse förena de känslor, han tror sitt konstverk hafva framkallat hos den kringförda åskådaren. Han beskylles för jesuitisk skenhelighet, hätsk ensidighet, orättvisa och ovärdiga beskyllningar, m. m. Om det just icke är genom ett sådant språk man hvarken besegrar motståndare eller inger intresse för den sak man förfäktar, skulle det likväl möjligen vara förlåtligt, såsom ett oemotståndligt uttryck af den harm man erfar öfver en skrift, uppfylld af osanningar och smädelser. Men nu har Aterblickaren, såsom vi ofvan nämnt, ej kunnat anföra en enda osann uppgift eller siffra i Bidragen. Har han då i dess skrifsätt förmått framleta någonting smädeligt och lågt — i fall man kunnat tro, att åklagaremakten skulle förhållit sig passiv, om något dylikt deri funnits? Nej; han har lika litet kunnat uppleta något sådant, som han kunnat igenfinna några osanningar, ehuru han idkeligen talar om båda delarna. Tvärtom sager han sjelf sid. 206, att Bidragsförfattarens klandrande reflexioner merändels äro framställda i en lugn och till och med ofta blygsam tomn,. Detta är hvad Återblickaren anser för en skrift, uppenbart trotsande sanning och tillbörlighet! Det är denne författares, liksom de flesta andra konservatives, ifriga bemödande, att låta bvarje klander af styrelsens åtgärder passera för ett anfall mot Konungens person. Förgäfves har Bidragens utgifvare på förhand sökt reservera sig mot hvarje sådan beskyllning (förra delen sid. 553), alltid talat om den moraliska personen: Regeringen, och aldrig nämnt den regerande personligheten annat, än när denne individuelt framträdt. Detta har ej kunnat skydda honom. Men Aterblickaren har för denna taktik haft en serskild afsigt, nemligen att framställa Bidragens författare såsom otacksam emot Konungen, inkonseqvent och motsägande sig sjelf. Han har hört sägas, att Bidragens utgifvare skulle vara kapten Lindeberg. Det var sålunda (sid. 488) det vägrade bifallet till hans teateranläggning, fäderneslandet har att tacka för, att det blifvit på en gång så olyckligt och så illa styrdt. Hr IL. har fordom af Konungen uppburit en pension oeh gåfvor af silfverpjeser; han har i dedikationer afoperan Titus och af Svensk Biografi yttrat sig med beröm om Kouungens person. Af allt detta drager då Återblickaren den slutsats, att han ej kan vara lörfattare till Bidragen. Att Hr L.skrifvit hvad Återblickaren anser för en smädeskrift (den akLionerade inlagan till justitieombudsmannen), det kan väl vara ursäktligt som en verkan aföfverilning; men dessa bidrag! Det är omöjligt; ty deraf skulle följa, att han antingen icke år 4848 och 48253 tänkt hvad han då skref, eller att han icke gjorde det 41859, då han utgaf Bidragen. Ja, till och med om han verkligen indrat tänkesätt — hvilket väl skulle kunna vara möjigt under en tid af 20 år — så borde han likväl, af aktning för sig sjelf, funnit sig ålagd, att icke nför allmänheten sätta sig i en orimlig motsägelse ned sina förra loford, och derigenom stämpla sig som n låg, egennyttig smickrare, som för penninggåfvor ch silfverpjeser sålde sina loford! Man skulle kunna invända, att i frågan om ett arbete, bestående af idel facta och officiella handlinsar, samt der utgifvaren icke anfört något, som bevöfde bestyrkas genom författarens personliga auktoitet, gör det ingenting till saken, huru denne förattare må vara. Men då det i alla fall är af vigt, utt från en skrift af det innehåll, som Bidragen, unlanrödja hvarje anledning till beskyllning för motiternas färlactliohet. OCh sålunda Undanevala matet ån. i i j I mm mA mA m— —am -—AA mm AA I In -—1RA mm I Ja Am AA MA AA AR An AR mm HF AA -— AV — ee