ll Ven a Vd SIIvs RAM VTULCI lands. UC55Sd
Ifacta och siffror äro likväl hufvudsaken och äro
Ide som konstituera systemets sedan år 4840 bi-
Istoria. Utgifvarens enskilda omdömen och tan-
kar derom äro hans egna, och det beror af hvar
och en att antaga dem eller bilda sig andra efter
hvars och ens begrepp och sinnesstämning. Att
Timedlertid åtminstone ganska litet jemväl af dessa
Ikan bestridas, det har närvarande skrifts författare
dragit försorg om att tydligen bevisa, och ÅAter-
blicken utgör den förträffligaste kommentarie till
I Bidragen, deras utgifvare någonsin kunnat önska;
ty nu kan hvar och en, som läser denna sist-
nämnda bok, vara öfvertygad om dess sanning.
ISystemet har efter fyra års förlopp ändtligen fram-
trädt, för att sjelft medgilva det.
Men då vi nu visat huru svag och haltande
skriften är i fråga om facta, kan det likväl vara
möjligt att den, i anseende till stil och behand-
lingssätt, röjer en moderation, en foglighet och
humanitet, som försonar med dess öfriga svaghet,
och gör att man åtminstone deri izenkänner denna
goda ton, som de ministerielle gerna vwilja åbe-
ropa såsom sin tillhörighet, och som egentligen
skiljer dem ifrån denna populace, till hvilken de
gerna vilja klassificera all opposition. Det borde
för Aterbl. ha varit så mycket angelägnare, som
han rustat sig till systemets kämpe, par excellence
uppträdt att försvara det in totum et tantum, och
när han ej kunde göra det bättre i sak, än vi
redan ådagalagt, han åtminstone bordt lemna in-
genting att tadla i sättet. Nåväl, låtom oss då
se, huru mycket han i detta fall skiljer sig från
sina föregångare på samma bana.
Det har ej varit möjligt för honom mer, än för an-
dra författare af hans skola, att lugnt och enkelt hålla
sig till ämnet. Han har, liksom af en oemotståndlig
naturnödvändighet, hakat sig fast vid personen, och
se här huru han i detta fall sköter sitt åtagna värf:
Han beskyller Bidragens författare för den blindaste
ilska; han säger honom vara så förblindad i sin il-
ska, att han icke sett, att det som han anfört till
bevis för så låga beskyllningar, just bevisat motsat-
sen. Der talas om ett Babels torn af låga anfall;
författaren säges röja en själafrändskap med gesällen
Berger; han blundar med flit för dagen, som öf-
verailt sticker på hans gulsjuka ögon; han vill göra
mörkt, och märker ej att mörker ej finnes för andra,
än honom sjelf och hans själsfränder. Hans skrift
är tydligen stämplad af en ända till blindhet drif-
ven ensidighet, och derigenom uppfylld af motsä-
gelser, uppenbart trottsande sanning och tillbörlig-
het; han säges sorgfälligt hålla vakt om sina osan-
ningar och sin ensidighet. Han förmår ,vid repre-
sentationens slut ej längre återhålla sin skadeglädje,
han samlar i sitt hämdfulla bröst all den luft det
kan rymma för att stegra och i en brännpunkt af
ovilja mot munarken och hans styrelse förena de kän-
slor, han tror sitt konstverk hafva framkallat hos den
kringförda åskådaren. Han beskylles för jesuitisk
skenhelighet, hätsk ensidighet, orättvisa och ovärdiga
beskyllningar, m. m.
Om det just icke är genom ett sådant språk man
hvarken besegrar motståndare eller inger intresse för
den sak man förfäktar, skulle det likväl möjligen vara
förlåtligt, såsom ett oemotståndligt uttryck af den
harm man erfar öfver en skrift, uppfylld af osanningar
och smädelser. Men nu har Aterblickaren, såsom vi
ofvan nämnt, ej kunnat anföra en enda osann upp-
gift eller siffra i Bidragen. Har han då i dess skrifsätt
förmått framleta någonting smädeligt och lågt — i
fall man kunnat tro, att åklagaremakten skulle för-
hållit sig passiv, om något dylikt deri funnits? Nej;
han har lika litet kunnat uppleta något sådant, som
han kunnat igenfinna några osanningar, ehuru han
idkeligen talar om båda delarna. Tvärtom sager han
sjelf sid. 206, att Bidragsförfattarens klandrande re-
flexioner merändels äro framställda i en lugn och till
och med ofta blygsam tomn,. Detta är hvad Återblic-
karen anser för en skrift, uppenbart trotsande san-
ning och tillbörlighet!
Det är denne författares, liksom de flesta andra
konservatives, ifriga bemödande, att låta bvarje klan-
der af styrelsens åtgärder passera för ett anfall mot
Konungens person. Förgäfves har Bidragens utgifvare
på förhand sökt reservera sig mot hvarje sådan be-
skyllning (förra delen sid. 553), alltid talat om den
moraliska personen: Regeringen, och aldrig nämnt
den regerande personligheten annat, än när denne
individuelt framträdt. Detta har ej kunnat skydda
honom. Men Aterblickaren har för denna taktik haft
en serskild afsigt, nemligen att framställa Bidragens
författare såsom otacksam emot Konungen, inkonse-
qvent och motsägande sig sjelf. Han har hört sägas,
att Bidragens utgifvare skulle vara kapten Lindeberg.
Det var sålunda (sid. 488) det vägrade bifallet till
hans teateranläggning, fäderneslandet har att tacka
för, att det blifvit på en gång så olyckligt och så
illa styrdt. Hr IL. har fordom af Konungen upp-
burit en pension oeh gåfvor af silfverpjeser; han har
i dedikationer afoperan Titus och af Svensk Biografi
yttrat sig med beröm om Kouungens person. Af allt
detta drager då Återblickaren den slutsats, att han
ej kan vara lörfattare till Bidragen. Att Hr L.skrifvit
hvad Återblickaren anser för en smädeskrift (den ak-
Lionerade inlagan till justitieombudsmannen), det kan
väl vara ursäktligt som en verkan aföfverilning; men
dessa bidrag! Det är omöjligt; ty deraf skulle följa,
att han antingen icke år 4848 och 48253 tänkt hvad han
då skref, eller att han icke gjorde det 41859, då han
utgaf Bidragen. Ja, till och med om han verkligen
indrat tänkesätt — hvilket väl skulle kunna vara möj-
igt under en tid af 20 år — så borde han likväl,
af aktning för sig sjelf, funnit sig ålagd, att icke
nför allmänheten sätta sig i en orimlig motsägelse
ned sina förra loford, och derigenom stämpla sig som
n låg, egennyttig smickrare, som för penninggåfvor
ch silfverpjeser sålde sina loford!
Man skulle kunna invända, att i frågan om ett
arbete, bestående af idel facta och officiella handlin-
sar, samt der utgifvaren icke anfört något, som be-
vöfde bestyrkas genom författarens personliga aukto-
itet, gör det ingenting till saken, huru denne för-
attare må vara. Men då det i alla fall är af vigt,
utt från en skrift af det innehåll, som Bidragen, un-
lanrödja hvarje anledning till beskyllning för moti-
ternas färlactliohet. OCh sålunda Undanevala matet ån.
i
i
j
I
mm mA mA m— —- am -—- AA mm AA I In - -—1RA mm I Ja Am AA MA AA AR An AR mm HF
- AA -— AV —
ee