med hvilka han fattade det magiska bordet och
slungade det ned från det höga postamentet på
marmorgolfvet, hvarest det brast uti stycken.
Genast vaknide den unga damen åter upp ur sin
dödssömn, och märkte nu först vid tredje upp-
vaknandet en riddares närvaro, som i all ärbar-
het fallit ner på knä framför henne. Dock innar
han begynte tala, dolde hon sitt hulda anlete med
sin slöja och sade högst vresigt: bort ifrån mig
skändliga trollkarl! Afven i den skönaste yng
lings gestalt skall du hvarken villa mina ögon et
ler bedraga milt bjerta. Du känner mina tänke-
sätt, lemna mig i min dödssömn, hvari dina tro!-
lerier hafva försatt mig. Reimald fattade damens
villfarelse, derföre lät han icke detta språk falla
sig främmande, utan svarade sålunda: Hulda
fröken, vVredgas ej! Jag är icke den förfärlige
trollkar!, som håller er fången, jag är grefve Rei-
nald, Underbarnet kallad, se här den trolldom för-
störd, som hittills har omtöcknat edra sinnen
Fröken glultade liten grand under slöjan, och di
hon såg alabasterskilfvan i stycken, förundrade
hon sig i tysthet öfver den unga äfventyraren:
djerfva dåd, bliekade luft på honom och har
föll henne på läppen. Hon lyfte vänligt upp ho-
nom, i det hon räckte honom sin hand och ssde.
År det så, som ni säger, ädla riddare, så fullän-
da ert verk och för miz ur denna förfärliga håla,
att jag må se Guds sol lysa, om det derute är
dager, el:er åtminstone de gyldene sljernorna på
den nattliga himmelen.
Reinald böd henne armen att föra henne ge.
nom de sju praktrummen, hvilka han hade ge-
nomgått. Han öppnade dörren, men derute var
et Egyptiska mörkret, så alt man kunde gripa