med hvilka han fattade det magiska bordet och slungade det ned från det höga postamentet på marmorgolfvet, hvarest det brast uti stycken. Genast vaknide den unga damen åter upp ur sin dödssömn, och märkte nu först vid tredje uppvaknandet en riddares närvaro, som i all ärbarhet fallit ner på knä framför henne. Dock innar han begynte tala, dolde hon sitt hulda anlete med sin slöja och sade högst vresigt: bort ifrån mig skändliga trollkarl! Afven i den skönaste yng lings gestalt skall du hvarken villa mina ögon et ler bedraga milt bjerta. Du känner mina tänkesätt, lemna mig i min dödssömn, hvari dina tro!lerier hafva försatt mig. Reimald fattade damens villfarelse, derföre lät han icke detta språk falla sig främmande, utan svarade sålunda: Hulda fröken, vVredgas ej! Jag är icke den förfärlige trollkar!, som håller er fången, jag är grefve Reinald, Underbarnet kallad, se här den trolldom förstörd, som hittills har omtöcknat edra sinnen Fröken glultade liten grand under slöjan, och di hon såg alabasterskilfvan i stycken, förundrade hon sig i tysthet öfver den unga äfventyraren: djerfva dåd, bliekade luft på honom och har föll henne på läppen. Hon lyfte vänligt upp honom, i det hon räckte honom sin hand och ssde. År det så, som ni säger, ädla riddare, så fullända ert verk och för miz ur denna förfärliga håla, att jag må se Guds sol lysa, om det derute är dager, el:er åtminstone de gyldene sljernorna på den nattliga himmelen. Reinald böd henne armen att föra henne ge. nom de sju praktrummen, hvilka han hade genomgått. Han öppnade dörren, men derute var et Egyptiska mörkret, så alt man kunde gripa