utan tvertom yrka en undersökning i saken, hva
igenom han äfven bevisat en återtjenst åt K
nungens Befallningshafvande, som naturligtvis
ven för sin del önskar att en objektiv vissh
och icke blott bemälde Konungens Befallningshs
vandes eget yttrande, måtte läggas till grund f
öfvertygelsen i denna sak, ehuru Konungens B
fallningshafvande icke ansett sig tillständigt a
omedelbart begära en ransakning om sitt han
lingssätt. Det är visserligen sant, att en sådan u
dersökning icke skulle ge någon o:vikligivisshet o
att allt gått så ordentligt och oegennyttigt til
som Janzon uppgifvit och herr landssekreterare
Leander intygat, emedan de, som tänka det väl
sta, lätt kunna inbilla sig, att fångvaktmästare
och länsstyrelsen kunnat hafva något gemensan
intresse i att dölja rätta förhållandet — och mc
dem förenade kunde naturligtvis intet uträtta
men vissa oordningar äro dock af den natur, a
de icke lätteligen kunna hållas hemliga, t. e
kroghållning, i händelse den bedrifves så öppe
som man förr sett det ske på fästningarne. Fi
sådane fall synes oss att en undersökning bor
med nöje motses, helst förklaringen med dess hb
lagor intygar, att minsta anledning alt fruktade
aldrig förefunnits.
Förklaringen lyder som följer:
Att min svärmoder å auktion inropat brödhållnir
gen och att hon enligt serskildt åtagande förbund
sig att hålla mat åt fångarne, är verkliga förhållande
— Att något olagligt ligger i denna omständighet
torde Zetterlund få svårt att visa, sedan Kongl. Maj
uti en angående brödhållningan yppad serskild fråg
genom framställande af kongl. kammarkollegii d.
Februari 4837 i ämnet fattade beslut, i nåder go!
känt och antagit min svärmoders anbud; — och or
jag, såsom hennes måg, någon gång lemnar henn
penningeförskott till uppköp eller i öfrigt biträde
henne, lärer väl sådant hvarken vara förbudet elle
klandervärdt; — att fångarne icke få sin tillbörlig
rätt, och att till deras föda användas otjenlige äm
nen, är — jag kan ej begagna ett lindrigare uttryck
— en lögn, så nedrig, att en blott så föraktad va
relse som Zetterlund kan framställa den. — Om til
beskyllningen funnes ens den aldra aflägsnaste anled
ning, skulle jag icke säga det ringaste, men då de
dels strider mot min böjelse att fångarne skola för
närmas, dels sådant i alla fall vore rent af omöjlig
i anseende till den ständiga tillsyn herr landssekrete-
raren, enligt herr grefven och landshöfdingens upp
drag, häröfyer hållit, torde ett helt enkelt bestridand
af angilvelsen vara tillräckligt; men för att än ytter
ligare ådagalägga angifvelsens rätta halt och beskaf
fenhet får jag vördsamt bifoga attesterne lil. ÅA. oci
B., utgifne, den förre af stadens slagtare och der
sednare af de personer, som under föregående året
Yjent här på stället, och hvilka attester ovedersäglig
ådagalägga, att angifvelsen är diktad.
I andra punkten säges att jag ofta, och i de flestc
månadsräkningar, upptagit så kallade sjukportionei
för flere fångar, än deraf kommit i åtnjutande. —
Att angifvelsen är falsk och följaktligen omöjlig at
bevisa, kunde måhända vara tillräckligt att å min side
yttra; särdeles som jag skulle kunna styrka att fån-
gar ganska ofta, vid mindre sjukdomstillfällen, erhål-
lit sjukportioner, utan att sådant i räkningarne upp-
tagits, men för att icke åsidosätta något, som kan Ie-
da till omdöme om klagomålets halt och värde, så i
allmänhet, som denna fråga i synnerhet, utbeder jag
mig att få omnämna en händelse, som inträffade vid
en af herr grefven och landshöfdingen sistliden vår
hållen visitation: — i ett af arrestrummen, der en
fånge befanns sjuk, klagade de andre fångarne, — cj
den sjuke, — att den sistnämnde icke erhöll annan,
tjenligare eller bättre mat, än öfrige fångarne; —
händelsen fogade likväl så, att de klagande icke gif-
vit akt derpå, att af den mat, som den sjuke erhål-
lit, en del, den han icke förmått förtära, qvarstod,
och då detta befanns vara god, färsk kalfstek, fann
herr grefven och landshöfdingen klagomålet icke för-
tjesa afseende, — Sedermera hafva fångarne berättat,
att klagomålet skedde på Petterssons anstiftan, och
att han, arglistigt nog, anmodat dem klaga å den
sjukes vägnar, emedan det då skulle anses desto mera
förtjena uppmärksamhet, och ligga mig till last, att
de sjuke icke fingo sin rätt. — Då nu härtill kom-
mer, att det misslyckade klagomiålet skedde kort efter
det Pettersson uppsändt sin, d. 8 April daterade an-
gilvelse, så synes tydligen, det afsigten varit att be-
reda åtminstone något utseende af sanning åt denna
del af angifvelsen.
Det lögnofulla föregifvandet att Konungens Befall-
ningshafvande endast förordnat om linnekläder till fån-
garne och den i sammanhang dermed framstä!lde till-
vitelsen om underslef med gamla kläders inköp, tor-
de bäst vederläggas af det utlåtande angående kläders
anskaffande till fångarne, som herr grefven och lands-
höfdingen d. 24 sist!l. Februsri till kongl. styrelsen öf-
ver fängelserne och arbetsinrättningarne i riket afgif-
vit, hvaruti förekommer följande ordagrannt afskrifne
yttrande:
För att minska kostnaden har jag, då årstiden så
medgifvit, låtit Fångarne få Byxor och Tröjor af
Lioneväf, och då varmare kläder varit nödige, hafva
pgamla kläder, som efter behof lagats, blifvit anskaf-
fade, — s— ss —
Men som upphandlingen af gamla kläder ofta medfört
pbesvär och hvarjehanda olägenheter, vore visserligen
bäst om nytt valmar finge till berörde plagg använ-
das; och om det antages, att af de tröjor och byxor,
psom utdelas, hälften utgör Linne och hälften Valmar,
så blefve årliga kostnaden: — — — — —
Med bilagde bevis Litt. C. får jag vederlägga fjer-
de angifvelsepunkten; och som Zetterlund i skriften
af den 8 sistl. Juni nämner den industrien att godt-.
söra handtverkare i riksgälds för hvad de lemnatl.
rvitterade räkningar i banko,. tvckes innebära enin-!!