cist i samma gemak, der hon som brud var in-
gången; hon fann der allt i samma ordning, som
hon hade lemnat det, och den skönaste, ömmaste
gemål vid sin sida, som i de mest rörande uttryck
betygade henne sitt medlidande öfver det sorgli-
ga tillstånd, i hvilket hans oemotständliga kärlek
hade bringat henne, och bad henne med tårar i
ögonen om förlåtelse. Han förklarade för henne
förtrol!ningens beskaffenhet, att den hvar sjunde
dag var overksam och framställde allt i sitt na-
turliga skick. Wulfild blef rörd af sin gemål
ömhet ; hon betänkte att ett äktenskap väl änuv
vore godt nog, i hvilket hvar sjunde dag medför-
de glädje, och att endast de lyckligaste äktenskap
kunna berömma sig af detta prerogativ. Hon fanr
sig i sitt öde, vedergällde kärlek med kärlek, oc
gjorde sin Albert till den lyckligaste björn unde
solen. För att icke åter nödgas lida brist i skogs
hålan, anlade hon hvarje gång hon gick till taffelr
vida pocher, dessa fyllde hon med konfekt, söt:
oranger och annan kostelig frukt. Afven sin her
res vanliga nattdryck, som ställdes i sofgemaket
gömde hon sorgfälligt i sin sänglåda, och så vor
hennes kök och källare alltid tillräckligt fyllda föj
den tid metamorfosen varade. Ett och tjugu å1
hade hon redan lefvat i den förtrollade skoger
och denna långa tid hade ej beröfvat henne nå
got af hennes ungdomliga behag; äfven var de
ädla parets ömsesidiga kärlek ännu den första mäk
tiga instinktens känsla. Modren natur bevarar
alla ögonskenliga oordningar oaktadt, öfverallt sin
rättigheter; äfven i trollverlden vakar hon met
stor stränghet och sorgfällighet deröfver, och af
värjer alla tidens framsteg och småningom ske
ende förändringar, så långe, i följd af trolldomen
heterogena ingrepp, denna andeverlds tillhörighe
ter äro undandragne hennes omedelbara herravälde
I kraft af legendensövittnesbörd, uppstego de from:
me sjusofvarne, sedatt de hade sofvit ut sin hun
draåriga sömn, likaså muntra och kraftiga ur d
romerska katakomberna, som då de hade stigit ir