cist i samma gemak, der hon som brud var ingången; hon fann der allt i samma ordning, som hon hade lemnat det, och den skönaste, ömmaste gemål vid sin sida, som i de mest rörande uttryck betygade henne sitt medlidande öfver det sorgliga tillstånd, i hvilket hans oemotständliga kärlek hade bringat henne, och bad henne med tårar i ögonen om förlåtelse. Han förklarade för henne förtrol!ningens beskaffenhet, att den hvar sjunde dag var overksam och framställde allt i sitt naturliga skick. Wulfild blef rörd af sin gemål ömhet ; hon betänkte att ett äktenskap väl änuv vore godt nog, i hvilket hvar sjunde dag medförde glädje, och att endast de lyckligaste äktenskap kunna berömma sig af detta prerogativ. Hon fanr sig i sitt öde, vedergällde kärlek med kärlek, oc gjorde sin Albert till den lyckligaste björn unde solen. För att icke åter nödgas lida brist i skogs hålan, anlade hon hvarje gång hon gick till taffelr vida pocher, dessa fyllde hon med konfekt, söt: oranger och annan kostelig frukt. Afven sin her res vanliga nattdryck, som ställdes i sofgemaket gömde hon sorgfälligt i sin sänglåda, och så vor hennes kök och källare alltid tillräckligt fyllda föj den tid metamorfosen varade. Ett och tjugu å1 hade hon redan lefvat i den förtrollade skoger och denna långa tid hade ej beröfvat henne nå got af hennes ungdomliga behag; äfven var de ädla parets ömsesidiga kärlek ännu den första mäk tiga instinktens känsla. Modren natur bevarar alla ögonskenliga oordningar oaktadt, öfverallt sin rättigheter; äfven i trollverlden vakar hon met stor stränghet och sorgfällighet deröfver, och af värjer alla tidens framsteg och småningom ske ende förändringar, så långe, i följd af trolldomen heterogena ingrepp, denna andeverlds tillhörighe ter äro undandragne hennes omedelbara herravälde I kraft af legendensövittnesbörd, uppstego de from: me sjusofvarne, sedatt de hade sofvit ut sin hun draåriga sömn, likaså muntra och kraftiga ur d romerska katakomberna, som då de hade stigit ir