ning, hvilar ett tungt ansvar öfver deras hufvuden som slösat med menniskolif. Ryssland, alltsedan der stora Czarens tid, det i sin statskonst både slugaste ihärdigaste och följdriktigaste bland Europas kabinetter, har gjort sig bättre reda för verkningarne af en union mellan sina grannstater, än de skandinaviska folken sjelfve. Det inser alltför väl, att från den stund en dylik förening kommer till stånd, är del oåterkalleligen slut på ryska öfverväldet, så väl i Norder, som i Europa, der, om man sedermera fick höra den för dess öfriga stater kränkande benämningen a! de fem stora makterna,, det förenade Skandinavien åtminstone skulle ofelbart intaga sitt rum såsom den sjetten. Ryssland tillåter således aldrig, att Sverge, Norge och Danmark bilda ett nordiskt klöfverblad, icke ens under despotiska auspicier; ty ehuru den stora monarkien så tagit sina mått och steg, att hon kan räkna på vår nya stam och de skott den redan skjutit, förutser hop, att om en brytning inträffar, kan folkviljan kräfva ut sin rätt och Hofvet nödgas följa dess riktning, för att icke sjelft varda bortsopadt af den antända nationalkänslan. Hofvets verksamhet mot sin vilja blefve väl, i dyligt fall, haltande och lam, följaktligen föga uträttande till be greppens fromma; men äfven detta vacklande motstånd, sådant det då vore, kunde blifva besvärande för bajonetternas raska framfart, och deras målsman aktar sig noga, att godvilligt låta lägga i sin väg hinder, huru ringa och af hvilken beskaffenhet som heldst. Det är ganska lärorikt, att steg för steg följa den kolossala monarkien i spåren under hennes tillgöranden, i ändamål att betrygga sitt stora öfvertag i Norden, så länge dynastier der florera. Ena dagen uppsökes en i Europa föga känd Prins, utan land, utan namn, att emottaga en högboren kejsaredotters band; men den unge belyckligade fursten är broder till Sveriges blifvande drottning: ett slägtskapsband, som ej torde sakna inflytande, och hvarmedelst underhandlingar i kinkiga fäll blifva möjliga, af så förtrolig art, att de icke kunna vädras, ens af det mest spetsade diplomatiska öra. Andra dagen blir ännu en kejsaredotter bestämd till gemål åt en obetydlig prins af Hessen; men han är motsedd arfvinge till Danmarks thron: en omständighet, som nöjaktigt förklarar den lysande lycka honom i äktenskapsväg blifvit beskärd. Herr grefven inser lätt, att sålunda åstadkommes, ehuru i helt annan riktning än de Skandinaviska folken eftersträfva, ett slags union mellan deras regentslägter, hvars medelpunkt blir lika litet Stockholm som Christiania eller Köpenhamn, utan i stället — S:t Petersburg. Preussens ställning till unionsfrågan är alldeles egen. Så länge den Skandinaviska föreningen icke kommit till stånd, är Rysslands öfvervigt fruktansvärd äfven för Preussen, som hvarje ögonblick måste passa upp med spänd hane. Om åter de tre enstaka rikena Sverge, Norge och Danmark, hvilka, i deras närvarande. belägenhet, hvar för sig ej väga mer än ett fjun på Europas politiska vågskål, förvandlas till en makt, så får Preussen, på andra sidan Östersjön, en medtäflare, derigenom öfverlägsen, att Skandinavien eger hvad Preussen saknar: öfverallt naturliga gränsor. Mellan dessa två eldar blir det ännu en gång slägtskapen som ger utslaget. Blodet är alltid tjockare än vatten, och Rysslands nuvarande i så många afseenden store monark är förmäld med preussiske monarkens syster, Man har just i sommar blifvit varse ett symptom, bestyrkande riktigheten af detta föreställningssätt. En sammankomst, der så hemligt afhandlades: att tidningarna ej vetat något alt förtälja om dess enskiltheter, har egt rum mellan konungarne af Danmark och Preussen. Beviset att den höga tillfredsställelsen var stor och ömsesidig ligger deri, att vid afskedet helal sviten blef dekorerad och gulddosa vankades till och med — åt kocken! Hvad mellan fyra kungliga ögon berammades vet naturligtvis ingen oinvigd; men nog förstår herr grefven lika väl som jag, att det icke var en Skandinavisk union, åtminstone icke i folkens anda. Sammankomsten egde rum på ön Rägen, bvilken upphört att vara svensk, i kraft af just de förfoganden, mot hvilka ni sjelf, herr grefve, så kärnfullt och så fosterläindskt protesterade i det ryktbara brefvet till Sveriges dåvarande thronföljare och generalissimus: ett bref, som togs. till förevändning att entlediga er ur statens tjenst på samma gång som det grundlade edra landsmäns deltagande för er person. Tilläfventyrs hafva våra danske bröder lika välsignelserika frukter att förvänta af mötet Kå Rägen 4843, som vi svenskar skördat af mötet i Åbo 4842; ty Rysslands skyddsande har vakat öfver begge, ehuru blott förra gången omedelbarligen. Förf. resonerar härefter åtskilligt om de skandinaviske naturforskarnes besök härstädes, om studentresan, om hofvets förhållande dervid, om prinsens af Hessen förmälning med en rysk prinsessa etc., och kommer åter på det kapitlet, huru de tre folken, i händelse af en förening, må kunna ordna sina samhällsförhållanden så, att det må vara gjord gerning. Detta anser han ske, om de micke på en gång och för evärdeliga tider från sig afhända högsta makten, och öfverlåta den åt ärftliga liftstidskonungar, utan i stället uppdraga den på bestämd tid åt regenter, som medelst val utgå ur nationernas egna sköten, och titeln: Regent öfver Skandinavien, klingar, säger han, åt,minstone i mina öron, lika vördnadsbjudande, som den vanliga benämningen i Europa af ko;nung och president på andra sidan verldshafvet. (Denna id, hvarom förf. yttrar att han alldeles icke kan säga: när eller huru den en gång kommer till verkställigtet, men blott att så bör ske när det sker, afhandlas sedan på flere ställen ytterligare.) Afvenså anser ban föreningen böra blifva helt och hållet federatif, med bibehållande af sjelfständiga former för hvardera staten; den pbäst, d. v. s..enklast och naturligsst organiserade staten, som med största lätthet utöfvar sina funktioner, blir i alla fall de andras spejel, mönster och mål.n Vi anse utan egentligt ändamål att nu inlåta oss i någon diskussion öfver förf:s fundering öfver den lämpligaste längden af en vald regents regeringstid, som han föreslår till 9 år, ty derpå torde man kunna tillämpa det bekanta ordspråket: å vi informator, nog få vi barn, och gå till en citation al slutet på detta kapitel: Under en sådan statsform lotsar man sig med trygg haft fö RY Feng SK