ning, hvilar ett tungt ansvar öfver deras hufvuden
som slösat med menniskolif. Ryssland, alltsedan der
stora Czarens tid, det i sin statskonst både slugaste
ihärdigaste och följdriktigaste bland Europas kabinet-
ter, har gjort sig bättre reda för verkningarne af en
union mellan sina grannstater, än de skandinaviska
folken sjelfve. Det inser alltför väl, att från den
stund en dylik förening kommer till stånd, är del
oåterkalleligen slut på ryska öfverväldet, så väl i Nor-
der, som i Europa, der, om man sedermera fick höra
den för dess öfriga stater kränkande benämningen a!
de fem stora makterna,, det förenade Skandinavien
åtminstone skulle ofelbart intaga sitt rum såsom den
sjetten. Ryssland tillåter således aldrig, att Sverge,
Norge och Danmark bilda ett nordiskt klöfverblad,
icke ens under despotiska auspicier; ty ehuru den
stora monarkien så tagit sina mått och steg, att hon
kan räkna på vår nya stam och de skott den redan
skjutit, förutser hop, att om en brytning inträffar,
kan folkviljan kräfva ut sin rätt och Hofvet nödgas
följa dess riktning, för att icke sjelft varda bortso-
padt af den antända nationalkänslan. Hofvets verk-
samhet mot sin vilja blefve väl, i dyligt fall, hal-
tande och lam, följaktligen föga uträttande till be
greppens fromma; men äfven detta vacklande mot-
stånd, sådant det då vore, kunde blifva besvärande
för bajonetternas raska framfart, och deras målsman
aktar sig noga, att godvilligt låta lägga i sin väg hin-
der, huru ringa och af hvilken beskaffenhet som heldst.
Det är ganska lärorikt, att steg för steg följa den
kolossala monarkien i spåren under hennes tillgöran-
den, i ändamål att betrygga sitt stora öfvertag i Nor-
den, så länge dynastier der florera. Ena dagen upp-
sökes en i Europa föga känd Prins, utan land, utan
namn, att emottaga en högboren kejsaredotters band;
men den unge belyckligade fursten är broder till
Sveriges blifvande drottning: ett slägtskapsband, som
ej torde sakna inflytande, och hvarmedelst under-
handlingar i kinkiga fäll blifva möjliga, af så förtro-
lig art, att de icke kunna vädras, ens af det mest
spetsade diplomatiska öra. Andra dagen blir ännu
en kejsaredotter bestämd till gemål åt en obetydlig
prins af Hessen; men han är motsedd arfvinge till
Danmarks thron: en omständighet, som nöjaktigt för-
klarar den lysande lycka honom i äktenskapsväg blif-
vit beskärd. Herr grefven inser lätt, att sålunda å-
stadkommes, ehuru i helt annan riktning än de Skan-
dinaviska folken eftersträfva, ett slags union mellan
deras regentslägter, hvars medelpunkt blir lika litet
Stockholm som Christiania eller Köpenhamn, utan i
stället — S:t Petersburg.
Preussens ställning till unionsfrågan är alldeles e-
gen. Så länge den Skandinaviska föreningen icke
kommit till stånd, är Rysslands öfvervigt fruktansvärd
äfven för Preussen, som hvarje ögonblick måste passa
upp med spänd hane. Om åter de tre enstaka ri-
kena Sverge, Norge och Danmark, hvilka, i deras
närvarande. belägenhet, hvar för sig ej väga mer än
ett fjun på Europas politiska vågskål, förvandlas till
en makt, så får Preussen, på andra sidan Östersjön,
en medtäflare, derigenom öfverlägsen, att Skandina-
vien eger hvad Preussen saknar: öfverallt naturliga
gränsor. Mellan dessa två eldar blir det ännu en
gång slägtskapen som ger utslaget. Blodet är alltid
tjockare än vatten, och Rysslands nuvarande i så
många afseenden store monark är förmäld med preus-
siske monarkens syster,
Man har just i sommar blifvit varse ett symptom,
bestyrkande riktigheten af detta föreställningssätt. En
sammankomst, der så hemligt afhandlades: att tidnin-
garna ej vetat något alt förtälja om dess enskiltheter,
har egt rum mellan konungarne af Danmark och
Preussen. Beviset att den höga tillfredsställelsen var
stor och ömsesidig ligger deri, att vid afskedet helal
sviten blef dekorerad och gulddosa vankades till och
med — åt kocken! Hvad mellan fyra kungliga ögon
berammades vet naturligtvis ingen oinvigd; men nog
förstår herr grefven lika väl som jag, att det icke var
en Skandinavisk union, åtminstone icke i folkens an-
da. Sammankomsten egde rum på ön Rägen, bvilken
upphört att vara svensk, i kraft af just de förfogan-
den, mot hvilka ni sjelf, herr grefve, så kärnfullt och
så fosterläindskt protesterade i det ryktbara brefvet
till Sveriges dåvarande thronföljare och generalissimus:
ett bref, som togs. till förevändning att entlediga er
ur statens tjenst på samma gång som det grundlade
edra landsmäns deltagande för er person. Tilläfven-
tyrs hafva våra danske bröder lika välsignelserika
frukter att förvänta af mötet Kå Rägen 4843, som vi
svenskar skördat af mötet i Åbo 4842; ty Rysslands
skyddsande har vakat öfver begge, ehuru blott förra
gången omedelbarligen.
Förf. resonerar härefter åtskilligt om de skan-
dinaviske naturforskarnes besök härstädes, om
studentresan, om hofvets förhållande dervid, om
prinsens af Hessen förmälning med en rysk prin-
sessa etc., och kommer åter på det kapitlet, huru
de tre folken, i händelse af en förening, må kunna
ordna sina samhällsförhållanden så, att det må
vara gjord gerning. Detta anser han ske, om de
micke på en gång och för evärdeliga tider från
sig afhända högsta makten, och öfverlåta den åt
ärftliga liftstidskonungar, utan i stället uppdraga
den på bestämd tid åt regenter, som medelst val
utgå ur nationernas egna sköten, och titeln: Re-
gent öfver Skandinavien, klingar, säger han, åt-
,minstone i mina öron, lika vördnadsbjudande,
som den vanliga benämningen i Europa af ko-
;nung och president på andra sidan verldshafvet.
(Denna id, hvarom förf. yttrar att han alldeles
icke kan säga: när eller huru den en gång kom-
mer till verkställigtet, men blott att så bör ske
när det sker, afhandlas sedan på flere ställen
ytterligare.) Afvenså anser ban föreningen böra
blifva helt och hållet federatif, med bibehållande
af sjelfständiga former för hvardera staten; den
pbäst, d. v. s..enklast och naturligsst organiserade
staten, som med största lätthet utöfvar sina funk-
tioner, blir i alla fall de andras spejel, mönster
och mål.n
Vi anse utan egentligt ändamål att nu inlåta
oss i någon diskussion öfver förf:s fundering öfver
den lämpligaste längden af en vald regents rege-
ringstid, som han föreslår till 9 år, ty derpå
torde man kunna tillämpa det bekanta ordspråket:
å vi informator, nog få vi barn, och gå till en
citation al slutet på detta kapitel:
Under en sådan statsform lotsar man sig med trygg
haft fö RY
Feng SK