Ccs man 1 alare uder vid rilpingars allattande ICK(
sällan uraktlätit att teckna föremålen efter naturen
utan åtnöjt sig att ur minnet återgifva dem, hvari
genom de onalurligaste förändringar i formerna upp:
kommit, och att på dylikt sätt föreställningen om åt
skilliga fabulösa djur, såsom Enhörningen (Unicornu
m. fl. sannolikt tillkommit. sy ute följer.)
-
DEBET OCH CREDIT
eller
De Lindebergska Bidragen och svaret derpå.
(Forts. fr. Måndagsbl.)
I Bidragen heter det (förra del. sid. 425) att
man icke vet när politiken att göra Norge till
elt eget konungarike föddes, men att den var äl-
dre än proklamationen till Norrmännen af den 8
Februari 4844, såsom bevis hvarpå det erinras om
uttrycket i traktaten med England, att Norge skul-
2e bilda en oafbhängig del af Sverige. Nu befinnes
det likväl, när man läser nämnde traktat med
England af den 3 Mars 4815, att crdalagen äro,
icke partie independante, utan: partie integrante.
För hvar och en, som kan lite fransyska, är det
ydligt, att England ej förbehållit sig annat,
än hvad de andra makterna gjort, eller att Norge
skulle bli en integrerande, kompletterande del af
Sverge, och om man antager att den oriktiga öf-
ningen, som återgilvit intlegrante med oaf-
hängig, ej bärrörde af okunnighet utan af politisk
beräkning, torde man kanske icke vara så långt
från sanningen. Vi styrkas i denna förmodan af
den sällsamma omständigheten, att i traktaterna
med Ryssland och Preussen nyttjas sämma ord
integrante, men i den svenska öfversättningen,
som 6j är gjord, eller åtminstone ej är tryckt
förrän i början af år 1844, då vår armee i tre
fierdedels år varit borta från landet, är detta ord
öfversatt med införlifvad. Det är möjligt att öf-
ver.ättningen var af en annan hand, eller att öf-
versättaren förgätit huru man ville ha frasen åter-
gifven, men hvilketdera som än må vara fallet,
antingen det är en med eller utan afsigt gjord
origtig tolkning af ett enda ord, så kan läsaren
få en ungefärlig föreställning om värdet af en bok,
hvars författare grundar en hel bevisning för en
utomordentligt vigtig politisk akt på den felak-
tiga öfversättningen af ett ord, och som har så
grepp om sina läsares urskiljning och om-
sanningens uppläckande, att han vågar
detta påstående, när de fransyska originalerna af
traktiterna äro genom offentligt tryck sedan 530
år Viibaka i hvars mans händer, och således kan
med ett enda ögonkast kontrolleras.
Då det nu sålunda är tydligt, att svenska re-
geringen var åtminstone al traktaterna oförhindrad,
att med Norge ingå hvad politisk förening, hon
fann för godt, återstår det att undersöka, om den
europeiska politiken af henne önskade en sådan,
som den ingångma. Afven här kunna vi, i brist
af bestämda fakta, endast hålla oss till sägner och
sannolikheter, men vi gifva ej heller ut dessa för
annat, än hvad de äro och bedja läsaren låta dem
gälla hvad de kunna.
Den norska konstitutionen, sådan den faststäl-
des i Eisvold och antogs i Christiania är, som
hvar och en vet, den friaste af alla europeiska,
näst den Schweitziska, och så nära lik en repu-
blikansk, som en monarkisk statsform . möjligtvis
kan medgifva. Hvar och en torde inse, om det
var tänkbart, att de stora makterna med nöje
kunde se ett dylikt exempel gilvas af en re-
geringr, som stod i spetsen för en segrande ar-
måe, och, stödd på den, kunde gifva Iazar, ej be-
höfde emottaga dem af ett insurgeradt och henne
icke öfvermäktigt folk. Det berättades också att
Svenska Styrelsen från alla håll fick emottaga före-
ställningar deremot och att kejsar Alexander i
ett handbref till armeens öfverbefälhafvare, H.
K. H. Kronprinsen, serskildt afrådt honom från
en sådan eftergift. Alexander fann det billigt,
att man lemnade Svenska folket i besittning af
sina fri- och rättigheter, emedan dessa voro ur-
åldriga ef puisque cest une nalion qui sy en-
tend, men fann det vådligt, att gifva ännu vid-
sträcktare fribeter åt ett folk, sedan sekler vandt
vid en absolut styrelse. Var det då Svenska fol-
kets önskan, som tvang Regeringen till denna
koncession? För ingen del, ty Svenska folket
hoppades och väntade att se Norge bli hvad man
lofvat detsamma: en införlifvad del af Sverge.
Vår Rogerinzg plägar annars icke röja ett sådant
slags sjelfständighet, som sätter sig i opposition
mot de Europeiska makternas politik, helst när
denna står i harmoni med dess egen nations tän-
kesätt. Hvad förmådde henne då att nu röja en
dylik? Månne det Norska folkets oemotståndliga
vilja? Vi taga oss friheten betvifla detta, ty om
man straxt i början sagt detta folk, att man ville
antaga Eisvolds-konstitutionen, är det sannolikt,
att intet vapenskifte beböfts, emedan det för-
modligen var denna konstitution det önskade sig,
icke konung Christians person, för hvilken det
ej kunde känna en sådan förkärlek, att det för
hans skull ville våga allt, sjelfva möjligheten af
sin politiska existens. Väl underrättade personer
tro sig eljest veta, att Norska folkets massa vid
denna tid hade föga begrepp om en konstitution
och dess väsende, att blott de högre klasserna
hade det, att dess medgifvande å prinsens sida
Var, icke en följd af egen böjelse — hvilket hans
regering i Danmark nogsamt utvisat — utan af
den Danska statskonsten, att kriget icke var na-
tionellt, att folkets majoritet såg det med likgiltio-