Ccs man 1 alare uder vid rilpingars allattande ICK( sällan uraktlätit att teckna föremålen efter naturen utan åtnöjt sig att ur minnet återgifva dem, hvari genom de onalurligaste förändringar i formerna upp: kommit, och att på dylikt sätt föreställningen om åt skilliga fabulösa djur, såsom Enhörningen (Unicornu m. fl. sannolikt tillkommit. sy ute följer.) DEBET OCH CREDIT eller De Lindebergska Bidragen och svaret derpå. (Forts. fr. Måndagsbl.) I Bidragen heter det (förra del. sid. 425) att man icke vet när politiken att göra Norge till elt eget konungarike föddes, men att den var äldre än proklamationen till Norrmännen af den 8 Februari 4844, såsom bevis hvarpå det erinras om uttrycket i traktaten med England, att Norge skul2e bilda en oafbhängig del af Sverige. Nu befinnes det likväl, när man läser nämnde traktat med England af den 3 Mars 4815, att crdalagen äro, icke partie independante, utan: partie integrante. För hvar och en, som kan lite fransyska, är det ydligt, att England ej förbehållit sig annat, än hvad de andra makterna gjort, eller att Norge skulle bli en integrerande, kompletterande del af Sverge, och om man antager att den oriktiga öfningen, som återgilvit intlegrante med oafhängig, ej bärrörde af okunnighet utan af politisk beräkning, torde man kanske icke vara så långt från sanningen. Vi styrkas i denna förmodan af den sällsamma omständigheten, att i traktaterna med Ryssland och Preussen nyttjas sämma ord integrante, men i den svenska öfversättningen, som 6j är gjord, eller åtminstone ej är tryckt förrän i början af år 1844, då vår armee i tre fierdedels år varit borta från landet, är detta ord öfversatt med införlifvad. Det är möjligt att öfver.ättningen var af en annan hand, eller att öfversättaren förgätit huru man ville ha frasen återgifven, men hvilketdera som än må vara fallet, antingen det är en med eller utan afsigt gjord origtig tolkning af ett enda ord, så kan läsaren få en ungefärlig föreställning om värdet af en bok, hvars författare grundar en hel bevisning för en utomordentligt vigtig politisk akt på den felaktiga öfversättningen af ett ord, och som har så grepp om sina läsares urskiljning och omsanningens uppläckande, att han vågar detta påstående, när de fransyska originalerna af traktiterna äro genom offentligt tryck sedan 530 år Viibaka i hvars mans händer, och således kan med ett enda ögonkast kontrolleras. Då det nu sålunda är tydligt, att svenska regeringen var åtminstone al traktaterna oförhindrad, att med Norge ingå hvad politisk förening, hon fann för godt, återstår det att undersöka, om den europeiska politiken af henne önskade en sådan, som den ingångma. Afven här kunna vi, i brist af bestämda fakta, endast hålla oss till sägner och sannolikheter, men vi gifva ej heller ut dessa för annat, än hvad de äro och bedja läsaren låta dem gälla hvad de kunna. Den norska konstitutionen, sådan den faststäldes i Eisvold och antogs i Christiania är, som hvar och en vet, den friaste af alla europeiska, näst den Schweitziska, och så nära lik en republikansk, som en monarkisk statsform . möjligtvis kan medgifva. Hvar och en torde inse, om det var tänkbart, att de stora makterna med nöje kunde se ett dylikt exempel gilvas af en regeringr, som stod i spetsen för en segrande armåe, och, stödd på den, kunde gifva Iazar, ej behöfde emottaga dem af ett insurgeradt och henne icke öfvermäktigt folk. Det berättades också att Svenska Styrelsen från alla håll fick emottaga föreställningar deremot och att kejsar Alexander i ett handbref till armeens öfverbefälhafvare, H. K. H. Kronprinsen, serskildt afrådt honom från en sådan eftergift. Alexander fann det billigt, att man lemnade Svenska folket i besittning af sina frioch rättigheter, emedan dessa voro uråldriga ef puisque cest une nalion qui sy entend, men fann det vådligt, att gifva ännu vidsträcktare fribeter åt ett folk, sedan sekler vandt vid en absolut styrelse. Var det då Svenska folkets önskan, som tvang Regeringen till denna koncession? För ingen del, ty Svenska folket hoppades och väntade att se Norge bli hvad man lofvat detsamma: en införlifvad del af Sverge. Vår Rogerinzg plägar annars icke röja ett sådant slags sjelfständighet, som sätter sig i opposition mot de Europeiska makternas politik, helst när denna står i harmoni med dess egen nations tänkesätt. Hvad förmådde henne då att nu röja en dylik? Månne det Norska folkets oemotståndliga vilja? Vi taga oss friheten betvifla detta, ty om man straxt i början sagt detta folk, att man ville antaga Eisvolds-konstitutionen, är det sannolikt, att intet vapenskifte beböfts, emedan det förmodligen var denna konstitution det önskade sig, icke konung Christians person, för hvilken det ej kunde känna en sådan förkärlek, att det för hans skull ville våga allt, sjelfva möjligheten af sin politiska existens. Väl underrättade personer tro sig eljest veta, att Norska folkets massa vid denna tid hade föga begrepp om en konstitution och dess väsende, att blott de högre klasserna hade det, att dess medgifvande å prinsens sida Var, icke en följd af egen böjelse — hvilket hans regering i Danmark nogsamt utvisat — utan af den Danska statskonsten, att kriget icke var nationellt, att folkets majoritet såg det med likgiltio