stärkas af slummern. De skäl, hvarpå han stöd jer den oundvikliga nödvändigheten för Svege äro, att utom denna sjelfständighetskänsla fanns Norge en annan känsla, nemligen en stark benä genhet för England, hvilken isynnerhbet var mäktig i sjöstäderna. Hade nu Norge blifvit förenad med England, eller hade det fått bilda en eger sjelfständig stat, så skulle det antingen kunnat hända att, vid ett krig mellan Storbritannien och Ryssland, Engelska flottor öfvervintrat i Norska hamnar, eller Ryska armåer derifrån företagit landstigningar på Skottlands kuster o. Sv. At Sverge icke med sig förenade Norge, såsom en gemensam stat, det kom deraf, att det i traktaten med England af år 4843 förbundit sig att Norge skulle bli en oafhängig del. Visserligen hade Ryssland, Preussen och Österrike medgivit föreningen, utan alla vilkor, och Danmark hade i fredstraktaten icke gjort några förbehåll om Norges sjelfständighet; men denna traktat med England var den, som band Svenska Regeringens händer! Bidragens Författare har citerat traktaten, bar fäst serskild uppmärksamhet på det nyssnämnda uttrycket, och han måste således (sid. 94) ha ett eget begrepp om oafhängighet när han kan tro den förenlig med en amalgameringn. Detta är Återblickarens bufvudargument, den oangripliga position, hvarifrån han utmanar alla tviflare, serdeles Bidragen, och hvilken han framställer såsom det oöfverstigliga hindret, hvarföre 1812 års system ej kunde handla annorlunda, ej kunde låta Svergze och Norge bli ett, utan endast Sverges Konung äfven bli Norges. Argumentets halt måste således något närmare pröfvas. 2 20 (Forts. följer.)