stärkas af slummern. De skäl, hvarpå han stöd
jer den oundvikliga nödvändigheten för Svege
äro, att utom denna sjelfständighetskänsla fanns
Norge en annan känsla, nemligen en stark benä
genhet för England, hvilken isynnerhbet var mäk-
tig i sjöstäderna. Hade nu Norge blifvit förenad
med England, eller hade det fått bilda en eger
sjelfständig stat, så skulle det antingen kunnat
hända att, vid ett krig mellan Storbritannien och
Ryssland, Engelska flottor öfvervintrat i Norska
hamnar, eller Ryska armåer derifrån företagit
landstigningar på Skottlands kuster o. Sv. At
Sverge icke med sig förenade Norge, såsom en
gemensam stat, det kom deraf, att det i trakta-
ten med England af år 4843 förbundit sig att
Norge skulle bli en oafhängig del. Visserligen
hade Ryssland, Preussen och Österrike medgivit
föreningen, utan alla vilkor, och Danmark hade i
fredstraktaten icke gjort några förbehåll om Nor-
ges sjelfständighet; men denna traktat med Eng-
land var den, som band Svenska Regeringens hän-
der! Bidragens Författare har citerat traktaten,
bar fäst serskild uppmärksamhet på det nyss-
nämnda uttrycket, och han måste således (sid.
94) ha ett eget begrepp om oafhängighet när
han kan tro den förenlig med en amalgameringn.
Detta är Återblickarens bufvudargument, den o-
angripliga position, hvarifrån han utmanar alla
tviflare, serdeles Bidragen, och hvilken han fram-
ställer såsom det oöfverstigliga hindret, hvarföre
1812 års system ej kunde handla annorlunda, ej
kunde låta Svergze och Norge bli ett, utan endast
Sverges Konung äfven bli Norges. Argumentets
halt måste således något närmare pröfvas.
2 20 (Forts. följer.)