AA MA RR ae 1-S
beroende af Danmark kunde för oss medf öra så
Junda skule qvarstått, hvad är det då som Sve
ge vunnit genom närmandet till Ryssland, genoi
sin bered villighet att rädda det undan den he
tande faran? Ilärpå är Återblickaren ännu sky
dig oss svaret, men vi hoppas att han ger detr
en gång, såsom han lofvat i Statstidningen, oc
då något litet lyfter på den slöja, som höljer de
hemlighetsfulla mötet i Åbo och som hittills gjol
det till en politisk gåta, hvars lösning man på e
gång önskar och fruktar.
Det lärer knappt behöfva sägas, att Återblic
karen är nöjd med allt hvad som skett. Ha
finner således det parti, Sverge tog, under då va
rande förhållanden, icke utan sin vågsamhet
Han anser det sålunda verkligen för serdeles far
ligt, att Sverge, efter Napoleons olyckliga fält
tåg i Ryssland, vågade öfverföra sina trupper til
Pommern, att der förena dem med hela Europas
som upprest sig mot Frankrike, och Kronprin
sens ofvannämnda bref till Franska kejsaren, hvar
han uppmanar honom till fred, finner han lik
ädelt som kraftfullt, lika omsorgsfullt för Sver
ges, för Frankrikes, för Europas, för mensklighe
tens, för sin fordne vapenbroders väl och värdig
en riddare från chevaleriets tider (sid. 22). Har
påstår, att Kronprinsen äfven, utom i träffnin
garna vid Grosbeeren, Dennewitz och Leipzig
fört sina Svenskar i elden, — hvar det skett
har han icke uppgifvit — och håller före (sid
24), det äran att vid det stora befrielsekriget
hvari mer än en million krigare uppträdt, hatv:
fästat Svergzes namn, borde för Svenskarne var:
en anledning att upphöja 4842 års system, d
Vv. s. det var en ära för Sverge att dess krigar
fördes till de fält, der deras fäder stridt och se-
grat, för att se på, huru andra krigare stridde oct
segrade. Man finner häraf, att Aterb!ickaren ha
sina egna begrepp om ära, och att, hvad han är
måtte vara, han åtminstone icke är soldat. Slut-
ligen finner han det en omanlig qvidan, att Svensk
folket förtröt, ej blott Finlands förlust, men sättet
hvarpå det förlorades och sitt bedragna hopp al!
återfå det, och sammanstälier denna förlust med
freden i Knäröd och den af år 4724. Sällsam!
nog tillägger han (sid. 81): buro vi ej värdigt,
som det egnar män och Svenskar, harmen inom
våra kröst tilldess tillfälle yppade sig, att häm-
nas våra nederlag I fall man får anse Åter-
blicken såsom en afspegling af systemets känslor
och åsigter, så är denna bekännelse verkligen naiv,
isynnerhet när man dertill lägger yttrandet, sid
42, att det äldre 18492-års-systemet var det, som
var rådande i Sverge från 4720 till 4758. Om
man erinrar sig denna tids historia, huru Sverges
styrelse då var aristokratiens gyllene tid och dess
politik helt och hållet dynastisk, huru man var
färdig att uppoffra allt, provinser, heder, anseen-
de och lagar, endast för att få på thronen en Ja-
konung och derifrån utesluta Hertigen af Hol-
stein, på det adeln så mycket mera obehindradt
måtte få råda, huru man för detta ändamål mör-
dade Görtz, huru man åt Sverges grannar bort-
skänkte det ena landskapet efter det andra, huru
man hals öfver hufvud utrymde Norge med för-
sakande af de icke osannolika fördelar, man der
kunnat skörda, huru man lät Sverges kuster
bärjas af fienden, för att fördröja freden och
göra den för folket så mycket nödvändigare
och mera efterlängtad,- huru vårt prohibitiv-
system leder sin uppkomst från denna tid och
huru man, när man ändteligen lät en främmande
politik drifva sig till ett krig med Ryssland, för-
de det så, som hvar man känner — detta är
den ärofulla tid, med hvilken ÅAterblickaren vill
sammanställa 1842 års system, och det ,värdiga
sätt, hvarpå vi hämnades våra nederlag, — ge-
nom träffningen vid Wilmanstrand, kapitalationen
i Helsingfors och hela Finlands återlemnande åt
fienden — detta är då kanske de ärofulla bedrif-
ter, med hvilka man vill sammanstä:la äran af
att hafva marcherat genom Tyskland år 4843 i
de Preussiska och Ryska armåbernas sällskap. Vi
förmoda, att han icke riktigt öfvervägt till hvilka
resultater den erbjudna paralellen kan leda; men
man ser häraf, med hvilken öfverläggning skriften
är författad.
Den andra afdelningen i Återblicken är Före-
ningen med Norge. Det faller af sig sjellt att,
enligt hans åsigt, den icke kunnat göras på annat
sätt, än som skedde, Skälen äro, att sjelfstän-
dignetskänslan i Norge slumrat i 300 år (sid. 88),
och denna tid äånser han, sällsamt nog, alltför
lång, att hon icke wid: första tjenliga tillfälle
skulle vakna med fördubblad styrka. Vanligen
inser man en känsla försvagas och bortdö, ju
längre den slamrar. Författaren åter anser den