AA MA RR ae 1-S beroende af Danmark kunde för oss medf öra så Junda skule qvarstått, hvad är det då som Sve ge vunnit genom närmandet till Ryssland, genoi sin bered villighet att rädda det undan den he tande faran? Ilärpå är Återblickaren ännu sky dig oss svaret, men vi hoppas att han ger detr en gång, såsom han lofvat i Statstidningen, oc då något litet lyfter på den slöja, som höljer de hemlighetsfulla mötet i Åbo och som hittills gjol det till en politisk gåta, hvars lösning man på e gång önskar och fruktar. Det lärer knappt behöfva sägas, att Återblic karen är nöjd med allt hvad som skett. Ha finner således det parti, Sverge tog, under då va rande förhållanden, icke utan sin vågsamhet Han anser det sålunda verkligen för serdeles far ligt, att Sverge, efter Napoleons olyckliga fält tåg i Ryssland, vågade öfverföra sina trupper til Pommern, att der förena dem med hela Europas som upprest sig mot Frankrike, och Kronprin sens ofvannämnda bref till Franska kejsaren, hvar han uppmanar honom till fred, finner han lik ädelt som kraftfullt, lika omsorgsfullt för Sver ges, för Frankrikes, för Europas, för mensklighe tens, för sin fordne vapenbroders väl och värdig en riddare från chevaleriets tider (sid. 22). Har påstår, att Kronprinsen äfven, utom i träffnin garna vid Grosbeeren, Dennewitz och Leipzig fört sina Svenskar i elden, — hvar det skett har han icke uppgifvit — och håller före (sid 24), det äran att vid det stora befrielsekriget hvari mer än en million krigare uppträdt, hatv: fästat Svergzes namn, borde för Svenskarne var: en anledning att upphöja 4842 års system, d Vv. s. det var en ära för Sverge att dess krigar fördes till de fält, der deras fäder stridt och segrat, för att se på, huru andra krigare stridde oct segrade. Man finner häraf, att Aterb!ickaren ha sina egna begrepp om ära, och att, hvad han är måtte vara, han åtminstone icke är soldat. Slutligen finner han det en omanlig qvidan, att Svensk folket förtröt, ej blott Finlands förlust, men sättet hvarpå det förlorades och sitt bedragna hopp al! återfå det, och sammanstälier denna förlust med freden i Knäröd och den af år 4724. Sällsam! nog tillägger han (sid. 81): buro vi ej värdigt, som det egnar män och Svenskar, harmen inom våra kröst tilldess tillfälle yppade sig, att hämnas våra nederlag I fall man får anse Återblicken såsom en afspegling af systemets känslor och åsigter, så är denna bekännelse verkligen naiv, isynnerhet när man dertill lägger yttrandet, sid 42, att det äldre 18492-års-systemet var det, som var rådande i Sverge från 4720 till 4758. Om man erinrar sig denna tids historia, huru Sverges styrelse då var aristokratiens gyllene tid och dess politik helt och hållet dynastisk, huru man var färdig att uppoffra allt, provinser, heder, anseende och lagar, endast för att få på thronen en Jakonung och derifrån utesluta Hertigen af Holstein, på det adeln så mycket mera obehindradt måtte få råda, huru man för detta ändamål mördade Görtz, huru man åt Sverges grannar bortskänkte det ena landskapet efter det andra, huru man hals öfver hufvud utrymde Norge med försakande af de icke osannolika fördelar, man der kunnat skörda, huru man lät Sverges kuster bärjas af fienden, för att fördröja freden och göra den för folket så mycket nödvändigare och mera efterlängtad,huru vårt prohibitivsystem leder sin uppkomst från denna tid och huru man, när man ändteligen lät en främmande politik drifva sig till ett krig med Ryssland, förde det så, som hvar man känner — detta är den ärofulla tid, med hvilken ÅAterblickaren vill sammanställa 1842 års system, och det ,värdiga sätt, hvarpå vi hämnades våra nederlag, — genom träffningen vid Wilmanstrand, kapitalationen i Helsingfors och hela Finlands återlemnande åt fienden — detta är då kanske de ärofulla bedrifter, med hvilka man vill sammanstä:la äran af att hafva marcherat genom Tyskland år 4843 i de Preussiska och Ryska armåbernas sällskap. Vi förmoda, att han icke riktigt öfvervägt till hvilka resultater den erbjudna paralellen kan leda; men man ser häraf, med hvilken öfverläggning skriften är författad. Den andra afdelningen i Återblicken är Föreningen med Norge. Det faller af sig sjellt att, enligt hans åsigt, den icke kunnat göras på annat sätt, än som skedde, Skälen äro, att sjelfständignetskänslan i Norge slumrat i 300 år (sid. 88), och denna tid äånser han, sällsamt nog, alltför lång, att hon icke wid: första tjenliga tillfälle skulle vakna med fördubblad styrka. Vanligen inser man en känsla försvagas och bortdö, ju längre den slamrar. Författaren åter anser den