hyst den öfvertygelsen, att en furste först oc främst bör göra allt för sitt folk, ja, till och me för det uppoffra gamla förbindelser och slägtskap: förhållanden. Nu hade han, i anseende till Ke sar Alexander, inga dylika uppoffringar alt gör Han stod dittills, så vidt man vet, i inga förbir delser till honom och i inga slägtskapsförhållar den; såsom svensk och svenska folkets represer tant, hade han tvertom till honom en rätt, or ej till bat och hämnd, likväl till upprättelse fö ett begånget våld, för en liden orättvisa. Ha återhölis således, i anseende till honom, af ing konsiderationer, utan var alldeles oförhindrad a af honom utkräfva allt hvad Sverges fördel oc beder fordrade. Han trodde icke Finlands åter fående öfverensstämma med denna fördel. N väl, det må så vara, ehuru hela svenska folke då tänkte annorlunda. Men fordrade Sverges för del aå alideles ingenting af Ryssland? Jo, säge man, Norges erhållande. , Men derom var ma redan d. 5 April ense, och de båda furstarne be höfde således nu icke rådpläga derom. Skull man ej kunnat inse, att Sverge behöfde någo: slags garanti emot Rysslands öfvermakt, t. ex Finlands konstituerande till en sijetfständig stat under en egen regent, dess deltagande i svensk statsskulden, A!ands afträdande, förbindelsen at ej i Finland hålla någon armå, åtminstone att ickt bygga någon fästning på Åland, med ett ord något, som Sverges fördel kräfde? När nu in genting gjordes, ingenting blifvit synligt såson följd af mötet i Åbo, när Norges förening lång förut var öfverenskommen, när man till och mer så litet aktade denna öfverenskommelse och lä dess uppfyllande så helt och hållet bero af hän delserna, alt man i Maj år 4843, när krigslyckar syntes oviss, stod i begrepp att afstå från hel: föreningen, mot erhållande af Trondhiems stift när detta skulle blifvit enda ersättningen för Fin land, när alla de olägenheter man sagt att Norge: beroende af Danmark kunde för oss medföra så lunda skule qvarstått, hvad är det då som Sverge vunnit genom närmandet till Ryssland, genom sin bered villighet att rädda det undan den hotande faran? Härpå är Återblickaren ännu skyldig oss svaret, men vi hoppas att han ger det pi en gång, såsom han lofvat i Statstidningen, och då något litet lyfter på den slöja, som höljer det hemlighetsfulla mötet i Åbo och som hittills gjort det till en politisk gåta, hvars lösning man på en sång önskar och fruktar.