millioner at ec DUTNUSGI VanlUut, SVUUI SdUc bla SJCH
icke eza en skilling, ingen soldat att skicka i fält,
intet gevär, ingen tågstump i sina magasiner. Kan
man verkligen tadla honom derför? Visserligen
är Sverige fattigt, men hade det varit bekant för
svenska folket, att man kunde köpa en med lan-
dets varmaste önskningar harmonierande statskonst
för så ringa pris, så våga vi försäkra, att köpe-
summan skulle kunnat hopskrapas, bade det äfven
gällt att taga sista silfverskeden ur huset och si-
sta guldringen af fingret, ty så tänkte verkligen
svenska folket åren 4841 och 4842, och dess tan-
ka skulle blifvit handling, i fall man underrättat
det om den lätta möjligheten, om man hade sagt
åt det: se, Napoleon rycker med 609,000 man
emot vår dödsfiende, vi kunna mot honom ställa
40 å 30,000 man, och Finnarne skola gå man ur
huse för att förena sig med oss; vi ha allt: va-
pen, armar, brinnande stridslust, endast penningar
fattas oss — tror man verkligen att nationen skul-
le blifvit döf för denna uppmaning? Vi vilja lå-
ta henne sjelf svara, isynnerhet dem, som lefde
vid denna tid och kunna erinra sig det rådande
tänkesättet.
Men nationen fick ej bli köparen. En annan
sådan infann sig; det var England och dess allie-
rade, hvilka, såsom återblickaren säger, gåfvo det,
hvad Napoleon förnekade: subsidier. Nu var vår
politik bestämd; nu förklarade Sverige, att det ej
behöfde Finland, att det ej en gång skulle vara
för detsamma nyttiet att återfå detta land, och
nu påkom oss med ens lusten att i stället för-
värfva Norge, hvilket, såsom återblickaren försäk-
rar, i sekler utgjort föremålet för dess stora ko-
nupgars politik. Nu önskade vi således icke bi-
behålla vänskapen med Frankrike; nu hade viar-
mar och jern, icke för det, men emot det, och
nu insågo vi på en gång hela vådan af den fran-
ska örnens öfvervälde, men deremot ingen af den
ryska örnvingens fläkt invid vår hufvudstads mu-
rar. Vi hade velat göra allt för Napoleon, en-
dast vi fått subsidier. När vi åter fått dem af
hans fiende, nu ville vi för honom icke göra an-
nat, än uppmana honom alt sluta fred i det ö-
gonoblick hela Europa stod färdigt att uppresa sig
emot honom, och vi sjelfva tre veckor förut ge-
nom en formlig traktat förbundit oss, att emot
honom skicka 30,000 man. Om denna politik
varit känd år 4630, om någon då bjudit Gustaf
Adolf subsidier, i fall han velat gå på Österrikes
sida, och han gjort det och väpnat sig mot rel-
gions- och tankefriheten, skulle han verkligen då
också blifvit den store Gustaf Adolf, denne ko-
nung, åt hvilken — det enda exemplet i verlds-
historien — ett fremmande folk, tvenne århun-
draden efter hans död, upprest en minnesvård så-
som åt en af menskligbetens ädliste heroer och
välgörare? Vi afgöra ej denna fråga, men vi bed-
Je återblickaren besvara den, då hen går att, en-
ligt silt löfte i Statstidningen, på en gång, i den
nya upplagan, besvara alla mot bans bok gjorda
inkast. För vår enskilda del äro vi till och med
benägne att tänka bättre om Sverges politik, än
hvad återblickaren vill att vi skola tänka, och
hålla före, alt några andra och mera upplysande
diplomatiska handlingar kunnat vara att tillgå, än
de bref och fordringar på subsidier, han meddelar.
Vi hafva nyss sagt, att med subsidier hade vi
varit färdiga att kasta oss i alla de vådor, ett för-
bund med Frankrike skulle medfört. Vi skola
nu se, huru stora dessa vådor kunnat vara, och
hvilka äfventyr vi undgått derigenom, att Napo-
leon icke ville köpa vår vänskop — det förstås,
allt efter återblickarens tanka.
Ett nytt krig med Ryssland hade i vår dåva-
rande ställning icke blott varit vådligt, det hade
(se sid. 43) varit omöjligt; våra kuster. och sjö-
städer hade bkfvit lemnade till pris åt Englands
hämnd, en alldeles afstannad handel och en af-
skuren kustfart hade beredt en allmän nöd. En-
gelska krigsskepp skulle hafva blockerat våra ham-
nar, congrewska raketer antändt våra sjöstäder och
engelska trupver landsalts i Sverge, eller i vår i
Finland krigande armåös rygg, (se sid. 25), Men
icke noz med alla de fasor, som sålunda skulle
hemsökt oss, vi skulle också ingenting hafva vun-
nit. Om vi också (sid. 27) om sommaren sch
hösten år 18412 eröfrat allt hvad man ville vi
skulle eröfra, så skulle det likväl ingenting för-
ändrat, ty de ryska armåerna, som förföljde den
flyktande Napoleon, skulle då ha vändt sig mot
oss och instängt oss i Finland, och Frankrike ha-
de ingenting kunnat göra för oss, emedan det,
(sid. 55) af sina fiender emottagit en konung, be-
talt 700 millioner krigskontributioner, underhållit
en fiendtlig armee af 4350,000 man inom sinal
gränser och erlagt en milliard i skadestånd åt e-
migranterne; sid. 39 blir väl faran. icke alldeles
så stor, men då fanns år 4842 i Finland en rysk
armee af 33,000 man stationerad och då hade
Sverge i alla fall ej kunnat uppträda i striden
för Napoleon förr än våren år 1813, d. v. s. se-
dan striden redan var afgjord, och ej fördes om
Rysslands kufvande och styckande, utan om möj-
ligheten för Napoleon att vinna en dräglig fred.l.
) Förf. säger sid, 63, att om också dessa taflor voro
något mörkare än originalet, så borde den billige
läsaren bedöma dem i sammanhang med det krigs-
tillstånd med Europas största sjömakt, hvari Napo-
leon försatt det, och de stora anspråk han dessutom
gjorde på dess uppoffringar — äfvensom med afse-
ende på de bevekande skäl, Prinsen i dessa taflor
trodde sig finna för det understöd, han hos. Napo-
Jen så enträget sökte för sitt nya fädernesland, taflor,
som dessutom i ett enskilt bref, då icke ämnadt
att offenläggöras väl böra ursäktas. Vicitera en-
dast och bedöma insenting. men öfverlemna åt vå-