heten är aflägsen — kallt blef kring hjertat ; Ögat
stirrade hemskt kring det höga rummet; nattens
lampa flägtade matt vid föremålens dunkla skug-
gor. Intet fjät hördes, ingen luftström förde till
Mitt öra det älskade ljudet af din röst. — Fjer-
ran bortom hafvet sofver på mjuka bädden sSåll-
hetens ursprung, oskuldens genius, fridens fostra-
rinnal ....- En mörk ande, en afgrundens fu-
rie sväfvar på olycksmoln för min syn — jag
darrar af vrede, passionen sjuder, bjertat är be-
klämdt! svarta tankar uppstiga; ödets åskor mullra
vid kärlekens horizont, blixten träffar — dig! —
hu! — nej, nej! — vid min salighet, nej! —
det var en synvilla, ett hjernspöke. — Förlåt
mig! lugna mig, Alice! Säg att du lefver! — Jal
Jag vet att du lefver! jag vet att du älskar mig
och ingen annan; jag vet du har styrka; du är
god, du är uppoffrande. Jag dör för dig! Jag
dör med dig!
Adjö min dyra Alice! från din Ferdinand.
Paris den ....
Följande var svaret:
Gode Ferdinand!
Du belönar ömt min kärlek! Ditt bref skull
uppvärmt mig om jag legat förstenad! Jag tac
kar dig derför; jag skall förvara det vid mit
bjerta, jag skall dacligen läsa det, da jag är sorg.
sen! — men du är ju äfven sorgsen! du ha
hemska, olycksfulla aningar. — Ack, , Ferdinand
du dödar mig med dina mörka bilder, du till
intetgör mig med ditt dystra språk; det talar så
som ur eit grifthvalf, det skär mig i hjertat
Hvarför förbittra vårt lif genom denna tro pi
ödets hårdhet? — olyckorna blifva ju dubbel
rysliga, då de komma med förebud! — Ack! ja