heten är aflägsen — kallt blef kring hjertat ; Ögat stirrade hemskt kring det höga rummet; nattens lampa flägtade matt vid föremålens dunkla skuggor. Intet fjät hördes, ingen luftström förde till Mitt öra det älskade ljudet af din röst. — Fjerran bortom hafvet sofver på mjuka bädden sSållhetens ursprung, oskuldens genius, fridens fostrarinnal ....En mörk ande, en afgrundens furie sväfvar på olycksmoln för min syn — jag darrar af vrede, passionen sjuder, bjertat är beklämdt! svarta tankar uppstiga; ödets åskor mullra vid kärlekens horizont, blixten träffar — dig! — hu! — nej, nej! — vid min salighet, nej! — det var en synvilla, ett hjernspöke. — Förlåt mig! lugna mig, Alice! Säg att du lefver! — Jal Jag vet att du lefver! jag vet att du älskar mig och ingen annan; jag vet du har styrka; du är god, du är uppoffrande. Jag dör för dig! Jag dör med dig! Adjö min dyra Alice! från din Ferdinand. Paris den .... Följande var svaret: Gode Ferdinand! Du belönar ömt min kärlek! Ditt bref skull uppvärmt mig om jag legat förstenad! Jag tac kar dig derför; jag skall förvara det vid mit bjerta, jag skall dacligen läsa det, da jag är sorg. sen! — men du är ju äfven sorgsen! du ha hemska, olycksfulla aningar. — Ack, , Ferdinand du dödar mig med dina mörka bilder, du till intetgör mig med ditt dystra språk; det talar så som ur eit grifthvalf, det skär mig i hjertat Hvarför förbittra vårt lif genom denna tro pi ödets hårdhet? — olyckorna blifva ju dubbel rysliga, då de komma med förebud! — Ack! ja