TLUCE dULAISLVaC UVUUC Si TS VURBSE ett ettteged
Detta är, hvad Återblickaren kallar sarcma poli
tik. Nu har Bidragsförfattaren medgifvit, att mar
kan hysa olika tankar öfver denna fråga, att mar
kan anse det nyttigt för Sverge, att återfå Fin-
land, eller nyttigare, att i stället ha fått Norge
— ty hvar och en trodde itminstone 1843 och
4814, att Norge och Sverge skulle komma att bl
en statskropp; ingen menniska drömde om en så-
dan förening som blef följden —; han har anfört
skäl för och emot och förklarat, att han icke tad-
lade 4842 års politik för det hon ej såg längre
än mängden, att han ej af henne fordrade en så
upphöjd statskonst, som t. ex. den, Gustaf Adoll
den store röjde år 4650. Han bar då egentligen
ingenting att tvista om med Återblickaren, och
vi kunde således saklöst förbigå hela den 86 si-
dor långa afhandlingen härom, som utgör mer än
en tredjedel af boken. Men här är icke :råga
om att afgöra hvem som resonnerat bäst, Bidrags-
författaren eller Återblickaren; frågan är, att låta
nationen lära känna hvad systemet har att anföra
till sitt försvar, de grunder, hvarpå det stödjer
sig, att framställa det talande i sin egen sak, och
det är under denna synpunkt Aterblickarens af-
handling är af vigt och ålägger oss förbindel-
sen att en stund derå påkalla läsarens upp-
märksamhet.
Man kunde, såsom vi ofvan nämnt, år 1810
icke hysa olika tankar om hvad som för Sverge
var nyttigast, att återfå Finland, eller att för all-
tid försaka det, att vara vän med Ryssland eller
med Frankrike, om man ej kunde vara det med
båda. Ingen kunde likväl vilja något annat, sn
att Sverges politik, hvilkendera vägen den valde,
skulle vara sjelfständig, kraftfull, bestämd och kon-
seqvent. När således Napoleon år 4840 fordrade
en krigsförklaring mot England och svenska ham-
narnes tillstängande för engelska skepp, tyckes
det falla af sig sjelft, att man bordt antingen ef-
terkomma denna fordran, eller afslå henne, antin-
gen ovilkorligt sluta sig till Frankrikes system el-
ler gå sin egen väg. Gjorde vi nagotdera? Nej.
Sverge vidtog en af dessa hallmessyrer, som så
sällan leda till fördel och aldrig till ära: det låt-
sade ett fredsbrott, men underhöll i hemlighet
vänskapen med England; det tilliredsställde icke
den mäktige verldsherrskaren och visade honom
ej heller detta lugna oberoende, som inger akt-
ning och derigenom antyder vägen till vänska-
pens förnyande. Det väckte i stället det sämsta
af allt hvad man i politiken kan väcka: misstro-
troende utan att inge fruktan; det afskar derige-
nom snart sagdt möjligheten till ett närmande,
utan att intaga denna imponerande ställning, som
på en gång bjuder krig eller fred. Det bröt icke
uppenbart med hvarken den ena eller den andra;
det smekte båda intressena, och intetdera visste
således med säkerhet hvar det hade oss. Närl.
sedan en strid på lif och död utbröt mellan Frank-
rike och Ryssland, då tyckes åtminstone ti-
den ha varit inne att förklara sig, att antin-
gen säga: wi vilja återfå Finland, emedan detta
är en lem af vär egen kropp, en del af det
hela, ett barn af den gemensamma skandinaviska
familjen, beslägtadt med oss genom alla band,
som fästa folk med hvarandra: språk, seder, la-
gar och institutioner, och vi behöfva det såsom
en förmur mot en mäktig, hotande granne. Eller:
vi försaka Finland, eftersom det redan är borta
och ett haf skiljer oss derifrån. Vi vilja deremot
göra den Skandinaviska halfön till ett helt, förena
dess båda folk och rätta bådas institutioner efter
hvarandra, samt försvars-systemet efter de för-
ändrade förhållanderna. Framför allt vilja vi in-
om oss söka göra båda folken så fria, så lyckliga
och starka, som naturen ämnat dem att bli och
tidehvarfvets bildning sätter oss i stånd att göra.
Det torde få frågas: har detta skett? Och om
det ej skett, om vi se den mäktiga grannen mera
hotande än någonsin hänga öfver oss, om vi lik-
som känna rofdjurets heta andedrägt flåsa i vår
nacke, om vi gjort intet för att afvärja dess an-
fall, om vi hvarken äro lyckliga inom oss, eller
aktade utom oss, om vi ej skyddat oss med Fin-
land och ej förstärkt oss med Norge, om detta
sistnämnda utgör ett för oss främmande land,
skiljt från oss genom lagstiftning, samhällsinrätt-
ningar, tullinier, genom allt som skiljer folken,
till hvilken höjd af storhet och lycka är det då,
som man upplyftat landet? Ännu en gång: man
kan vara af olika tanka om det ena eller andra
systemets företräde, antingen att återtaga Finland
eller att konsolidera sig inom den Skandinaviska
halfön, men mån kan väl svårligen vara det der-
om att, hvilket parti man omfattat, borde man
halva slutit sig dertill, kämpat emot Ryssland,
ör att återeröfra det förlorade, eller med det-
samma, för att bidraga till Europas befrielse från
let franska öfverväldet. Nu är det likväl be-
cant, att vi gjorde intetdera, att vi ej underhöllo
vänskapen med Napoleon och ej uppenbart bröto
ned honom; att under det Sverge var det ställe,
ler Napoleons fiender samlades och höllo sina
rådplägningar, under det vi redan afsluta trakta-
er med Ryssland .emot Frankrike, bibehöllo vi
det yttre ett skenbart godt förstånd med detta
and; att sjelfva Pomerns ockuperande af Frans-
nännen ej förmådde oss till ett öppet krigstill-
tånd: att då striden utbröt mellan Frankrike
ch Ryssland, uppträdde vi icke för någondera
elen; att vi år 4842 väl rustade, sammandrogo
rupper, till och med läto dessa gå ombord, men
tt de aldrig passerade Östersjön och aldrig syn-
es på krigsteatern; att hvad vi gjorde, åtmin-
tone icke var någonting helt, någonting, som
öjer en regerinss kraft, och hvarmed hon skör-
- (A CA —-—-rA I MD FP IA mm SD sd - Li AA
- DM