TLUCE dULAISLVaC UVUUC Si TS VURBSE ett ettteged Detta är, hvad Återblickaren kallar sarcma poli tik. Nu har Bidragsförfattaren medgifvit, att mar kan hysa olika tankar öfver denna fråga, att mar kan anse det nyttigt för Sverge, att återfå Finland, eller nyttigare, att i stället ha fått Norge — ty hvar och en trodde itminstone 1843 och 4814, att Norge och Sverge skulle komma att bl en statskropp; ingen menniska drömde om en sådan förening som blef följden —; han har anfört skäl för och emot och förklarat, att han icke tadlade 4842 års politik för det hon ej såg längre än mängden, att han ej af henne fordrade en så upphöjd statskonst, som t. ex. den, Gustaf Adoll den store röjde år 4650. Han bar då egentligen ingenting att tvista om med Återblickaren, och vi kunde således saklöst förbigå hela den 86 sidor långa afhandlingen härom, som utgör mer än en tredjedel af boken. Men här är icke :råga om att afgöra hvem som resonnerat bäst, Bidragsförfattaren eller Återblickaren; frågan är, att låta nationen lära känna hvad systemet har att anföra till sitt försvar, de grunder, hvarpå det stödjer sig, att framställa det talande i sin egen sak, och det är under denna synpunkt Aterblickarens afhandling är af vigt och ålägger oss förbindelsen att en stund derå påkalla läsarens uppmärksamhet. Man kunde, såsom vi ofvan nämnt, år 1810 icke hysa olika tankar om hvad som för Sverge var nyttigast, att återfå Finland, eller att för alltid försaka det, att vara vän med Ryssland eller med Frankrike, om man ej kunde vara det med båda. Ingen kunde likväl vilja något annat, sn att Sverges politik, hvilkendera vägen den valde, skulle vara sjelfständig, kraftfull, bestämd och konseqvent. När således Napoleon år 4840 fordrade en krigsförklaring mot England och svenska hamnarnes tillstängande för engelska skepp, tyckes det falla af sig sjelft, att man bordt antingen efterkomma denna fordran, eller afslå henne, antingen ovilkorligt sluta sig till Frankrikes system eller gå sin egen väg. Gjorde vi nagotdera? Nej. Sverge vidtog en af dessa hallmessyrer, som så sällan leda till fördel och aldrig till ära: det låtsade ett fredsbrott, men underhöll i hemlighet vänskapen med England; det tilliredsställde icke den mäktige verldsherrskaren och visade honom ej heller detta lugna oberoende, som inger aktning och derigenom antyder vägen till vänskapens förnyande. Det väckte i stället det sämsta af allt hvad man i politiken kan väcka: misstrotroende utan att inge fruktan; det afskar derigenom snart sagdt möjligheten till ett närmande, utan att intaga denna imponerande ställning, som på en gång bjuder krig eller fred. Det bröt icke uppenbart med hvarken den ena eller den andra; det smekte båda intressena, och intetdera visste således med säkerhet hvar det hade oss. Närl. sedan en strid på lif och död utbröt mellan Frankrike och Ryssland, då tyckes åtminstone tiden ha varit inne att förklara sig, att antingen säga: wi vilja återfå Finland, emedan detta är en lem af vär egen kropp, en del af det hela, ett barn af den gemensamma skandinaviska familjen, beslägtadt med oss genom alla band, som fästa folk med hvarandra: språk, seder, lagar och institutioner, och vi behöfva det såsom en förmur mot en mäktig, hotande granne. Eller: vi försaka Finland, eftersom det redan är borta och ett haf skiljer oss derifrån. Vi vilja deremot göra den Skandinaviska halfön till ett helt, förena dess båda folk och rätta bådas institutioner efter hvarandra, samt försvars-systemet efter de förändrade förhållanderna. Framför allt vilja vi inom oss söka göra båda folken så fria, så lyckliga och starka, som naturen ämnat dem att bli och tidehvarfvets bildning sätter oss i stånd att göra. Det torde få frågas: har detta skett? Och om det ej skett, om vi se den mäktiga grannen mera hotande än någonsin hänga öfver oss, om vi liksom känna rofdjurets heta andedrägt flåsa i vår nacke, om vi gjort intet för att afvärja dess anfall, om vi hvarken äro lyckliga inom oss, eller aktade utom oss, om vi ej skyddat oss med Finland och ej förstärkt oss med Norge, om detta sistnämnda utgör ett för oss främmande land, skiljt från oss genom lagstiftning, samhällsinrättningar, tullinier, genom allt som skiljer folken, till hvilken höjd af storhet och lycka är det då, som man upplyftat landet? Ännu en gång: man kan vara af olika tanka om det ena eller andra systemets företräde, antingen att återtaga Finland eller att konsolidera sig inom den Skandinaviska halfön, men mån kan väl svårligen vara det derom att, hvilket parti man omfattat, borde man halva slutit sig dertill, kämpat emot Ryssland, ör att återeröfra det förlorade, eller med detsamma, för att bidraga till Europas befrielse från let franska öfverväldet. Nu är det likväl becant, att vi gjorde intetdera, att vi ej underhöllo vänskapen med Napoleon och ej uppenbart bröto ned honom; att under det Sverge var det ställe, ler Napoleons fiender samlades och höllo sina rådplägningar, under det vi redan afsluta traktaer med Ryssland .emot Frankrike, bibehöllo vi det yttre ett skenbart godt förstånd med detta and; att sjelfva Pomerns ockuperande af Fransnännen ej förmådde oss till ett öppet krigstilltånd: att då striden utbröt mellan Frankrike ch Ryssland, uppträdde vi icke för någondera elen; att vi år 4842 väl rustade, sammandrogo rupper, till och med läto dessa gå ombord, men tt de aldrig passerade Östersjön och aldrig synes på krigsteatern; att hvad vi gjorde, åtmintone icke var någonting helt, någonting, som öjer en regerinss kraft, och hvarmed hon skör(A CA —-—-rA I MD FP IA mm SD sd Li AA DM