briken kan komma in. Detta föga är imedlertid belagdt med en tull af 8 Rdr 46 sk. skeppundet, och ins. lär medgifva, att med denna tull få artiklar här kunna införas. Besinnas nu vidare, att Eskilstunatillverkningarne bestå och, efter lydelsen af privilegierna, böra bestå af finare arbeten, af stål eller med stål belagda, så blir konklusionen den, att det införda tillägget i tulltaxan knappast bör komma till tals vid frågan om utsigterna för Eskilstunaarbeten. I konkurrensen med utlänningen kan således orsaken till Eskilstonasmidets förfall, ifall detta existerar, icke sökas. När man till tullen på utländska stålvaror, verktyg o. s. v. ligger frakt och aila öfriga omkostnader, och den förhöjda profit, säljaren af sådana utländska varor måste beräkna, så komma de att hos minuthandlare stå 400 procent och mer öfver inköpspriset, och det vore väl besynnerligt, om man i jernets och träkolens land ej skulle kunna täfla med sådane priser. Att, såsom insändaren önskar, helt och hållet förbjuda införsel af utländska smiden, för det nöjet att af Eskilstuna om möjligt göra ett Norrköping, vore att, som man säger, uppoffra 9 Rdr, för att få veta hvart den tionde tagit vägen. Det är den märkliga skillnaden emellan föremålen för Norrköpings och föremålen för Eskilstunas tillverkningar, att de förre tjena blott till konsumtion, de sednare äfven till produktion. Det är visst en förlust för konsumenten att han skall gifva 40 Räår i stället för 7 äå 8 för en aln kläde; men han får rätta konsumtionen derefter och kan hbjelpa sig med groft, då han ej förmår köpa fint. Men Eskilstuna tillverkar verktyg, hvarmed andra tillverkningar skola utföras, och en mängd verktyg kunna i Eskilstuna dels alls icke, -els icke till erforderlig godhet arbetas, utan måste hemtas utifrån. Skulle man nu ålägga alla svenska handtverkare och fabrikanter, snickare, instrumentmakare, urmakare, metallarbetare etc. in till och med skräddare och skomakare, ja, sjelfva stålvaruarbetarne, som behöfva utländska filar, att umbära en del af sina verktyg och för en annan nöja sig med sämre i stället för bättre, så skulle man uppoffra alla dessa idkare och deras yrken för den lilla fläcken Eskilstuna och dess tillverkning, och således ådraga landet en förlust, som blefve så stor, att hela smidesstaden i jemförelse dermed är en småsak. Man får nemligen icke glömma att yrkena äro för landet lika vigtiga, fastän de icke arbeta jern och stål. — Författarens suppos tion, att vi aldrig här skola förmå upphinna utlänningen i smidestillverkning, är den kraftigaste vederläggning mot hans förslag att stänga landet för införseln af utlänningens förbättrade verktyg; den innefattar nemligen ctt förslag att, medan utlänningen sätter nya förbättrade verktyg i sina slöjdidkares händer, så skulle våra idkare af alla slag stå qvar med verktyg, som vore 190 år efter sin tid; dermed vore de ech landet illa belåtne. Uppgiften, att Eskilstuna arbeten försämrats eller äro stationära, torde vara en inbillning; men äfven om denna uppgift är sann, uppstår alltid den frågan, om det är nödvändigt att landets finsmidestillverkning skall vara privilegierad för en viss liten fläck och om Eskilstuna just bör vara denna flick. Om privilegiet utsträckes till hela riket. till alla ställen der smeder hafva lust att välja bostad, så skall denna handtering söka sig de bästa platser och rikets fördel af finsmidestillverkningen icke bero af en enda plats och af den der, entigt insändarens uppgift, inrotade slendrian. Och att en slendrian kan finnas, anse vi ingalunda otroligt, ty den är privilegierade orters och tillverkares oafvislige fölieslagare. Sedan förekommer frågan, om Eskilstuna skadas af den fria handeln med dess smiden. Detta vore ju en orimlighet. Vid närmare undersökning torde ock besinnas, att Eskilstuna smiden icke äro fria till handel Det är godt och väl att personer få kringresa med dessa smiden och till och med försälja dem vid ett litet bord i hufvudstaden; men dermed är icke sazdt att handeln är fri. Om handeln med Eskilstuna smiden i allmänhet vore fri i hufvudstaden, hur vore det då möjligt att en sådan liten krämare, med sina 45—20 artiklar på ett bord, kunde täfla med hufvudstadens sorterade handlande och bafva sin utkomst dervid? Följden af en fri handel måste ju blifva den, att skillnaden i priset hos producenten och detaljören borde blifva ganska ringa; men detta kan icke vara händelsen, då en detaljör i så liten skala, som en bordskrämare, kan finna sin utkomst. För att få visshet bärom, borde Ins. undersöka hur detaljpriserna å Eskilstunasmidena förhålla sig till producenternas. Slutligen är det klart, att om slentrian i Eskilstuna inrotat sig, så är felet äfven att söka arne för stadens arbeten. Om dessa gjorde hvad förläggare utomlands göra, underrättade sig om konsumenternas behof och smak, anskaffade modeller, uppfunne nya tillverkningar o. s. v., så kunde arbetet i Eskilstuna icke stadna eller gå tillbakar. a RA FARA mn R AA